Näringspolitik

Herr talman! Jag hoppas att det inte var socialpo-

litiken som talmannen avsåg när han sade att det var

dags för väsentligheterna när näringspolitiken skulle

debatteras. Jag antar att också socialpolitiken är vä-

sentlig, och att det kanske var middagen som var

oväsentlig.

Herr talman! Ledamöter och ni på läktaren! Vi är

väl alla överens om att vi vill ha ett bra näringsliv.

Frågan är bara vad som är bra. Det är en nyckelfråga.

Låt mig också slå fast att ökad produktion i sig

inte är någon självändamål. Tvärtom måste vi natur-

ligtvis styra produktionen så att den blir hållbar. Det

är inte självklart att det är positivt med fler bilar, fler

prylar och fler kemikalier även om det leder till ökad

produktion. Det är inte självklart. Det kanske i själva

verket är precis tvärtom.

Även den näringspolitiska debatten måste bygga

på kunskaper om naturens spelregler och livsförut-

sättningarna. De kunskaper vi har är ändå följande.

Varenda atom som vi plockar upp från jordskor-

pan och producerar någonting av tar vägen någon-

stans när vi har använt den. Det är detta som är grun-

den till all miljöförstöring. Därför är det viktigt att

konstatera att ökad produktion, som ni talar om i

allmänna termer, i själva verket kan innebära en gravt

allvarlig miljöförstöring.

När de fria atomer som har legat lagrade i årmil-

joner i jordskorpan förs upp blir de oordnade. Vi får

molekylsopor. Det är det som är grunden för miljö-

förstöringen.

Om man inte har dessa naturvetenskapliga spelreg-

ler klara för sig är man väldigt illa ute.

En annan grundbult som jag tror är väldigt viktig

när man diskuterar näringspolitik likväl som alla

annan politik är att människans celler är väldigt lika

växters och djurs celler. I dag pågår det kemisk krigs-

föring mot våra celler som aldrig någonsin tidigare

under livets historia. Detta är faktum.

Har man inte detta till grund för den näringspoli-

tiska debatten är det väldigt lätt hänt att vi hamnar

väldigt snett.

Det är också viktigt att konstatera att marknaden

har allvarliga brister. Det är brister som vi politiker i

själva verket skulle ta itu med.

Naturen har ingen röst på marknaden. Hade natu-

ren haft en röst på marknaden hade det naturligtvis

varit fruktansvärt dyrt att utrota en enda art. I dag

utrotas mellan 50 och 100 arter varje dygn.

Ett annat stort problem på denna marknad - för

övrigt också ett stort problem för näringslivet och för

politiker - är att kommande generationer inte heller

har någon röst på marknaden. Hade kommande gene-

rationer haft en röst på denna marknad hade varenda

atom som har legat lagrad i jordskorpan - det kan

vara i fossila bränslen eller i malmer - varit så dyr att

vi för länge sedan levt i ett kretsloppssamhälle.

Det är allvarliga problem att varken naturen eller

kommande generationer har någon röst på marknaden.

Det finns ett tredje stort problem som man måste

ha klart för sig när man diskuterar näringspolitik. Den

gamle liberalen Adam Smith - nationalekonomins

fader brukar han kallas - var dessutom moralfilosof.

Han byggde in två spärrar i systemet för att det skulle

fungera, någonting som dagens liberaler och även

socialdemokrater kanske skulle ta till sig.

Han menade att systemet fungerar utmärkt under

två förutsättningar: För det första att man inte vill lura

sin granne på marknaden, och för det andra att man

inte vill göra någonting så att man får skämmas inför

kyrkan och Vår Herre.

Det fanns etiska spärrar som Adam Smith byggde

in i marknadsekonomin. I dag finns inte de spärrarna

kvar. Det är ett avgörande problem. Etik figurerar inte

längre på marknaden.

Vi politiker måste därför införa spelregler som gör

att systemet fungerar ändå. Vi måste se till att det som

är hållbart långsiktigt också blir lönsamt kortsiktigt.

Gör vi inte det kommer näringslivet att bli ett hot mot

människan och samhället - inte en näring. Det är ett

stort problem. Tar vi det inte på allvar kommer det att

bli ännu värre om fem eller tio år.

Vi politiker har alltså ett ansvar. Ett sätt att ta det

kan vara att se till att dagens marknadsekonomi blir

en riktig marknadsekonomi, någonting som Per We-

sterberg och Moderaterna avskyr. Man avskyr den

riktiga marknadsekonomin.

Vad är riktig marknadsekonomi, Per Westerberg?

Det är ju att aktörerna på marknaden också får ta

ansvar för de externa effekterna och betala för dem.

Men Moderaterna och även andra partier vill privati-

sera vinsterna men socialisera kostnaderna. Det är det

som är effekten av att marknadens aktörer inte tvingas

ta hänsyn till de externa effekterna i form av t.ex.

miljöförstöring.

Vi behöver alltså ett skattesystem som medför att

det som är långsiktigt hållbart också blir lönsamt

kortsiktigt. Där är det väldigt centralt att diskutera

skatteväxling, dvs. radikalt sänkta arbetsavgifter och i

stället höjda energiskatter, råvaruskatter och utsläpps-

skatter. Det leder nämligen till att återvinning av de

atomer som vi har tagit upp från jordskorpan blir

företagsekonomiskt lönsamt. Vi återanvänder de ato-

mer vi har tagit upp i stället för att hela tiden plocka

upp nya. Det var de nya som var grunden till miljö-

förstöringen och till hotet mot våra celler. Därför är

skatteväxling viktigt för en långsiktig hållbar utveck-

ling.

Med skatteväxling blir det också mer lönsamt för

hushållen att reparera och underhålla, vilket natur-

ligtvis också är grunden för ett kretsloppssamhälle.

Skatteväxling gynnar också teknikutvecklingen.

Vi kan inte låta Sverige och svensk basindustri leva i

en skyddad verkstad. Vi måste få miljöteknikutveck-

ling - modern utveckling. Det får man inte genom

låga energiskatter och höga arbetsgivaravgifter. Det

leder till att man konserverar gammal teknik och

gamla strukturer. Denna konserverande vilja finns hos

alldeles för många politiker i denna kammare, inte

minst hos Moderaterna och Socialdemokraterna.

Herr talman! Jag har nu talat om det reella inne-

hållet i reservation 3 från Miljöpartiet, och jag yrkar

bifall till den.

Jag vill också kommentera reservation 1 från den

samlade borgerligheten. Att Moderaterna skrivit på

den är rimligt. Det finns viss logik i Moderaternas

galenskap. Men kds, Folkpartiet och Centern verkar i

ett avseende litet vilsna.

Ni skriver att det är av yttersta vikt att få ned rän-

torna. För någon vecka sedan stod vi här i kammaren

och debatterade bankavgiften. Då ville ni införa ett

system som skulle öka räntorna. Var är logiken?

Det låter säkert kul och populistiskt med bankav-

gift, men faktum är att den leder till ökade räntekost-

nader för småföretag, för lantbrukare och för vanliga

familjer. Jag förstår inte riktigt hur ni får ihop det, om

jag skall vara ärlig.

När det gäller riskkapital vill Vänsterpartiet och

regeringen att AP-fonderna skall kunna gå in också i

småföretag. Vi i Miljöpartiet tror inte på den model-

len. Även om det känns litet ovanligt att hamna på

samma sida som Per Westerberg, gör jag det den här

gången också. Jag gjorde det också i en fråga förra

gången vi debatterade.

Vi menar att staten inte skall äga i andra fall än

när det gäller naturliga monopol eller när det helt klart

gynnar miljön. I övrigt skall staten sätta upp spelreg-

ler och ramar. Riskkapital kan vi ordna på annat sätt,

t.ex. genom införande av närfonder, och helst framför

allt genom att totalt sett sänka arbetsgivaravgifterna

som ett led i skatteväxlingen.

När det gäller pengar till näringslivet hade den

borgerliga regeringen tidigare, och den socialdemo-

kratiska nu, en viss förmåga att gödsla näringslivet

med pengar. Jag tror inte på ett bidragsberoende nä-

ringsliv. Men på ett märkligt sätt har man under 20 år

gödslat näringslivet med pengar. Det måste vi få slut

på.

Därför har vi i flera motioner krävt indragningar

av bidrag till näringslivet. Det gäller NUTEK och

Ingenjörsvetenskapsakademien. Är det någon som

kan motivera dessa enorma bidrag som vandrar ut till

näringslivet år efter år, dessutom på ett ganska ospe-

cificerat sätt?

En av de viktigast sakerna i betänkandet är trots

allt talet om livstidsspecifikation. Det står inte i själva

betänkandet så mycket men i en reservation från

Miljöpartiet. Skall vi få ett kretsloppssamhälle som

kombineras med goda demokratiska modeller krävs

att marknadsekonomin blir en sund marknadsekonomi

eller, som vi skulle kunna kalla den, en realekonomi i

stället för den symbolekonomi som vi i dag lever i. En

livstidsspecifikation innebär att konsumenterna kan

träffa kloka, rationella och effektiva val när de hand-

lar. Annars blir marknadsekonomin producenternas

egen lilla planekonomi. Det är väl ändå inte så vi skall

ha det. En marknad förutsätter ju att producenter och

konsumenter får ungefär samma information om t.ex.

varor.

Miljöpartiet kräver alltså en lag som säkerställer

att konsumenterna alltid får full information bl.a. när

det gäller vilka naturtillgångar som använts vid pro-

duktionen, vilka biprodukter som uppstår, vilka risker

som finns för dem som arbetar med produktionen,

vilken energianvändning som har varit och vilken

verkningsgrad som har varit aktuell, skrotningsspeci-

fikation och förväntad livslängd. Får man den här

informationen som konsument, kan vi börja tala om

en verklig marknad. Men får man inte det, då är det

tveksamt.

Avslutningvis vill jag säga att alltför många vill

privatisera vinster men samtidigt socialisera kostna-

der. Moderaterna är värst i det fallet.

Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer

men yrkar bifall till reservationerna 3 och 44.