Fru talman! Om Bo Bernhardsson verkligen hade
menat vad han har sagt, att man vill föra en närings-
politik för tillväxt, hade jag varit mycket, mycket
tacksam. Det är det jag så starkt kritiserar, att man
inte alls har nått fram med det här.
För det första är det centrala att man försöker få
ned räntenivåerna i samhället, vilket måste bygga på
en skuldsanering i den svenska statskassan. Det inne-
bär att man måste dra ned på utgifterna. Det går inte
att höja skatterna.
För det andra är det inte ökad konsumtion vi i
första hand behöver i Sverige utan ökade investering-
ar. En mycket stor andel av alla våra konsumtionsva-
ror utgörs av importvaror. Vi har inte längre någon
sluten ekonomi, utan investeringsvarorna tillverkas i
mycket stor utsträckning i Sverige. För mig är det en
gåta att man tror att man får bra ekonomisk tillväxt
långsiktigt, inte bara på toppen av högkonjunkturen,
om man inför en straffbeskattning på investerings-
kapital i Sverige som är dubbelt så hög som för ut-
ländska investeringar.
Vi är på väg att få utlandsdominans i flera av de
största och mest centrala svenska företagen - spjut-
spetsföretagen. Hur kan man riva upp en arbetsrätt
som är starkt koncentrerad för att hjälpa fram företa-
gandet bland de små företagen? Man vill slå mot de
stora satsningarna för forskning och industrirelevans
för att därmed dra undan en del av framtidsinveste-
ringarna och spara på utbildningen.
Jag håller med om att vi skall ha stabila spelregler,
Bo Bernhardsson, men då måste varje enskild regel
vara konkurrenskraftig när det gäller vad som händer
utomlands. I annat fall kommer vi aldrig att klara att
konkurrera långsiktigt. Man kan då inte virra fram och
tillbaka med anslagen till investeringsfrämjande,
kvinnligt företagande, kunskapsöverföringar, självris-
ker i de övre ersättningsnivåerna, kvittningsrätten när
det gäller nyföretagande m.m., m.m. Det skapar inte
stabilitet. Det skapar bara förvirring.