Fru talman! Återigen: Jag ser inte den här kon-
flikten mellan WTO och ILO. Att frågan debatteras i
WTO har gjort att arbetet i ILO intensifierats och
accelererat. Det har blivit ökad kraft. Det ger oss som
vill fortsätta på den här vägen ökad energi att kämpa
vidare för den här frågan.
Min förvåning i mitt förra inlägg gällde Karin
Falkmers prioritering av ämnen. Hon hade valt att
ägna fyra repliker åt frågan om fackliga rättigheter i
andra länder. Nu är det ytterligare ett par repliker och
ett anförande. Inte med mer än en halv mening i sitt
anförande berörde hon den för u-länderna enormt
mycket viktigare frågan om tillträde till vår marknad
för jordbruksprodukter.
Karin Falkmer och hennes parti skriver ju under
på samma politik som vi gör i utskottsbetänkandet,
nämligen att det är viktigt för u-länderna - och likaså
för oss i i-länderna - med ökad frihandel på jord-
bruksområdet. Men om detta väljer hon att inte säga
någonting som helst, när det faktiskt är en av de få
tvistefrågor vi har här. Tvistefrågorna är synen på
arbetsrätt, synen på handel med jordbruksvaror samt
u-ländernas utvecklingsmöjligheter. Men intresset för
u-ländernas utvecklingsmöjligheter begränsar sig till
att de skall vara fackföreningsfria. Det sträcker sig
inte så långt som att de skall kunna sälja jordbruks-
produkter, även om det skulle ske på bekostnad av
borgerliga väljare på den svenska landsbygden. Det
tycker jag är synd.
Jag hade gärna sett en klargörande debatt mellan
kristdemokrater och moderater, mellan centerpartister
och moderater, om de här svåra avvägningarna - inte
minst med tanke på att moderaterna i den här frågan
skriver under på samma politik som Miljöpartiet,
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, nämligen att
det är oerhört viktigt för u-länderna och för vårt en-
gagemang för u-länderna att våra marknader öppnas
för de exportvaror de klarar av att få fram, i första
hand jordbruksvarorna.