Fru talman! Karin Wegestål har ju länge varit
motståndare till pensionsreformen och har räknat upp
en stor mängd olika punkter som jag inte hinner be-
svara under min tvåminutersreplik. Jag tänkte dock ta
upp två saker. Den ena gäller den inledande kritiken
mot att partier gör upp om saker och ting.
Det är klart att det finns ett spänningsfält i ett fritt
samhälle för politiska partier mellan när man skall
slåss och när man skall försöka komma överens. När
det gäller sådana saker som långsiktiga pensionsregler
tycker jag att det är bra att man kommer överens. Jag
tycker därför inte alls som Karin Wegestål att man
skall kritisera de berörda partierna för att de har gjort
ett seriöst försök att jämka samman sina olika syn-
punkter hellre än att upprepa det som hände i slutet på
50-talet, då den ena sidan med en nedlagd rösts ma-
joritet drev igenom sina regler mot halva befolkning-
en.
Om detta kan man ha olika uppfattningar. Jag har
deklarerat min, och jag har lyssnat på Karin We-
geståls.
När man i övrigt lyssnar på den mängd invänd-
ningar som Karin Wegestål har mot det nya pensions-
systemet är det svårt att förstå annat än att det nuva-
rande är alldeles utmärkt och att det kommande bara
har nackdelar. Fullt så förenklad är förmodligen inte
Karin Wegeståls syn, men det som jag skulle vilja
veta är om jag har fattat rätt att Karin Wegestål försö-
ker varna svenska folket både för att pensionerna i
framtiden blir sämre och för att kostnaderna för dem
kommer att bli högre. Jag har uppfattat inlägget på det
viset. Eller är det bara så att Karin Wegestål vill spela
på alla tangenterna på pianot samtidigt?
Har jag uppfattat det rätt, vore det intressant att
höra hur det logiskt kan vara både så att pensionerna
skulle bli sämre och kostnaderna för samhället större.