Herr talman! Försvarsdiskussionen förs på olika
plan. De diskussioner som vi förde i partiöverlägg-
ningar, som inte minst försvarsministern refererade
till tidigare, syftade ju till att nå en bred överens-
kommelse kring den framtida försvarspolitiken. Jag
tror att de flesta kan vidimera att den verksamhet som
har bedrivits i Försvarsberedningen sedan dess har
varit av mindre betydelse. Det är Centern och Social-
demokraterna som i relativt slutna rum har gjort upp
om det här beslutet, precis på det sätt som Lennart
Daléus redovisade.
Lennart Daléus frågar om det har undgått mig att
det har hänt saker i Ryssland och Europa. Alls icke.
Min fråga till Lennart Daléus är: Har det undgått
Lennart Daléus att vi har fattat försvarsbeslut under
90-talet med en mycket tydligt inriktning? 1992 års
försvarsbeslut - smalare men vassare - innebar ett
mindre försvar som redan då övergav en av två inva-
sionsriktningar. 1996 års försvarsbeslut övergav helt
invasionsförsvaret. Det minskade också de svenska
stridskrafternas volym kraftigt för att kunna förbättra
kvaliteten.
Med ordning på torpet menar jag det förhållandet
att det nu finns förutsättningar för att öka den ryska
militära potentialen. Ryssland har fått en ledning som
till synes har ett bredare stöd och ett starkare och
bättre grepp över den interna ryska politiska situatio-
nen. Då ser jag möjligheter att förverkliga säkerhets-
konceptet och militärdoktrinens mycket tydliga in-
riktning om ett successivt stärkande av den ryska
militära förmågan. Visst är Ryssland sakta men säkert
på väg i demokratiskt riktning, men precis som för-
svarsministern brukar säga är det inte den tillfälliga
politiska viljan som ska styra vår försvarspolitik. Det
är den militära potentialen som ska göra det. Om de
reella förutsättningarna för att kunna växla upp ett hot
mot vårt land sakta men säkert ökar, är det fel tid-
punkt att i dag fatta ett drastiskt nedrustningsbeslut.