Herr talman! När det gäller umgängesvägran är
det tyvärr på det sättet att man inte kan lagstifta fram
t.ex. kärlek, som bekant. Men man kan förhindra
sabotage mot umgänge.
Det finns många begränsningar i vad vi kan göra
med lagstiftning i de här frågorna, därför att verklig-
heten för de inblandade människorna är så invecklad
och besvärlig.
Även om det skulle vara så illa att det i 90 % av
fallen är män, pappor, som vägrar att umgås med sina
barn kan vi naturligtvis inte ha en lagstiftning som av
det skälet inte tar de 10 % på allvar som förvägras
rätten till umgänge, de som verkligen vill ha detta.
Umgängesvägran kan aldrig vara ett argument mot att
ta itu med umgängessabotage, som, vare sig man vill
det eller ej, är lättare för lagstiftaren att hantera, att
hitta en lösning på och att sanktionera.
När det sedan gäller de svepande formuleringarna
har det sagts att 25 % av de äktenskap som upplöses
kan vara en följd av fysiskt och sexuellt våld. Det är
mer än 18 %. Är det däremot så att det kanske är
25 % av 18 % är det faktiskt ännu mer märkligt om
man tycker att det är fel att samhället skall se det som
ett normalfall att gemensam vårdnad skall gälla även
bland de 18 procenten.