Herr talman! Hans Andersson påstod att jag var
hatisk mot facket. Så är ingalunda fallet. Vad jag
har sagt är att den socialdemokratiska politiken,
som stöds av Hans Anderssons parti, bygger på att
slå vakt om det fackliga a-kassemonopolet. Det är
inte att vara hatisk mot facket. Tvärtom har jag
uttalat förtroende för fackens förmåga att ge
service åt sina arbetslösa medlemmar.
Skatter och avgifter skall finansiera försäkringen,
säger Hans Anderson och fortsätter med att säga att
man inte skall bekämpa arbetslöshet med att
bekämpa de arbetslösa. Nej, det är precis det som
regeringens politik går ut på: De arbetslösa skall
komma i arbete. Vi talar om produktivt arbete på
en väl fungerande arbetsmarknad. Men man kan
inte heller bekämpa arbetslöshet genom att
bekämpa arbetsgivarna genom att införa mer och
mer skatter och avgifter, att driva upp
lönekostnaderna, driva upp inflationen och så
småningom tvinga fram en devalvering av den
svenska kronan. Det är den politiken som har
bedrivits så länge i Sverige, och den har fört in oss
i de problem som vi har på arbetsmarknaden i dag.
Genom att bekämpa arbetsgivarna, investeringar
och tillkomsten av nya verksamheter och nya jobb
bekämpar man också de arbetslösa. Men det här är
en fråga där jag tror att Hans Andersson och jag
inte har några som helst förutsättningar att komma
överens. Vi har fört en debatt om detta många
gånger i kammaren.
Regelverket i det förslag till lag som nu ligger på
riksdagens bord syftar till att skapa incitament för
arbete. I kombination med ekonomisk politik och
arbetsmarknadspolitik skall den leda till arbete för
människor, icke till att de låses in i en rundgång
med kontantstöd och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Vi kan inte ha en ordning som förutsätter
att en stor del av arbetskraften inte kan få arbete på
en väl fungerande arbetsmarknad i normala
företag, normala verksamheter, utan att staten
skickar med ett bidrag.
Den här uppläggningen av försäkringen leder till en
bättre fungerande arbetsmarknad.