Herr talman! Jag deltar själv för sista gången i en
debatt här i riksdagen, eftersom jag lämnar
riksdagen i och med det här riksmötets avslutning.
Ämnet i betänkandet AU18 är gammalt och vant
för min del. Jag har ju under 18 år haft
arbetsmarknadsfrågor som förstahandsuppgift.
Under mina 20 år i riksdagen har jag aldrig varit
med om maken till situation till den som vi nu har
genomlevt. Jag kommer i mitt anförande helt att
bortse från Ny demokratis långa uppläsning av sina
krav. Ärendet får väl återgå till utskottet, och vi får
väl ta upp det på nytt.
Vi har under åren haft många uppfriskande
debatter om arbetslöshetsförsäkringen, men
dagens debatt har inte varit speciellt uppfriskande.
Det beslut som vi skall fatta -- inte i morgon, utan
efter vad jag kan förstå något senare -- är
naturligtvis djupt olyckligt, och det kommer att ge
skadeverkningar på både kort och lång sikt. Att det
är de mörkblå inslagen i regeringen som har avgått
med segern är uppenbart.
Den reservation som Socialdemokraterna har
bilagt betänkandet bör läsas av många. Det är en
beskrivning av vad som borde göras, medan
majoritetens skrivningar verkar drivna av en
missriktad ideologisk tvångstanke, att ändra ett
fungerande system därför att man tror att
fackföreningsrörelsen därmed försvagas och
skadas.
Regeringen lägger fram förslag som klart försämrar
för enskilda människor som blir eller är arbetslösa.
I stället för att underlätta och bära bördor för de
svaga snyter regeringen -- och regeringens underlag
här i riksdagen -- till och ser till att hopplösheten
sprids i ännu större utsträckning.
Jag kan konstatera att Johnny Ahlqvist och även
Hans Andersson i sak har torpederat förslaget, och
jag behöver inte göra mer i den vägen. Förslaget är
dåligt, och jag förutsätter att en kommande
socialdemokratisk regering kommer att göra
betydande förändringar i a-kassereglerna.
Jag tycker att regeringen har gjort ett ordentligt
självmål, när man lägger fram en dylik proposition
strax före ett val. Ni skall veta att förslaget har
väckt ilska och besvikelse bland många många som
inte i vanliga fall är speciellt politiskt intresserade.
Det här förslaget ger oss socialdemokrater många
nya valarbetare.
Herr talman! Det är inte bara propositionen och
betänkandet som är eländiga utan även regeringens
försök till förklaringar av förslagets innebörd.
Arbetsmarknadsdepartementet har i ett
pressmeddelande gått till angrepp på en rapport
från industrifacket. I rapporten hävdas enligt
pressmeddelandet att förändringar av
arbetslöshetsförsäkringen skulle ge ett ökande
antal socialbidragstagare. Om -- och det är vad
regeringen har föreslagit -- en försämring av
möjligheterna att få kontantstöd vid arbetslöshet
går igenom, är det en ytterst rimlig konsekvens att
det blir fler som uppbär socialhjälp.
Det märkliga i detta pressmeddelande är i stället
kommentarerna från arbetsmarknadsministern:
''Regeringens förslag innebär att arbetslinjen skall
hävdas och att människor inte skall vara hänvisade
till en förödande rundgång mellan upprepade
perioder av kontantstöd och åtgärder.''
Runt 600 000 människor står utanför
arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösheten är hög,
och regeringen tror att man klarar att få fram
sysselsättning genom besvärjelser. Eller skall man
tolka statsrådets uttalande så, att genom att
försämra villkoren för de arbetslösa, anstränger de
sig hårdare för att söka arbete? Det har tidigare
sagts av såväl Hörnlund som Wibble -- de arbetslösa
skall bli mindre lata och vara mer benägna att
skaffa sig ett arbete.
Pressmeddelandet fortsätter: ''Förslaget innebär
inte att arbetslösa för sin försörjning skall vara
beroende av socialbidrag utan att insatserna skall
intensifieras för att hjälpa människor till ett arbete
på ordinarie arbetsmarknad.''
Det har förts en debatt i debatten om hur
arbetslösheten ser ut för närvarande. Då kan man
väl ändå till protokollet få läsa in hur det ser ut,
vilket är något annat än de något glättiga
kommentarer som tidigare har uttalats från
talarstolen.
Pressmeddelandet från Arbetsmarknadsstyrelsen
för maj säger att arbetslösheten ökar inför
sommaren. Man berättar att arbetslösheten ökade
med 8 000 personer under maj månad. Antalet
arbetslösa gick därmed upp till nära 333 000, och
det motsvarar 9,7 % av arbetskraften eller 6,1 % av
befolkningen. Jämfört med maj 1993 är antalet
arbetslösa 3 000 färre.
Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder uppgick till 245 000, vilket motsvarar
5,9 %.
Ökningen av antalet arbetslösa sedan april har så
gott som uteslutande drabbat ungdomar i åldern
16--24 år. Ungdomsarbetslösheten uppgick i maj till
88 000, jämfört med 80 000 under april.
Vi kan konstatera att antalet lediga jobb har ökat,
men inte så mycket. Under de första fyra
månaderna i år anmäldes 117 400 lediga jobb, vilket
kan jämföras med 93 800 under samma tid 1993.
Tidigare år fanns det emellertid avsevärt fler.
Under samma period 1992 var det 126 400, 1991 var
det 183 200, och 1990 var antalet lediga jobb
300 300.
Det är något speciellt med det här. Tror Börje
Hörnlund verkligen på vad han själv säger, att om
man försämrar de arbetslösas möjligheter att få
ersättning, så kommer den ordinarie
arbetsmarknaden att ge dem ett arbete? Då kan
man fråga sig: Varför i Herrans namn har inte
Hörnlund kommit med det här förslaget tidigare,
utan låtit arbetslösheten stiga till den högsta under
efterkrigstiden?
Det har talats och skrivits om intensifierade
arbetsmarknadsinsatser som lösning på problemen.
Marianne Andersson försökte ge en förklaring till
detta, men jag begrep inte ett skvatt. Sonja Rembo
kan möjligen ge ett besked om vari de
intensifierade arbetsmarknadsinsatser som skulle
leda fram till de nya jobben på arbetsmarknaden
består av. Hittills har ingen lyckats klara att berätta
vad det är fråga om.
Under en av de många demonstrationer som
förekommit under det senaste året stod några och
delade ut flygblad där de protesterade mot
försämringar av a-kassan. Fram till
flygbladsutdelarna kom Bert Karlsson, som käckt
lovade att bara sossarna håller stånd är a-kassan
inte alls i fara. Ny demokrati skulle minsann inte
vara med om några försämringar.
Ingen är väl speciellt förvånad över det som har
hänt här i kväll, även om det är notabelt i denna
kammares historia.
Herr talman! I går hade ledarna för LO och TCO,
Bertil Jonsson och Björn Rosengren, en artikel
införd i Aftonbladet under rubriken ''Ett hån mot
de arbetslösa''. Artikeln började så här:
''I morgon ska riksdagen fatta beslut om den nya
arbetslöshetsförsäkringen. Och riksdagens
ledamöter vet att mer än fyra miljoner organiserade
löntagare -- medlemmar i LO, TCO och SACO --
avvisar regeringens förslag.''
Jonsson och Rosengren avslutar artikeln med
följande ord: ''För oss framstår det som om det är
viktigare för regeringen att bekämpa facket och de
arbetslösa än att bekämpa den högsta
arbetslösheten under efterkrigstiden.''
Att de mörkblå kan finna en poäng i att hamna i
denna situation gentemot löntagarna och deras
organisationer är t.o.m. troligt, men att Folkpartiet
och Centern har manövrerat sig till denna position
är ytterst märkligt. Jag måste fråga: Känns det bra,
Elver Jonsson?
I detta anförande instämde Sylvia Lindgren, Mats
Hellström och Kristina Persson (samtliga s).