Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag kan
instämma i allting som Johnny Ahlqvist sade. Det
är kanske inte så konstigt, eftersom de motioner
som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har
väckt är i sak ganska snarlika. Det finns några
undantag. Låt mig därför passa på att yrka bifall till
reservation 1, som handlar om avslag på
propositionen med de motiveringar som där finns.
Där är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fullt
ut överens. Likadant vill jag yrka bifall till
reservation 2, som gäller tillämpningstidpunkt.
Därutöver yrkar jag bifall till meningsyttringen till
mom. 7, som handlar om den inriktning en
utredning om ett nytt a-kassesystem skall ha. Jag
yrkar även bifall till meningsyttringen till mom. 9,
som handlar om ersättningsnivåer och finansiering.
Fru talman! Jag vill inleda med att ta upp något som
jag uppfattar som allvarligt i denna situation. Fru
talman har ju ofta talat om vikten av att riksdagen
granskar sina beslut, följer upp dem och genomför
ett kvalitativt bra arbete i lagstiftningen. Min
uppfattning är att det i vår har funnits en serie fall
där riksdagen icke har uppfyllt rimliga krav i
lagstiftningsarbetet. Vi har haft flera sådana fall
inom arbetsmarknadsutskottets ram. Jag har sett
flera sådana fall i socialförsäkringsutskottet. Jag
tyckte att det var så med frågan om lönegarantin
som behandlades av lagutskottet, och jag upplever
att behandlingen av skarv-acquisen, EES-
anpassningen, inte gick till på ett sätt som man har
skäl att kräva av Sveriges riksdag.
Denna proposition är en av de sämsta. Det är fråga
om mycket dåligt förberedelsearbete.
Propositionen kommer för sent. Riksdagens
utskott får helt otillräckligt med tid att beakta
frågorna. Lagrådet har inte gått igenom
propositionen i förväg. Inga remissorgan har
kommenterat det hela. Det hela är mycket
komplicerat.
Vad händer? Utskottet får propositionen på sitt
bord. Vi är naturligtvis oeniga i de typen av
ärenden som är så ideologiskt präglade. Inte bara
det! Vi finner att det är över huvud taget svårt att
tänka sig en lagstiftning som utgår från
propositionens förslag.
Utskottet skickar propositionen till Lagrådet.
Lagrådet kommer med mycket amper kritik och
säger att denna proposition egentligen inte duger
som underlag för en lagstiftning.
Utskottet skickar propositionen till berörda organ
och myndigheter. Vi får många kritiska
kommenterar från Kommunförbundet,
Datainspektionen osv. Vi får nedgörande kritik
från de a-kassor som sägs ha en nästan
myndighetsliknande karaktär i Sverige i dag. Man
säger att det inte är möjligt att bygga en lagstiftning
på detta material. Naturligtvis avvisar samtliga
fackliga huvudorganisationer samfällt denna
proposition. Det är inte bara för att de tycker att ett
och annat är dåligt, utan denna proposition kan inte
ligga till grund för en lagstiftning. Vi pratar här om
regler som under 1993 berörde 800 000 svenskar.
Utskottet har sedan mycket kort tid på sig att
arbeta. Jag vill säga, precis som Johnny Ahlqvist
sade, att man tar av sig hatten -- om man hade
någon -- inför den kanslipersonal som arbetar
under omänskliga förhållanden under några korta
dagar för att över huvud taget skapa en lagstiftning
som utifrån Lagrådets kommentarer är möjlig att
tillämpa med någon form av rättssäkerhet.
Därefter blir betänkandet bordlagt endast en gång.
Jag förmodar att riksdagens ledamöter har mycket
svårt att tillgodogöra sig ärendet, vars bilagor dels
är regeringens lagförslag, dels Lagrådets
kommentarer till lagförslaget, dels
arbetsmarknadsutskottets förslag till belut med
alternativa lagförslag.
Nu är det den 9 juni, och redan den 1 juli, om några
veckor med midsommar emellan, skall det nya
försäkringssystemet börja tillämpas -- dessförinnan
skall det publiceras, vinna laga kraft och komma i
SFS. Utifrån det systemet skall man reglera
förhållanden för en mängd människor som råkat
illa ut och som icke har försörjningsmöjlighet i kraft
av arbete, utan som måste begära bidrag. Vi får
alltså ett nytt regelsystem.
Regelsystemet leder till stora nackdelar för många
arbetslösa. Men för att kamouflera den olustiga
situationen säger man att det finns ett annat system,
förutom det system som föreslås, nämligen ett
övergångsregelsystem. Så det kommer inte att
hända något, Börje Hörnlund. Jag tycker att detta
är oskäligt.
Jag tror att fru talmannen och riksdagens ledamöter
vet tillräckligt mycket om denna tidspress och
denna undermåliga proposition. Det är inte rimligt
med tidspressen mellan det att beslutet fattas och
tillämpningen hos myndigheter sker. Det är inte
rimligt om man håller rättsstaten högt och om man
vill att det skall finnas rättssäkerhet.
Bara detta faktum är ett starkt motiv för
Vänsterpartiets avslagsyrkande i detta läge. Vi vill
ha en återremiss. Vi måste få en utredning för att
få igenom dessa frågorna.
Naturligtvis finns också den politiska skillnaden;
den är mycket stor. Regeringspartierna har drivit
frågan ideologiskt. Det förekommer skrivningar i
varenda finansplan som handlar om det. Det som
jag läser i finansplanen,
kompletteringspropositionen osv. är
utomordentligt cyniskt. I dessa sägs det egentligen:
Ju lättare det är att slänga ut folk från försäkringen,
desto tryggare blir folk. Mer hävdad blir också
arbetslinjen. Men det är ju att fullständigt vända
upp och ned på begreppsbildningen.
Jag är inte förvånad över den fruktansvärda ilska
och folkliga vrede som finns mot detta förslag. Att
vi kan ha olika åsikter och finna olika lösningar är
en sak. Men detta är verkligen ett spjut in i dem
som redan är sargade, dem som har svårt att klara
sig. Dessa människor hänvisas närmare
socialbidragskön. Befinner man sig i den har man
ingen säkerhet längre. Då får man börja avyttra
sina personliga tillgångar. Då talar vi inte längre om
ett trygghetssystem, en omställningsförsäkring.
Regeringen har drivit detta ärende, och regeringen
skulle inte kunna få igenom det om det inte vore för
nydemokraterna. Ny demokrati har visserligen
föreslagit avslag på propositionen, och i Ny
demokrati delar man i många fall Vänsterpartiets
och Socialdemokraternas syn i en mängd
detaljfrågor, som arbetsvillkor,
utförsäkringsvillkor, ersättningsperiod osv. Men i
den allmänna maktkampen och i den allmänna
upplösningen av Ny demokrati och snart av
riksdagen, skaffar sig regeringen och
regeringspartierna stöd från resterna av Ny
demokrati. Det har förorsakat kaos i vårt utskott,
skulle jag vilja säga. Man har knappast vetat hur
reservationer och meningsyttringar skulle
formuleras. Situationen har nämligen ändrats
sekund för sekund, fram till den absoluta
slutpunkten av utskottets arbete med frågan. Men
det är inte utskottsordförandens fel, tvärtom.
Detta är upprörande och det drar litet av löjets
skimmer över riksdagen; det är det värsta av allt.
Det finns ju inget viktigare än att upprätthålla god
lagstiftningsförmåga och god politisk demokrati
genom ett bra riksdagsarbete, oavsett om vi inte
ofta delar uppfattningar i sak.
Det gör vi inte. Det är alldeles tydligt, vilket man
kan konstatera när man ser närmare på regeringens
strategi. Det handlar ju om att avreglera
arbetsmarknaden och om att försämra för de
fackliga organisationerna och därmed för
löntagarkollektivet. Det handlar om att försämra
arbetsrätten, arbetslöshetsförsäkringen och
arbetsmarknadspolitiken, som vi skall diskutera
mer i morgon. Från regeringens sida finns det en
mycket stark inriktning att försämra
trygghetssystemen. Jag vill t.o.m. säga att den är så
konsekvent att det är en form av klasspolitik, eller
klasskampspolitik. Men det sker i strukturella
former med den ena lagen efter den andra och med
det ena trygghetssystemet efter det andra. Och
udden är alltid riktad mot löntagare och mot dem
som har det svårast.
Arbetslöshetsförsäkringen i Sverige har en lång
historia. Det var just för att man inte skulle få
konflikten mellan de arbetare som hade jobb och
dem som hade stötts ut från jobb som fackliga
solidariska a-kassor byggdes upp. Det var för att
man inte skulle få dumpningseffekter, dvs. social
dumpning. Det byggde på en stark
solidaritetskänsla.
Arbetslöshet uppstår. Den uppstår nu i katastrofal
omfattning. Det är en kombination av strukturella
förändringar i Sverige, konjunkturförlopp och den
ekonomiska politik som regeringen driver och har
ansvar för.
Arbetslöshetsförsäkringen skall spela en roll i ett
trygghetssystem där arbetslinjen främjas. Den skall
samspela med arbetsmarknadspolitiken. Den som
är arbetslös skall garanteras trygghet om han
kvalificerat sig genom ett deltagande i arbetslivet.
Sedan skall den arbetslöse kunna klara en
omställning, bl.a. med hjälp av
arbetsmarknadspolitiken.
Vi har hög anslutningsgrad i Sverige. Inget
europeiskt land har högre anslutningsgrad. Men
Börje Hörnlund säger att vi i Sverige skall ha en
allmän obligatorisk kassa. Men de länder som har
det har lägre anslutningsgrad. De har lägre
täckningsgrad. Hur många som är försäkrade beror
ju på vilka kvalifikationsvillkor man i första hand
har. Vid en europeisk jämförelse är det intressant
att se att de länder, förutom Sverige, som har
koppling mellan a-kassa och fackförening också har
den i särsklass högsta andelen försäkrade. De har
dessutom de bästa villkoren.
Men det är ju inte så konstigt.
Fackföreningsrörelsen har ju ett oerhört stort
intresse av att skydda sina medlemmar, inte bara
direkt utan också indirekt. Det görs genom att man
skyddar alla dem som skulle kunna konkurrera på
en absolut fri arbetsmarknad. Vi skulle då få
dumpningseffekter.
A-kassans uppgifter är att skapa trygghet för den
enskilde, att stödja en rimlig lönebildning utan att
mängden arbetslösa skall vara som ett sänke som
drar ned lönenivån vid dåliga konjunkturer. Men
det är precis det som regeringen vill. Det finns
mycket tydliga skrivningar av det slaget såväl i
kompletteringspropositionen som i finansplanen.
Men tanken med a-kassesystemet är att det tillåter
omstrukturering på arbetsmarknaden, en
omstrukturering som sker av tekniska skäl eller av
marknadsskäl. Människor kan då om de mister sitt
jobb ändå ha sin försörjning, ställa om och komma
in på en sektor som växer. Det är en del av den
fackliga solidariteten, som också är en del av
kontrollapparaten. Våra a-kassor har en
decentraliserad funktion. Summa summarum är det
den svenska arbetslinjen som till mycket stor del
har en bas i vårt a-kassesystem.
I Vänsterpartiet menar vi att detta förslag till
lagstiftning inte kan accepteras. Det måste utredas,
och i Vänsterpartiets motion har vi angivit en
inriktning, en inriktning som dock avvisas av
utskottet. Däremot säger utskottet att det skall
göras utredning med anledning av Vänsterpartiets
krav. Det är ju klart! Allt måste ju utredas. Det är
säkerligen 15 till 20 punkter som är oklara, och som
på nytt måste utredas.
Det för mig, helt kort, in på de sakliga problemen.
Att riksdagen fattar beslut om en tillämpning
fr.o.m. den 1 juli är ohemult. Det måste ske mot
bättre vetande.
Börje Hörnlund säger att det är mycket viktigt med
konkurrensneutralitet, vilket utskottet också säger.
Sedan vill man införa en lagstiftning utan
konkurrensneutralitet! Det är inte ofta som
moderaterna föreslår ett förstatligande. Men om
man med ett subventionerat förstatligande kan
krossa facket kanske ändamålet helgar medlen.
Det är hemskt! Det förvånar mig att ansvariga
riksdagspolitiker kan fatta denna typ av beslut.
Detta är ett oskäligt förslag om utförsäkring,
deltidsarbete, neutralitet osv. Det är oskäligt på
punkt efter punkt som räknas upp i propositionen
och i utskottets betänkande.
Ersättningsperioderna kommer att verka tvärtemot
vad vi brukar säga, dvs. ju längre tid man kan hålla
sig borta från arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
utbildning ju längre tid kan man kanske passivt gå
och stämpla. Vad är det för politik?
Fru talman! Det har ofta sagts att det är viktigt med
granskning och uppföljning. En av de viktigaste
bitarna i Riksdagsrevisorernas genomgång av
arbetsmarknadspolitiken var just detta --
incitamentsstrukturen, som det så vackert heter.
Det gäller alltså att se till att villkor och regler
verkar för de målsättningar som vi är överens om.
Här gör man precis tvärtom. Jag begriper inte hur
Börje Hörnlund och Sonja Rembo över huvud
taget kan försvara någonting sådant.
Normalarbetstiden har Johnny Ahlqvist
kommenterat. Förslaget leder till oerhörda
problem, drabbar deltidsarbetande osv.
Beredskapsjobb är inte längre riktiga
beredskapsjobb för dem som har dem. Det har
kulturarbetarna plötsligt upptäckt, som mycket
ofta spelar teater -- och vi applåderar. Men de går
på beredskapsarbeten. Då gäller inte det allmänna
arbetsvillkoret, utan det blir det särskilda
arbetsvillkoret, som inte kvalificerar för ersättning.
Ersättningsnivån blir för hög, därför att den är
avtalad i beredskapsavtal. Det får man inte räkna
med. Vad är detta? Ni kommer att få höra från
Dramaten och Operan om ni fattar sådana här
beslut.
Utförsäkringsbomben kamoufleras under tre år,
och man säger att det skall komma någonting
annat. Vi vet inte så noga vad, men någonting skall
det bli. Man kamouflerar de oerhört negativa
effekterna, så att de inte skall komma upp till ytan
när lagstiftningen antas. Detta är lurendrejeri. Det
är ett sätt att slippa en diskussion om de lagförslag
man lägger fram. Bortsett från att jag är sakligt
oense med utskottsmajoriteten, tycker jag att det är
ohemult att lägga fram sådana här förslag. Det finns
en lång rad ytterligare förslag, som vi har redovisat
i vår motion.
Summa summarum kommer detta att drabba
långtidsarbetslösa, kommuner och kvinnor. Det är
ett mera komplext förslag. Arbetsvillkoret lånar
man från KAS, och det är mycket sämre än det som
finns inom arbetslöshetsförsäkringen. Det leder till
större godtycklighet. Det viktiga är hur de arbetade
timmarna är förlagda i kalendern, inte hur mycket
jobb man har gjort och vilken förankring man har
på arbetsmarknaden.
Arbetslöshetskassornas samorganisation har vädjat
till utskottet och sagt: Ta inte detta! De har visat
exempel på 20 olika fall där det här fungerar illa.
Utskottsmajoriteten lyssnar inte -- mest av
ideologiska skäl, eller också är man tvungen, inför
valet. Kontrollen kommer att bli sämre.
Fru talman! Förutom de här regelfrågorna tog vi
upp några andra frågor i den motion som vi väckte
och i andra sammanhang. En sådan fråga är
ersättningsnivån för de arbetslösa. Det
statsfinansiells läget är svårt -- vi är medvetna om
det. Men de arbetslösa har ett mycket svårt
försörjningsläge. Det här är den socialförsäkring
som kan sägas ge lägst ersättning. Taket ligger på
ungefär 5,5 basbelopp eller lägre, eftersom det inte
är indexreglerat eller basbeloppsreglerat. Vi har
föreslagit en nivå på 90 % i stället för 80 %, och vi
har föreslagit att man går tillbaka till den nivå som
gällde för ett och ett halvt år sedan, nämligen 598 kr
som tak. Den finansieringen klarar vi genom en
arbetsgivaravgiftshöjning på 0,7 procentenheter.
Det är någonting som vi kan bära väl, i
solidaritetens namn.
Frågan om ersättningsnivå och finansiering ligger
litet vid sidan om. För oss är den utomordentligt
viktig; den är en grundbult i den ekonomiska politik
som vi lägger fram och en grundbult i den
solidaritetspolitik som vi menar skall prägla
arbetsmarknadspolitiken, där a-kassefrågan är en
del.
Fru talman! Jag har redan nämnt mina yrkanden,
så jag avslutar mitt anförande nu, något för sent.