Herr talman! Det betänkande som nu debatteras
fullföljer höstens riksdagsbeslut om att en allmän
och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skall
utformas. Vi kristdemokrater hälsar detta med
tillfredsställelse. Ur rättvise- och
trygghetssynpunkt är det ett stort framsteg att det
blir fler som nu kommer att omfattas av ett rimligt
ekonomiskt skyddsnät vid arbetslöshet.
Under debatten den 15 december liknade jag det
regelverk som regeringen hade föreslagit i
proposition nr 80 vid en sömmerska som beslutar
sig för att sy en ny klänning. När hon första gången
provar den visar det sig att ärmarna måste justeras
så att den sitter bättre. Den är litet trång när hon
drar på sig den, vilket medför att dragkedjan i sidan
måste göras litet längre så att öppningen blir större
osv. Faktum är att hon har bestämt sig för att det
skall bli en klänning. Hon har bestämt sig för
modellen, och hon har köpt tyget.
Jag menar att förslagen i betänkande AU18 som vi
nu debatterar -- tillsammans med förslagen i AU6,
från i höstas, om förändringar i
arbetslöshetsförsäkringen som vi fattade beslut om
den 15 december -- leder fram till en
arbetslöshetsförsäkring som tillgodoser såväl
rättvise- och trygghetsaspekter för den som vid
arbetslöshet har anknytning till arbetsmarknaden
som kraven på en rimlig finansiering.
Beslutet strax före jul om en höjning av den lägsta
ersättningsnivån i KAS-systemet från 198 kr till 245
kr till den som inte kvalificerar sig för en
inkomstrelaterad ersättning ger också en riktig
fördelningspolitisk profil på den här försäkringen.
Herr talman! Vi har från kds sida aktivt deltagit i
beredningen av den nya arbetslöshetsförsäkringen.
En av våra utgångspunkter har varit att problemet
med rundgång mellan kontantstöd och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste begränsas,
men det måste ske vid rätt tidpunkt, och det måste
ske på ett socialt acceptabelt sätt. Vi menar att vi
har fått detta krav tillgodosett.
När jag nu har sagt detta får jag finna mig i att Hans
Andersson också betecknar min argumentation
som rappakalja. Jag vill då peka på ett faktum när
det gäller utförsäkringen. Arbetslöshetskassornas
samorganisation har en tabell som en kommentar
till sitt framträdande i arbetsmarknadsutskottet.
Den visar att ungefär 12 000 personer utförsäkrades
år 1987 och att den totala arbetslösheten låg på runt
5 %. 1993 utförsäkrades ungefär 8 000 personer,
och den totala arbetslösheten var ca 15 %.
Regeringen har alltså goda traditioner när det
gäller att bevaka utförsäkringen och arbetslinjen.
Jag menar att vi verkligen har lyckats bra i det
fallet. Det skall vi fortsätta med.
Nåväl, de krav som vi hade vid beredningen av den
här propositionen innebar för det första att det
skulle vara mycket generösa övergångsregler och
att ingen skulle komma i fråga för en utförsäkring
förrän tidigast 1997, när arbetsmarknaden med all
sannolikhet är betydligt bättre än vad den är i dag.
Hur kommer den att se ut?
Det beror i hög grad på hur den ekonomiska
politiken kommer att utformas under den närmaste
tiden och framöver. Men därom handlar
morgondagens debatt och sommarens valrörelse
och inte den här debatten.
För det andra skall den som då står inför
utförsäkring erbjudas någon form av
åtgärd/rehabilitering. Hur denna skall se ut ålägger
vi Arbetsmarknadsutredningen att föreslå. Vi
kristdemokrater har liksom många andra funderat
på, vilket också propositionen säger, att det bör bli
något slags individrelaterade åtgärder om man skall
klara utförsäkringen. I alla händelser kvarstår det
som ett faktum att eftersom utredningen är
parlamentarisk sammansatt så har oppositionen
stor möjlighet att påverka förslaget om hur
åtgärden skall se ut.
För det tredje drev kds i samband med beredningen
av propositionen kravet på ett alternativt
arbetsvillkor. Det finns också inskrivet. Detta
innebär att den som inom en ramtid av tolv
månader arbetat minst 65 timmar per månad under
tio månader blir berättigad till a-kassa. Detta krav
drev vi särskilt med tanke på de deltidsarbetande.
För det fjärde fanns ett förslag förra hösten om att
den som gick in i en andra ersättningsperiod skulle
få sänkt ersättningsnivå. Den skulle bli 80 % av den
första periodens nivå. Detta förslag var naturligtvis
helt oacceptabelt och är nu ändrat så att den
ersättning man får när man uppfyller det särskilda
arbetsvillkoret för en andra ersättningsperiod ligger
på samma nivå som under den första
ersättningsperioden.
Herr talman! 70 000--80 000 arbetslösa som tidigare
endast varit berättigade till KAS har nu fått rätt till
en inkomstrelaterad ersättning. Det tvistas om
antalet. Kommunförbundet anger 50 000--55 000.
Man kan förvisso tvista om siffran, men
tillsammans med höjningen av den lägsta
ersättningsnivån innebär förändringen i alla fall att
de grupper som haft det sämsta ekonomiska
skyddet vid arbetslöshet nu får en kraftig
förstärkning. Detta kommer att innebära en
avlastning på kommunernas socialbidragskonto,
men det har vi inte hört något om i den
socialdemokratiska kritiken av regeringens förslag.
På s. 107 i propositionen visas att avlastningen
torde bli i storleksordningen 3 miljarder kronor.
När socialdemokraterna nu yrkar avslag på
propositionen innebär det i praktiken att de
hänvisar de svagaste grupperna på
arbetsmarknaden till ett fortsatt
socialbidragsberoende. Med tanke på det vore det
klädsamt om den socialdemokratiska retoriken
vore litet mera återhållsam.
Herr talman! I den socialdemokratiska
reservationen kritiseras regeringen för att flera
frågor hänskjuts till fortsatt utredning. Låt mig för
ordningens skull påpeka att flera av dessa frågor
representerar problemområden som vi redan har i
den nuvarande försäkringen, exempelvis
företagarnas ersättningsrätt, risk för svartjobb och
annat fusk, ersättning i samband med bisyssla,
avvisande av arbetserbjudanden m.m.
Enligt vår uppfattning är det en styrka att dessa
frågor lyfts ut och kommer att få en allsidig
belysning i en parlamentarisk utredning. Det
underlättar arbetet att komma fram till lösningar
med bred förankring, där även oppositionen har ett
inflytande över slutresultatet. Vi är överens om att
det skall göras en utredning. Det framgår av såväl
Socialdemokraternas som Vänsterns motioner.
Att skjuta upp avgörandet av de frågor som i dag
enligt AU18 är föremål för debatt skulle dock vara
felaktigt enligt kristdemokratisk syn. Rimligtvis
måste den allmänna och obligatoriska
arbetslöshetsförsäkring som vi före jul beslutade
om att införa, och för vilken vi också beslutade att
ta ut avgifter fr.o.m. den 1 januari i år, fyllas med
ett regelverk som reglerar dess funktion.
Personligen är jag dock litet besviken över att
regeringen har hänvisat frågan om
konkurrensneutraliteten mellan
arbetslöshetskassorna och arbetsmarknadskassan
till en utredning. Jag hade faktiskt hoppats på ett
förslag om detta i propositionen, i synnerhet som
departementschefen gått ut ganska starkt och
utlovat ett förslag. Han har upprepat det i debatten
här i kväll. Jag förväntar mig att det kommer ett
förslag före jul. Det här är en knepig fråga. Vid
närmare eftertanke är det kanske inte så enkelt att
ge ett bra förslag till hur problemet skall lösas. Det
är nog klokast att låta den svenska modellen verka
genom att utreda frågan.
Slutligen vill jag påvisa att påståendena i debatten
om att de nuvarande 42 arbetslöshetskassorna
skulle vara privata eller representera en privat
verksamhetsform förefaller mig betydligt
överdrivna. Riktigare är väl att säga att
fackföreningarna har ett slags oligopol på att driva
a-kassor. De drivs dessutom med ett slags
myndighetsutövning som i varje fall till vissa delar
är sekretessbelagd.
Vi kristdemokrater tror att det är bra att den nya
arbetsmarknadskassan skapas som ett slags motvikt
till det nuvarande systemet med a-kassor och att
försäkringskassorna knyts närmare till denna form
av verksamhet som så nära ansluter till det statligt
administrerade sociala försäkringssystemet.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
hemställan i arbetsmarknadsutskottets betänkande
AU18 och avslag på samtliga reservationer.
I detta anförande instämde Harry Staaf (kds).