Herr talman! Johnny Ahlqvist spelade upp ett stort
indignationsnummer. Men det var egentligen bara
en mild västanfläkt jämfört med det
indignationsnummer som spelades upp hösten 1993
och fram till den 20 december 1993. Det gällde 80-
respektive 90-procentsnivån. Därefter gick det 20
dagar. Sedan gick den socialdemokratiska
partiledningen ut och sade: Vi skall inte ha mer än
80 % någonstans i våra trygghetssystem. T.o.m.
LO-ordföranden blev så överraskad att han gick
upp och bugade instämmande. Men sedan kom
blåsten från de 30 000 som kände sig grundlurade.
Den kom från dem som demonstrerade på
Mynttorget. Nu lyder formuleringen: ''när
ekonomin så tillåter''.
Johnny Ahlqvist, jag vet att det blir 80 % när det
gäller socialdemokratin.
Herr talman! Den allra viktigast uppgiften för
regering och riksdag är att skapa förutsättningar för
en fullgod ordinarie arbetsmarknad. För detta
behövs ett antal viktiga grundstenar.
Den första grundstenen är att vi under åren
framöver måste behålla det unikt goda
kostnadsläge som Sverige i dag har gentemot
utlandet.
Den andra grundstenen är vår exportledda
uppgång i ekonomin. Från ett minus på 30--40
miljarder kronor i bytesbalansen får vi nu lika
mycket plus, och dessutom sker det en ökning.
Sverige går ihop.
Den tredje grundstenen är att långsiktigt investera
inför framtiden. Jag vill bara nämna att vårt land
aldrig någonsin tidigare har varit i närheten av den
satsning på forskning och utbildning som har skett
under de två senaste åren. Det gäller också
investeringar i vägar, järnvägar och
telekommunikation. Dessa investeringar ligger
långt över det som var normalt under 80-talet.
Dessutom signalerar nu de 300 största företagen en
30-procentig investeringsökning. Det är
välkommet.
Den fjärde grundstenen i arbete för jobben gäller
småföretag, medelstora företag och nya
entreprenörer. Det är viktigt med ett rimligare
skattesystem där man inte beskattar investeringar i
företag hårdare än vad pengar på banken beskattas.
Pengar på banken åstadkommer inga nya jobb.
Arbetsrätten utgör också en viktig del. Jag tänker
främst på de lättnader som har skett för
småföretagen och de arbetslösa.
Den femte grundstenen är
arbetsmarknadspolitiken. Den har aldrig tidigare
haft den omfattning som den har haft i vår. 6,5 %
av arbetskraften har befunnit sig i olika åtgärder.
Genom tillväxt på den ordinarie arbetsmarknaden
måste arbetsmarknadsåtgärderna steg för steg
bringas ner till en normal nivå.
En fullgod ordinarie arbetsmarknad kräver att vi
betraktar a-kassan som en del i
arbetsmarkandspolitiken och
arbetsmarknadspolitiken i sin tur som en viktig del
i den ekonomiska politiken. Om vi -- som
Socialdemokraterna tydligen vill -- tillåter att a-
kassan skall bli någon sorts socialförsäkring då
bäddar vi för långtidsarbetslöshet och utslagning.
Så skall vi inte ha det i vårt land.
Sedan vill jag göra några kommentarer.
Förslaget att inte tillåta en evig förödande
rundgång a-kassa--AMS-åtgärder och återigen a-
kassa--AMS-åtgärder är i grunden riktigt.
Övergångsbestämmelserna är generösa. Först efter
den 1 januari 1997 kan det bli aktuellt med
utförsäkring. Syftet är dels att få en bättre
arbetsmarknad, dels att vidta åtgärder individuellt
för var och en som hotas av utförsäkring. Den
utförsäkrade kan på så sätt hjälpas in på den
ordinarie arbetsmarknaden.
Det är rätt tidpunkt att bryta en evig rundgång i en
uppåtgående konjunktur. Samtidigt görs det i god
tid så att vi med olika åtgärder klarar att ta tag i var
och en enskilt.
AMS-utredningen kommer att få detta uppdrag.
Det gäller att med dagens åtgärder och också med
nya åtgärder -- det kan många gånger vara fråga om
lönebidrag till äldre arbetskraft -- att hjälpa in
utförsäkrade i ordinarie arbete. Men,
riksdagsledamöter, här gäller det att verkligen slå
vakt om arbetslinjen i stället för den passiva
rundgångslinjen.
Också med de nya bestämmelserna kan man vara
arbetslös och vara föremål för
arbetsmarknadsåtgärder i nära tre år. Jag är
övertygad om att det därför behövs en tydlig signal
både till den arbetslöse och till samhället att vi
måste bryta detta. Ingen människa skall behöva
förödas i en evig rundgång.
Låt mig samtidigt säga att socialbidrag inte är någon
lösning. Mycket av de pengar som går till
kommunerna kommer från staten. Egentligen är
det samma pengar. Det blir inte billigare med
socialbidrag och andra bidrag. Det är samhällets
pengar i båda fallen.
Jag är övertygad om att de ledamöter som nu är
utsedda till AMS-utredningen kommer att ta itu
med detta på ett seriöst sätt och tillsammans
diskutera de goda lösningar vi behöver för att
verkligen utveckla arbetslinjen.
Sedan till upprördheten över att vi föreslår och
riksdagen fattar beslut om en allmän, obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Det är bara tre länder som
inte har en allmän, obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Sverige är ett av dessa tre
länder. Är alla andra länder runt om på helt fel
linje, eller vad är det frågan om? Det luktar
särintresse på långt håll.
TCO vill ha en allmän, obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Inom LO och
socialdemokratin är man av någon anledning rädd
för att Sverige skall slå in på en väg som alla andra
länder har valt.
Dagens a-kassor får ju fortsätta precis som tidigare.
Det som kommer till är att dagens KAS-regioner,
som har många av de arbetslösa, får möjlighet att
ge inkomstrelaterad ersättning ihop med
grunddagpenningen. Märkvärdigare än så är det
inte.
På detta sätt uppstår en valfrihet. Man kan om man
vill välja en annan a-kassa. Om vi vill se det så kan
det på sikt bli en viss konkurrens mellan a-kassor.
Det är tydligen där skon klämmer. Men då bryr
man sig inte om de arbetslösa. Det är ju dem vi
diskuterar.
Vårt grannland Norge har klart bättre ekonomi än
Sverige tack vare oljan. Där har man en
socialdemokratisk regering. Där har man bara en
statlig, allmän, obligatorisk arbetslöshetskassa.
Man har inga fackföreningskassor. Och det går.
I Norge har man, trots en god ekonomi, en
ersättningsnivå på 62 %. Den socialdemokratiska
regeringen i Norge har inte en tanke på att förändra
ersättningsnivån.
I Sverige, där vi har en arbetsmarknadsfond som
varje arbetsdag måste låna 150 miljoner kronor,
förs en diskussion som om dessa underskott
ingenting betyder.
Vi har en statsbudget som på grund av de ärvda
problemen visar mycket stora underskott.
Statsbudgeten har ingen förmåga att lägga över
pengar för att täcka a-kassornas underskott.
Det går inte att i sak göra det som
Socialdemokraterna säger i ord -- höja
ersättningsnivån till 90 % och dessutom höja taket
ordentligt. Då ökar vi på jätteunderskottet med 10
miljarder.
Har inte Johnny Ahlqvist och Socialdemokraterna
lagt märke till att våra stora underskott pressar upp
räntenivån? Den har gått upp med 3,5 % under de
senaste fyra månaderna. Sverige har i dag ett
friskare näringsliv än Tyskland. Det som pressar
upp räntenivån i vårt land över den tyska är våra
stora underskott. Då sitter det största
oppositionspartiet och visar inte ett dugg
ekonomiskt ansvar! Jag beklagar djupt.
Ni har del i ränteuppgången. Denna ränteuppgång
förhindrar investeringar och nya ordinarie jobb.
Här borde det i stället vara stort behov av samsyn
och gemensamma tag.
Jag vill också beröra konkurrensneutraliteten. Det
var min förhoppning -- nu talar jag helt öppet -- att
i denna proposition kunna föreslå
konkurrensneutralitet. Det fanns två linjer att välja
mellan. Jag visste vilken linje jag ville ha. Men det
fanns andra åsikter också. Den ena är att ge
statsbidrag till de fackliga kassorna. Den andra är
att hitta en metod att debitera
arbetsmarknadskassan. Nu lovar hela riksdagen --
för det är väl också Johnny Ahlqvist och hans grupp
med på -- att konkurrensneutralitet skall råda vid
nyår. Under hösten läggs förslag fram. Direktiv
ligger färdiga att sändas ut efter denna debatt och
beslut.
Vad rör det sig då om? Jo, det rör sig om 10--15 kr
i månaden för 15 kassor. För det stora flertalet rör
det sig om 60--90 kr på ett halvår. Om man betalar
200--250 kr i fackföreningsavgift är det ingen som
lämnar kassan av den orsaken.
Fackföreningsavgiften behöver inte höjas, för detta
ingår i dagens avgift. Däremot kanske någon kan
bli less när man upplever att all kraft läggs på
politisk propaganda. Men det är en annan sak.
Ingen lämnar a-kassan för 60--90 kr på ett halvår.
Det är jag helt övertygad om. Detta är försumbart
jämfört med de stora orättvisor som har funnits i
tidigare system, som ibland t.o.m. genomsyrat
tidigare system.
Sedan till finansieringen. Vi har en sjukförsäkring
som är överfinansierad. Där skall
Socialdemokraterna höja avgiften 1 % i stället för
att höja avgiften till Arbetsmarknadsfonden. Vad
är detta? Är det inte bra om människorna förstår
vad olika saker kostar? Jag är helt övertygad om att
så är fallet.
Men ser man bakåt i tiden har det ju varit så att 2--
3 % har kommit från egenavgifter, ca 27 % från
arbetsgivarna och 70 % har skjutits på framtiden
för kommande generationer att finansiera. Det är
inte en försäkring; därför görs dessa förändringar.
Jag anser att Socialdemokraternas agerande i dessa
frågor blir ett svårslaget rekord när det gäller att
vilseleda människor. Det gäller såväl deras
agerande i frågan om 80- eller90-procentsnivå,
deras agerande vad gäller konkurrensneutraliteten
som deras agerande när det gäller att inte sätta in
avgiften på rätt konto utan på helt fel konto.
Herr talman! Alla bedömare av svensk ekonomi är
oroade över obalansen i statens affärer. En stor del
av den obalansen beror på Arbetsmarknadsfondens
situation. Nu föreslås en obligatorisk försäkring,
avgifter som ger ett mer robust system. Det är bra
för staten som sådan och för enskilda medborgare.
Nu gäller det helt enkelt att slå vakt om den
framtidstro som börjar genomsyra svenskt
näringsliv. Det gäller att satsa på ordinarie jobb och
att ge sig den på att få folk ut ur rundgången och in
i ordinarie arbetsliv. Det är det som debatten gäller.