Fru talman! Europaunionens ekonomiska och
sociala kommitté har yttrat sig över den s.k.
vitboken om sysselsättningen i Europa. Kommittén
har funnit att den djupa svenska krisen visar att det
måste vara balans mellan den produktiva delen av
ekonomin och den sociala, offentliga sektorn.
Tyska LO:s representant i kommittén skriver under
på detta och säger att man måste lära av de misstag
som har gjorts i Sverige.
Ungefär samtidigt presenterade statsvetenskapliga
institutionen vid Göteborgs universitet en rapport
om väljarprioriteringar och noterade: ''Samtidigt
som budgetunderskottet är rekordstort har tilltron
till och förhoppningarna på den offentliga sektorn
aldrig varit större. Denna situation utgör politikens
dilemma under 1990-talet.''
Debatterna med anledning av de förändringar i
olika regelsystem som under de senaste åren
beslutats av majoriteten i denna kammare bär
vittnesbörd om detta dilemma. De handlar nästan
uteslutande om de etablerade institutionernas
motstånd mot förändringar, men mycket sällan om
villkoren för välstånd och välfärd.
Det gäller inte minst debatten kring
arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetsmarknadsutskottet återkommer nu till
kammaren med förslag till utformning av den
allmänna arbetslöshetsförsäkring som aviserades i
samband med kammarens principbeslut den 15
december förra året om att fr.o.m. den 1 juli i år
införa en allmän arbetslöshetsförsäkring.
En allmän försäkring har länge stått på
regeringspartiernas lista över angelägna reformer.
Det finns många skäl för att den ekonomiska
tryggheten vid arbetslöshet skall vara utformad
som en allmän försäkring; först och främst rättvise-
och anständighetsskäl.
Den nuvarande försäkringen administreras av
arbetslöshetskassor, knutna till de fackliga
organisationerna. Kassorna är ingalunda att
betrakta som privata, utan har snarare en
myndighetsliknande funktion. Alla måste
medverka till finansieringen utan att kunna
tillgodoräkna sig de förmåner som försäkringen
ger.
Alltför ofta är det påtagligt besvärligt för den som
inte är medlem i en facklig organisation att kunna
utnyttja sin rättighet att få vara med i en a-kassa.
Om de över huvud taget lyckas hitta en -- a-
kassorna återfinns t.ex. inte i telefonkatalogen --
möts de ofta av motstånd. De får ofta en betydligt
sämre service, trots att de flesta kassorna tar ut en
högre administrationsavgift från medlemmar som
inte samtidigt är medlemmar i den fackliga
organisationen.
Det andra skälet är underskotten i
Arbetsmarknadsfonden, som uppgår till totalt mer
än 50 miljarder kronor. Finansieringen motverkar
räntesänkningar och en ytterligare förbättring av
investeringsklimatet och därmed möjligheterna att
få i gång nya verksamheter och fler riktiga jobb.
Därmed bidrar arbetslöshetsförsäkringen till den
obalans som EU-rapporten talar om och som har
lett till arbetslöshet.
Det tredje skälet har att göra med
arbetslöshetsförsäkringens roll som ett led i en
politik för arbete och för att upprätthålla det som vi
kallar arbetslinjen. Den som blivit arbetslös skall så
snabbt som möjligt kunna återgå i reguljärt arbete.
Försäkringen skall därvid fungera som det yttersta
skyddsnätet. Däremot har det aldrig varit avsikten
att den, som nu alltför ofta är fallet, medverkar till
vad som i praktiken fungerar som en
inkomstgaranti under obegränsad tid.
Det är naturligtvis berömvärt att den nuvarande
ambitiösa arbetsmarknadspolitiken, i kombination
med de kraftansträngningar som görs av
Arbetsmarknadsverket, givit till resultat att antalet
utförsäkringar från arbetslöshetsförsäkringen
ligger på en lägre eller samma nivå som de gjorde
under de överhettade åren på 1980-talet. Det visar
att de s.k. utförsäkringsgarantierna fyllt den
avsedda funktionen.
Samtidigt börjar emellertid återigen problemet
med flaskhalsar att uppträda inom den expansiva
delen av arbetsmarknaden. Det är då viktigt att det
ges klara signaler att det inte finns valfrihet mellan
arbete och ersättning från försäkringssystemen.
Det förslag till en allmän arbetsmarknadsförsäkring
som nu ligger på riksdagens bord innebär att kraven
på den ekonomiska politiken och
arbetsmarknadspolitiken skärps.
Ansträngningarna att skapa förutsättningar för
ekonomiskt bärkraftiga arbeten i gamla och nya
verksamheter måste fortsätta, liksom
ansträngningarna att utforma utbildnings- och
arbetsmarknadspolitiken så att de leder till de
kunskaper och andra kvalifikationer som krävs för
att man skall kunna få arbete på den reguljära
arbetsmarknaden.
Den parlamentariska arbetsmarknadspolitiska
utredningen har en stor uppgift att fylla i arbetet
med att analysera den nuvarande
arbetsmarknadspolitiken och utforma en politik för
framtiden.
Förslaget till en allmän arbetsmarknadsförsäkring
innebär att de nuvarande arbetslöshetskassorna
kompletteras med en KAS-administrerad
försäkring för dem som inte är medlemmar i en
facklig a-kassa. Den allmänna försäkringen
förutsätter emellertid inte medlemskap.
För att man skall uppbära ersättning måste ett
avgiftsvillkor och ett arbetsvillkor uppfyllas. Ett
särskilt arbetsvillkor införs huvudsakligen avsett
för deltidsarbetande eller sådana med oregelbundet
arbete.
Arbetsvillkoret har utformats så att det blir ett
rättvisande underlag för beräkningen av
normalarbetstiden och dagsförtjänsten samtidigt
som det markerar att rätten till ersättning har en
klar anknytning till arbetsmarknaden. Så är
knappast fallet med dagens system som innebär att
redan 225 timmars arbete under ett år, dvs. ungefär
15 %, ger rätt till full ersättning under praktiskt
taget obegränsad tid.
Fler arbetslösa som har en stark anknytning till
arbetsmarknaden kommer att kunna uppbära
ersättning från försäkringen jämfört med hur det är
i dag. Möjligheterna att genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder kvalificera sig för
en ny ersättningsperiod begränsas däremot.
Den praxis som har utvecklats då det gäller
beräkningen av normalarbetstiden och den lön som
försäkringen skall ersätta innebär -- framför allt vid
deltidsarbete -- att heltidsersättning i praktiken kan
utgå hur länge som helst. Detta är inte i
överensstämmelse med principerna för
försäkringen. Detta stämmer inte heller med
intentionerna för arbetsmarknadspolitiken. I stället
för att skapa förutsättningar och incitament för
arbete permanentas en struktur på
arbetsmarknaden som inte har framtiden för sig och
som bl.a. har medfört att kvinnor har blivit ensidigt
beroende av offentliga arbetsgivare.
Jag kan inte frigöra mig från intrycket att
utformningen och tillämpningen av dagens
arbetslöshetsförsäkring är mer ägnad att stödja och
konservera den fackliga inkomstpolitiken än att
utgöra en aktiv del av en aktiv
arbetsmarknadspolitik.
De nya reglerna ger en inkomsttrygghet under cirka
tre år. De blir mer rättvisande och ger ekonomiska
motiv för arbete i stället för bidrag. De innebär
också att vi kan få ett slut på den orättfärdiga
ordningen att arbetsgivare -- med arbetstagarens
och fackets goda minne -- endast erbjuder
deltidsarbete i fullt medvetande om att staten går
emellan och betalar upp till heltidslön.
Ersättningsperioderna för erhållande av
dagpenning begränsas i normalfallet till två om
vardera 300 dagar. För den som har fyllt 55 år är den
första ersättningperioden 450 dagar. Grundbelopp
enligt KAS är också fortsättningsvis begränsat till
150 dagar för arbetstagare under 55 år.
Avsikten är att den första ersättningsperioden, som
givetvis inte skall vara längre än nödvändigt, skall
avlösas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den
som fortfarande är arbetslös efter en andra
ersättningsperiod skall få tillgång till intensifierade
arbetsmarknadspolitiska insatser. Avsikten är
givetvis att arbetslösa skall komma i arbete.
Som framgår av propositionen är det meningen att
den som under en ersättningsperiod får ett arbete
skall få fortsätta att lyfta ersättning under
återstående dagar när han eller hon åter blir
arbetslös -- detta för att inte motverka att arbetslösa
tar tillfälliga arbeten när sådana erbjuds. Varje
arbete är naturligtvis bättre än arbetslöshet.
Begränsningen av ersättningsperioderna har av
oppositionen utmålats som att arbetslösa
hänsynslöst skulle lämnas åt sitt öde och tvingas lita
till socialbidrag. Kommunfolket har skrämts med
att förslaget skulle innebära en tickande
''socialbidragsbomb''.
Fru talman! Jag kanske gör socialdemokrater och
andra besvikna, men det blir ingen
''socialbidragsbomb''.
Tvärtom kommer fler arbetslösa att kunna uppbära
arbetslöshetsersättning. Därför räknar såväl
regeringen som Kommunförbundet med att
kommunerna kommer att få ökade skatteintäkter.
Hur det blir om ett par år är naturligtvis beroende
av hur arbetsmarknaden utvecklas och hur
framgångsrik den ekonomiska politiken och
arbetsmarknadspolitiken är. Men jag kan försäkra
att alla har mycket höga ambitioner.
Övergångsreglerna är mycket generösa. Ingen
behöver riskera utförsäkring förrän tidigast 1997.
Merparten av dagens arbetslösa bör dessförinnan
rimligen ha kommit i arbete.
Utskottets beredning av propositionen har varit
mycket seriös och tidskrävande. Jag kan hålla med
dem som säger att arbetet otvivelaktigt hade
underlättats av en bättre underbyggd proposition
och av en proposition som hade kommit då den var
aviserad. Nu har emellertid utskottet genomfört en
omfattande remissbehandling som är kompletterad
med muntliga redovisningar av berörda parter,
myndigheter och organisationer.
Lagrådsbehandlingen har varit ingående.
Jag instämmer i den eloge som har givits utskottets
kansli; den är välförtjänt. Ett intensivt och ytterst
kompetent arbete av detta kansli har, med
lagrådets yttrande som utgångspunkt, lett till att det
betänkande som nu föreligger innehåller en lagtext
som är väl genomarbetad. Den är tydligare och
utgör ett bättre underlag för tillämpningen än
propositionens förslag. De förändringar som har
gjorts är av lagteknisk och språklig karaktär.
Enkelt och lättfattligt blir nog aldrig det system som
reglerar en arbetslöshetsförsäkring. Det ligger i
sakens natur. Men jag delar uppfattningen att det
borde gå att få ett system som inte är fullt så
krångligt som dagens eller det som nu föreslås.
Jag har redan nämnt den arbetsmarknadspolitiska
utredningen, som enligt sina direktiv skall studera
arbetslöshetsförsäkringens roll inom
arbetsmarknadspolitiken och för lönebildningen.
Regeringen har också i sin proposition aviserat en
rad delfrågor som måste utredas. En hel del av
dessa är gamla bekanta. Dit hör företagarnas
speciella situation liksom de deltidsarbetandes.
Socialdemokratiska och borgerliga regeringar har
under många år försökt finna lösningar utan att
lyckas riktigt bra.
Kvar från höstens proposition står frågan om
avgångsvederlagen. Detta är en komplicerad fråga,
och utskottet har inte varit berett att utan noggrann
utredning redan nu föreslå en lagstiftning.
Med tanke på den utveckling som kan förutses och
den snabba förändringstakten på arbetsmarknaden
kan det emellertid vara välbetänkt att utreda
arbetslöshetsförsäkringen i ett längre perspektiv.
Utredning har också begärts av samtliga
oppositionspartier. Utskottet anser att det skall ges
regeringen till känna.
Det finns ett problem som särskilt framhålls som
angeläget att få till stånd en snabb lösning på. Det
gäller frågan om konkurrensneutralitet mellan den
statliga arbetsmarknadsförsäkringen och de
fackliga arbetslöshetskassorna. Utskottet
uppmanar regeringen att snabbt återkomma med
det aviserade förslaget.
Just denna fråga har stått i centrum för den fackliga
kritiken mot den allmänna försäkringen. Jag tycker
att denna kritik har antagit orimliga proportioner.
De enskilda medlemmarnas avgifter till de fackliga
a-kassorna uppgår i allmänhet till ett par tior i
månaden. Att utmåla detta som en fråga om liv och
död för de fackliga a-kassorna tyder, enligt min
uppfattning, på dåligt självförtroende.
Representanter för de tre huvudorganisationerna
har inför utskottet berättat om den utomordentliga
service som de fackliga a-kassorna tillhandahåller
för sina arbetslösa medlemmar. Jag är övertygad
om att denna service också i fortsättningen kommer
att utgöra ett starkt motiv för ett fortsatt
medlemskap i de fackliga kassorna.
Man kan dessutom ta i beaktande att det inte är så
många år sedan de fackliga organisationerna av den
generösa socialdemokratiska regeringen -- med
stöd av de dåvarande kommunisterna -- fick en gåva
bestående av ca 2,5 miljarder kronor ur kassornas
fonder. Det skedde i samband med att staten
övertog betalningsansvaret för
arbetslöshetsersättningarna. Det förefaller mig
som om de fackliga organisationerna inte har
särskilt stort fog för sin klagan.
Inte desto mindre skall frågan om
konkurrensneutraliteten naturligtvis lösas så snart
det någonsin är möjligt. Också regeringen har
mycket bestämt uttryckt denna uppfattning.
Tidigare socialistiska riksdagsmajoriteter har gång
på gång avslagit motioner från de nuvarande
regeringspartierna om en parlamentarisk
utredning. Socialistiska majoriteter i denna
kammare har inte ens velat medverka till att sprida
information om medlemskap i a-kassorna genom
exempelvis arbetsförmedlingarna. Det har det
också motionerats om i många år.
Därför är socialdemokraterna inte trovärdiga när
de nu begär en parlamentarisk utredning. De är
inte trovärdiga när de nu gör gällande att de vill ha
en försäkring som omfattar alla. Hela deras strävan
har gått ut på att hindra och förhala en allmän
arbetslöshetsförsäkring. De har ingen annan avsikt
än att bevara det fackliga a-kassemonopolet. Deras
andrahandsyrkande om att försäkringen inte skall
träda i kraft förrän vid årsskiftet syftar enbart till att
göra det enklare att vid ett tänkt regeringsskifte riva
upp den allmänna försäkringen. Detta har också
bekräftats under utskottsbehandlingen.
När man har plöjt igenom allt råskäll och alla
invektiv i den socialdemokratiska motionen och
kommer fram till kärnan finner man att också
socialdemokraterna inser behovet av förändringar i
det nuvarande systemet. De utgår emellertid från
att a-kassorna också skall administrera
grundskyddet, som motsvarar dagens KAS, och att
de som inte är medlemmar i en a-kassa inte heller
skall få ersättning utöver grundskyddet.
Det är lätt att instämma i deras önskemål om att
ersättning borde kunna utgå upp till 7,5 basbelopp.
Om socialdemokraterna inte hade undanröjt den
möjlighet till tilläggsförsäkringar som den
borgerliga regeringen öppnade 1981/82, så hade vi
redan i dag kunnat ha frivilliga tilläggsförsäkringar
som hade täckt inkomstbortfallet upp till 7,5
basbelopp.
Jag noterar att Socialdemokraterna inte föreslår
borttagande av karensdagarna och inte heller en
återgång till en ersättningsnivå på 90 %.
Däremot finns det anledning att begrunda deras
förslag till finansiering. Det gäller en femprocentig
marginalskatt på inkomster över 17 000 kronor, en
överföring av arbetsgivaravgiften för
sjukförsäkringen till arbetsmarknadsfonden vilket
på fem till sju år skall, som det heter, frigöra ca 35
miljarder kronor samt ett avskaffande av
egenavgiften men ett återinförande av
finansieringsavgiften till a-kassorna. Vad det
handlar om är kort och gott en gigantisk skatte- och
avgiftshöjning för såväl arbetstagarna som
arbetsgivarna.
Jag skulle gärna vilja höra vilken analys som leder
Johnny Ahlqvist till att tro att detta kommer att
skapa bättre förutsättningar för ett
konkurrenskraftigt näringsliv och
konkurrenskraftiga jobb. Och hur mycket kommer
kommuner och landsting att tvingas höja skatten?
Också de skall ju betala såväl sjukfrånvaron som
arbetslöshetsersättningarna. Samtidigt tänker ni er
ju att det är kommuner och landsting som skall
tillhandahålla de statligt subventionerade jobben.
Hur går det ihop?
Jag har ingen särskild kommentar till det Hans
Andersson sade utöver det som redan har sagts.
Utredningsönskemålet är tillgodosett. I övrigt
noterar jag att hans parti fortfarande tror på
jultomten. Han skriver önskelistor utan tanke på
hur alla gottepåsarna skall finansieras. Men det är
som det brukar vara från det hållet.
Fru talman! Det finns inga enkla lösningar på de
ekonomiska problem som Sverige har dragit på sig
sedan 1960-talet. Vi som bär det politiska ansvaret
för den framtida utvecklingen har all anledning att
lyssna noga på vad EU:s ekonomiska och sociala
kommitté säger när de håller fram Sverige som ett
varnande exempel på hur det går när
välfärdssystemet tillåts underminera grunden för
allt det som skapar välstånd.
Det är för att förhindra en utveckling mot att
Sverige blir en fattignation i Europa och för att
bereda väg för arbete och välfärd som en majoritet
i arbetsmarknadsutskottet, bestående av de fyra
regeringspartierna och Ny demokrati, nu lägger
fram ett förslag till en arbetsmarknadsförsäkring
för alla som har en fast anknytning till
arbetsmarknaden och som ger en god
inkomsttrygghet och möjligheter att efter
arbetslöshet komma tillbaka i produktivt arbete.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
I detta anförande instämde Patrik Norinder,
Anders G Högmark och Charlotte Cederschiöld
(alla m).