Herr talman! Först vill jag börja med att konstatera
att jag är både förvånad över och besviken på
Arbetsmarknadsdepartementets hantering av
propositionen om den fortsatta reformeringen av
arbetslöshetsförsäkringen.
Genom att man så sent lämnar ifrån sig en
proposition som dessutom har så många brister,
anser jag att man inte till fullo har tagit sitt ansvar.
I stället förlitar man sig på att Lagrådet och
arbetsmarknadsutskottets kansli klarar av de
problem som departementet borde ha tagit på sitt
ansvar. Det är upprörande att man på detta sätt
låter kansliets personal få en arbetsbelastning som
varit nästintill omänsklig.
Vidare måste jag säga till arbetsmarknadsminister
Börje Hörnlund att med den erfarenhet av
arbetsmarknadspolitik som han besitter, så borde
han redan hösten 1991 ha tillsatt parlamentariska
utredningar om arbetslöshetsförsäkring,
arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik,
företagsstöd och anställningsstöd. Jag anser att det
är oansvarigt av Börje Hörnlund att så inte skett.
Om så hade varit fallet hade man i dag kunnat
känna sig nöjd med att man har ordentligt på
fötterna.
Eftersom regeringen säger sig värna om
småföretagen så borde man väl i rimlighetens namn
ha löst småföretagares rätt att få en ersättning vid
arbetslöshet. Inte ens det har man klarat av. Min
besvikelse över allt detta är stor, Börje Hörnlund.
Enligt min uppfattning bör en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skapas. Skälen
är flera. Precis som i fråga om sjukpenning bör alla
ha rätt till ekonomiskt skydd vid arbetslöshet. Det
är principiellt felaktigt att en inkomstrelaterad
ersättning skall förutsätta medlemskap i en privat
arbetslöshetskassa.
Detta har under de gångna åren blivit alltmer
påtagligt. Den kraftigt ökande arbetslösheten med
åtföljande kostnadsökningar har medfört att
medlemmarnas bidrag till finansiering blivit allt
mindre.
Som redovisas i propositionen motsvarade under
1993 medlemmarnas avgifter ca 3 % av den
utbetalade arbetslöshetsersättningen. Om alla
arbetande medborgare är med och finansierar
försäkringen via skattsedeln bör de också ha lika
rättigheter om de blir arbetslösa. Den vid årsskiftet
införda obligatoriska avgiften pekar i samma
riktning. Avgiften tas ut av alla med
förvärvsinkomster över viss nivå. Självfallet skall
de betalande också ha lika rättigheter oberoende av
om de är medlemmar i en privat arbetslöshetskassa
eller ej. Regeringsförslaget har enligt min mening
både förtjänster och brister.
Som redan sagts ansluter jag mig till
regeringsförslagets bakomliggande ambition att
skapa en arbetslöshetsförsäkring som omfattar med
en stark anknytning till arbetsmarknaden. Jag
godtar också att denna försäkring tills vidare
delfinansieras genom avgiftslagen -- i övrigt via
arbetsmarknadsavgiften och statsbudgeten -- och
att rätten till försäkringsersättning knyts till
skyldigheten att erlägga avgifter enligt den lagen.
Jag har inte heller något att erinra mot att de s.k.
KAS-regionerna, arbetsmarknadskassorna, initialt
administrerar försäkringen. Inom en snar framtid
bör emellertid försäkringskassorna, som ju finns på
de flesta orter, handha administrationen. KAS-
regionerna, som endast finns på fyra ställen i
landet, kommer inte att klara hela landet.
Lagtekniskt bör den allmänna försäkringen införas
på det sätt regeringen föreslår, dvs. genom att det
införs en inkomstrelaterad ersättning inom ramen
för KAS.
Mina invändningar mot regeringsförslaget är
följande.
Under nuvarande förhållanden på
arbetsmarknaden med extremt hög arbetslöshet
kan det inte komma i fråga att öka utförsäkringen.
Ett sådant beslut skulle skapa otrygghet bland de
många arbetslösa. Den besparing för staten som
möjligen skulle bli effekten av regeringsförslaget --
det är att märka att propositionen inte innehåller
någon beräkning i detta hänseende -- skulle i
motsvarande mån öka trycket på kommunernas
socialbudgetar och i förlängningen leda till krav på
kompensation från kommunerna gentemot staten.
Även om regeringen säger sig vilja göra
intensifierade insatser i form av utbildning, praktik
eller rehabilitering för denna kategori av
arbetslösa, är det tänkbart att en stor del av dem
ändå kommer att fastna i ett
socialbidragsberoende. Detta är inte någon
önskvärd utveckling. Att de arbetslösa omfattas av
ett försäkringssystem som ger starka incitament att
aktivt söka arbete eller förkovra sig genom
utbildning är att föredra.
Vad som nu anförts innebär att jag inte kan ställa
mig bakom förslaget i propositionen att den som
inte efter den andra ersättningsperioden
återkvalificerar sig genom förvärvsarbete blir
utförsäkrad. Jag kan inte heller ansluta mig till
förslaget om två skilda arbetsvillkor med olika
möjligheter till kvalificering för ersättning.
Regeringsförslaget medför i detta hänseende inte
bara den nyss nämnda utförsäkringen utan också
att möjligheterna att kvalificera sig för den första
ersättningsperioden försämras.
Två olika arbetsvillkor komplicerar regelsystemet
och ökar byråkratin. Någon försämring av
möjligheterna att kvalificera sig för ersättning bör
över huvud taget inte genomföras nu.
Jag anser således att det nuvarande arbetsvillkoret