Herr talman! Jag inledde i dag med att under
ganska många minuter tala om beredningen,
utskottsarbetet och problemen med riksdagens
rykte som lagstiftare.
Jag talade också om att den borgerliga regeringen
utnyttjade resterna av nydemokraterna och deras
rykte för att driva igenom detta förslag mot alla
arbetslösa.
Så kommer jag till slutfasen i den revy som
arbetsmarknadsutskottets behandling av detta har
varit. Den har varit mycket konstig.
Nydemokraternas representant sade: Jag kan inte
ställa mig bakom förslaget om ersättningsperioder
i propositionen. Jag kan inte heller ansluta mig till
förslaget om två olika arbetsvillkor, osv.
Ett flertal av dessa punkter är gemensamma med
den detaljkritik som vi i Vänsterpartiet och även
Socialdemokraterna har fört fram.
Men sedan står det: Med hänsyn till att det kommer
att dröja avsevärd tid innan regeringens förslag om
förkortade perioder får genomslag är jag ändå
beredd att acceptera den i proposition 209
föreslagna reformen, att träda i kraft den 1 juli
1994.
I och med det var liksom loppet kört, och det var
skälet till att jag anklagade Sonja Rembo och
övriga borgerliga representanter för att de förlitar
sig på den här bråten som kallas Ny demokrati.
Nu säger Sonja Rembo att det var hemskt vad
nydemokraterna var olustiga och otrevliga och att
de inte är att lita på. Nej, de är inte det.
Ledamöterna, både de i Ny demokrati och andra
som är oroliga, har emellertid nu en god möjlighet
att yrka avslag på propositionen och att yrka bifall
till förslagen om ytterligare utredning -- detta är ju
många överens om. Laila Strid-Jansson kan vara
trygg, eftersom detaljer i hennes förslag återfinns i
både Vänsterpartiets och Socialdemokraternas
inriktning i den utredning som jag gärna vill få till
stånd.
Det var ett bedrövligt bevis på det jag förut
antydde, och det är klart att det här påverkar
respekten för Sveriges riksdag. Jag är ledsen för
det, herr talman, men jag har ingen skuld härtill.