Herr talman! Återigen har vi lyssnat till Johnny
Ahlqvist och hans klagosång över Börje Hörnlund
och regeringens arbetsmarknadspolitik. Denna
gång kritiserade han Börje Hörnlund för en passiv
arbetsmarknadspolitik och för brist på
arbetsmarknadspolitik, såvitt jag uppfattade rätt.
Samtidigt slår han vakt om kontantstödet, som ju
är passivt. Det går inte riktigt ihop.
En allmän arbetslöshetsförsäkring är ett gammalt
centerkrav som nu blir verklighet. Centern har
alltid ansett att det är oacceptabelt att den som
arbetat och betalt till arbetslöshetsförsäkringen via
skattsedeln, men som av olika skäl inte varit
medlem i en a-kassa, inte kunnat få ersättning. Det
är den ena delen i detta betänkande, och den
tenderar att försvinna i debatten om de övriga
förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen.
Detta problem löses nu. Alla med stark förankring
till arbetsmarknaden får inkomstrelaterad
ersättning. Därmed är ytterligare ett av de tre stora
problemen med den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen avklarat. Det första var
finansieringen där riksdagen beslutade om en avgift
som trädde i kraft den 1 januari i år, och som i varje
fall förbättrar situationen.
Det andra problemet är möjligheten att växla
mellan a-kassa och åtgärd hur länge som helst.
Därmed riskerar man att en stor grupp människor
permanent hamnar utanför arbetsmarknaden. Det
är förödande både för individen och för samhället.
Det är det som den stora debatten handlar om, och
man kan allvarligt fråga sig om socialdemokraterna
är intresserade över huvud taget av att sätta in
krafttag för att undvika detta. Är man det, Johnny
Ahlqvist?
Förslaget har mycket generösa övergångsregler.
Det viktiga är att när de två ersättningsperioderna
är slut kommer de människor som då inte fått jobb
att omfattas av ytterligare åtgärd, något som nu
skall utredas. Jag lyssnade på TV-debatten i går
kväll. Någon ville veta vad denna åtgärd exakt
skulle innebära, precis som Johnny Ahlqvist här i
dag.
Självfallet är det omöjligt att exakt svara på det i
dag. Ingen vet ju i vilken situation den enskilde
befinner sig i om två år eller senare. Det måste bli
fråga om mycket individuella åtgärder som är
anpassade till den enskildes ålder, utbildning,
bostadsort och framför allt till situationen på
arbetsmarknaden vid det tillfället. Olika alternativ
skall utredas, och det är mycket bra att man
funderar vidare för att komma fram till
konstruktiva lösningar.
Man kan inte bara presentera en modell som passar
för alla. En kvinna i TV i går ville att man skulle
tala om exakt vad vi skall göra. Tänk om vi kunde
presentera en modell som passar för alla människor
i Sverige. Det går bara inte.
Det som slår mig i den allmäna debatten om den
nya arbetslöshetsförsäkringen är den oerhörda
pessimismen. Jag kan mycket väl förstå att enskilda
människor känner förtvivlan när deras fackliga
organisationer och det parti som de tror skall hjälpa
dem -- hur de nu kan tro det -- talar om för dem att
de skall utförsäkras och att de inte har någon chans
att få jobb.
Kritikerna förutsätter att vi permanent kommer att
ha en lika hög arbetslöshet som nu. Detta visar inte
minst de räkneexempel över den s.k.
socialbidragsbomben som vi har fått till utskottet.
Där utgår man från den arbetslöshet som vi har i
dag. Eftersom ingen riskerar att utförsäkras före
1997 med detta förslag, måste det betyda att man
inte tror på att några förbättringar kommer att äga
rum på arbetsmarknaden innan dess.
Vi i Centern, Börje Hörnlund och regeringen vill
ha in människor i riktiga jobb. Det är faktiskt på
gång nu. Det kanske man inte har märkt. Tydligen
har inte många i den här debatten, och inte heller
många människor ute i samhället, märkt att den
satsning på riktiga jobb och företagsamhet som
regeringen har gjort nu ger resultat.
Arbetslösheten har sedan mer än en månad
minskat med ca 1 000 personer per arbetsdag. Det
är lika mycket som arbetslösheten ökade med varje
dag under Mona Sahlins sista månader som
arbetsmarknadsminister 1991.
Arbetslösheten ökar nu när vi har en ovanligt stor
kull ungdomar som kommer ut från skolan, men
den positiva trenden är entydig. Arbetsmarknaden
förändras nu kraftigt i positiv riktning jämfört med
de senaste åren.
Långtidsarbetslösheten är ett stort problem. Den är
alldeles för hög, men den minskade med 5 000
personer mellan april och maj i år. Antalet personer
i åtgärder är större än under motsvarande tid förra
året. Nu dominerar arbetsmarknadsutbildningen
vilket är riktigt i en konjunkturuppgång då
möjligheterna att få jobb efter utbildningen ökar
kraftigt.
Fler människor får arbete. Under maj månad fick
56 000 jobb enligt AMS statistik. Det är 16 000 fler
än under maj 1993. Varslen minskar kraftigt och
antalet nyanmälda platser ökar. Detta säger
optimisterna.
Pessimisterna förutsätter att det är samma grupp
som hela tiden skall stå utanför arbetsmarknaden.
Den risken är mycket stor med det system som vi
har i dag. Det visar alla erfarenheter och all
forskning från länder som har haft hög arbetslöshet
under lång tid och dessutom en ersättning som
visserligen är låg men inte alls tidsbegränsad.
Jag tror inte att det finns någon som inte vill ha ett
jobb. Jag tror att alla gör vad de kan för att skaffa
sig ett arbete. Men trots det är det mycket lätt att,
när man har varit arbetslös under längre tid, hamna
i en situation där självförtroendet sjunker, där ens
gamla kunskaper känns omoderna och man inte
klarar av att med kraft anstränga sig för att skaffa
sig ett arbete.
Med en bortre gräns ökar trycket på den enskilde.
Jag tror faktiskt att det är bra att ha tryck på sig. Vi
vet alla att det i situationer där vi måste göra något
är ganska nyttigt att ha tryck på sig. Men trycket
ökar på både arbetsförmedlingar och arbetsgivare
på att de skall ta sig an de svåra fallen så att de kan
få ett jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. I
Sverige vill vi inte och skall vi inte ha en grupp
människor som aldrig har haft ett jobb. Dit vill vi
inte komma.
Det är olyckligt att frågan om
konkurrensneutraliteten inte har lösts. Den är inte
enkel att lösa eftersom avgifterna och kostnaderna
är så olika för olika kassor. Det hade självfallet varit
att föredra att frågan hade varit löst i dag. Därför
har också utskottet i ett tillkännagivande sagt att
frågan måste lösas snabbt så att
konkurrensneutralitet mellan de olika kassorna kan
finnas från 1 januari 1995.
Jag förstår att de fackliga a-kassorna inte tycker om
den här övergångstiden, men jag kan inte låta bli
att tänka på hur tongångarna var när de stora
löntagarorganisationerna besökte utskottet.
Samtidigt som man talade om alla de insatser som
görs för de arbetslösa uttalades en stor farhåga för
att folk nu skulle lämna sin a-kassa och övergå till
den nya, fria kassan. Jag tror att den risken är
betydligt överdriven. Varför skulle jag som
försäkringstagare lämna en försäkring som jag vet
fungerar -- och som ger all den service som man
räknade upp inför utskottet -- om jag blir arbetslös,
för att gå till något nytt, som jag vet mindre om,
bara därför att avgiften under en mycket kort
period blir något högre i den kassa som jag tillhör?
Jag tycker att det är en mycket pessimistisk
inställning. Det visar ett mycket dåligt
självförtroende, som förvånar mig mycket.
När någon av de fackliga företrädarna vid den
hearing som vi hade i utskottet sade att det nu
saknas motiv för att gå med i facket, måste jag säga
att jag hoppade ganska högt. Jag trodde faktiskt att
våra starka svenska fackföreningar hade många
andra uppgifter med att företräda sina medlemmar
än att administrera a-kassorna. Men vi har ju sett
en del tecken som är oroväckande.
När man får exakt likalydande brev från en mängd
olika fackliga organisationer angående det här
förslaget, dessutom med vilseledande uppgifter,
börjar man undra. Har inte varje organisation ens
förmågan att formulera egna brev?
Dessutom har vi fått en skrivelse från någon som
kallar sig Tvärfackliga gruppen mot arbetslöshet,
som i ett diagram talar om att man först får en
ersättningsperiod med 80 %, sedan åtgärder och
därefter en ersättningsperiod med 80 % av 80 %.
Det är fel.
Jag tycker att det är ganska ansvarslöst att sprida
sådan felaktig information. Det är ju klart att
människor blir oroliga då. Det vore mycket bättre
om man försökte tala om vad som är sant, sprida
riktig information och kämpa för att människor
skall få arbete.
Nu föreslår vi den här förändringen, som hjälper till
att lösa de grundläggande problemen med a-
kassan. De som betalar och uppfyller
arbetsvillkoret får ersättning. Rundgången bryts,
men mycket mjukt, så att människor i stället kan gå
in i riktiga jobb. Jag tycker att det är ett bra förslag.
De saker som vi inte är riktigt säkra på skall
utredas. Jag tycker inte att det är något fel med en
sådan här stor förändring.
Jag skall inte kommentera alla de olika frågor som
har varit uppe i dag, bara några. Johnny Ahlqvist
ondgjorde sig mycket över de yttranden som har
kommit in, bl.a. från Lagrådet. Man säger att det
föreslagna systemet inte uppfyller kravet att vara
tydligt utformat och enkelt. Samtidigt är det så,
vilket Johnny Ahlqvist nogsamt glömde bort, att
det här förslaget bygger på den gamla lagen, som ju
Socialdemokraterna tycker är så bra. Det blir
krångligt, men det är inte lätt -- det är nästintill
omöjligt -- att ta fram ett enkelt system, eftersom
arbetslivet är så komplicerat som det är.
Jag skall inte ta upp en stor debatt om tidpunkten
när Socialdemokraterna beslutade om 90 eller 80 %
och kongressbeslutet -- jag kommer inte ihåg det.
Jag kan bara säga att man lyckades dölja det
mycket väl, både för många av sina egna
medlemmar och även för oss här i kammaren. Jag
minns mycket väl när jag hörde Mona Sahlin på en
presskonferens i januari tala om att man inte kunde
återgå till 90 %. Det har vi kanske diskuterat
färdigt för i dag.
Jag vill också, som flera andra här har gjort, rikta
ett mycket stort tack till utskottskansliets personal,
som har dragit ett enormt lass under våren. Det är
inte bara den här propositionen som har
behandlats, utan det har varit flera andra stora
propositioner. Personalen har verkligen fått ligga i
och jobba på gränsen till vad som är möjligt. Vi
uppskattar er alla -- det vet ni säkert.
Herr talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.