Herr talman! Först några ord om de 90 procenten.
Jag kan tyvärr vidimera den socialdemokratiska
bilden. Socialdemokraterna biträdde nämligen inte
mitt yrkande i december om en 90-procentig nivå.
Jag tycker snarast att det är genant att den här
frågan skall betraktas som indignationsnummer,
som politiskt käbbleri. Många av de arbetslösa
klarar sig inte på dagens ersättningsnivå. Det är
ingen tillfällighet att fackföreningsrörelsen driver
det här kravet; också vi inom Vänsterpartiet driver
det. Låt i stället mig hålla Socialdemokraternas
fiskar varma -- det blir löjligt när Börje Hörnlund
försöker göra det i det här sammanhanget.
Jag vill ta upp frågan om de s.k. incitamenten.
Många av de här reglerna fungerar faktiskt så att
det inte lönar sig. Jag kan som arbetslös ha ett
deltidsjobb för att göra någonting och för att hålla
mig kvar i arbetslivet. Jag får på så vis min lönenivå
sänkt, och det är den lönenivån jag bär med mig i
framtiden.
Teaterförbundet har i sina uppvaktningar upplyst
oss om vad som händer. Beredskapsarbeten räknas
liksom inte, men väldigt många inom
kulturområdet jobbar finansierade med
beredskapsmedel -- och teatern blir inte sämre för
det, Börje Hörnlund.
De incitament som regeringen talar om är för mig
fruktansvärt cyniska.
I kompletteringspropositionen kan man läsa:
Ersättningsnivån har sänkts vid arbetslöshet och
deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Den sänkta ersättningsnivån förstärker arbetslinjen
genom att det blir mer lönsamt att snabbt ta ett
jobb, även med lägre lön.
Vad är det för begrepp, arbetslinjen? Det är en
sådan cynism så att man baxnar.
I finansplanen skrev man: Sänkningen av
kompensationsnivån vid arbetslöshet och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder bidrar till att öka
incitamenten att söka och acceptera ett erbjudet
arbete och för dem som har jobb att anpassa
lönekraven.
Cynismer! Att utnyttja arbetslösheten för att slå
mot dem som har det sämst, det kallar jag cynism.
Incitament talas det om. Ersättningsperioden skall
vara 300 plus 300 dagar. Men det är ju inte säkert.
Accepterar jag åtgärder och utbildning blir det inte
300 plus 300 dagar. Ju större ambition, desto
kortare tid. Är det arbetslinjen, Börje Hörnlund?
Och finansieringen? Ja, det är fråga om underskott.
Vi har därför föreslagit att man skall ta in större
inkomster. Vi har föreslagit att den normala vägen
bör vara arbetsgivaravgifter, att produktionen skall
betala den försäkring som solidariskt ger stöd åt
arbetslösa. Om det inte räcker, om det blir svåra
konjunkturförlopp eller strukturkriser och för
många arbetslösa, då måste vi ta på oss
finansieringen av detta som en del av den
ekonomiska politiken. Då tar vi finansieringen över
budgeten, då tar vi en skatteskärpning, en
inkomstförstärkning. Är det så konstigt? Det
verkar omöjligt för den här regeringen att tänka sig.
I övrigt behövs vissa egenavgifter,
finansieringsavgifter, för att koppla individen till sin
a-kassa. Vad är det för fel på det?