Fru talman! Det var ett ganska klargörande utta-
lande från Folkpartiet när det gällde pensionsuppgö-
relsen. Det här är en ideologisk förändring som byg-
ger på att människor skall arbeta, i princip skall tving-
as att arbeta, för att få pension, trots att vi i dag lever i
en tid när alltfler talar om att framtiden inte kommer
att se sådan ut. Vi kommer inte att kunna få jobb från
gymnasiet till pensionsåldern. Det kommer att hända
väldigt mycket under resans lopp, och samhället
måste nog anpassa sig efter det. Då är det ganska
bedrövligt att man nu i en tid med den här kunskapen
bygger en pensionsuppgörelse som faktiskt kommer
att öka klyftorna mellan människor från födseln till
döden.
Jag tänker inte gå in mer på just pensionsuppgö-
relsen. Däremot vill jag gå in på det som Lars Leijon-
borg tog upp och som jag helt håller med honom om,
nämligen den bild han gav av hur det ser ut i dag i
kommunernas verksamhet och i landstingens verk-
samhet. De kraftiga nedskärningarna av personal har
slagit väldigt hårt mot verksamheten, och alla skriker i
dag efter fler händer, efter fler människor och fler
vuxna som har tid.
Men när jag studerar Folkpartiets partimotion om
den ekonomiska politiken hittar jag där inga pengar
för att förändra. Det är samma budgetram som Lars
Leijonborg klagade på att socialdemokraterna har och
som därmed inte klarar vården och omsorgen på ett
tillfredsställande sätt.
Jag undrar hur Folkpartiets lösning ser ut. Hur kan
man inom samma budgetram utan mer pengar till den
kommunala verksamheten klara att förbättra på det
radikala sätt som Lars Leijonborg ändå i sitt tal gav
uttryck för att han skulle vilja se? Hur klarar man en
kraftfull förändring med fler händer i vården, helt
enkelt fler människor i den kommunala verksamhe-
ten? Var tar Folkpartiet de pengarna ifrån, när man
inte i budgeten har tillfört mer pengar till detta?
Det enda jag kan hitta i budgeten är en ytterligare
satsning på eget rum i långvården. Men det löser inte
de gamlas behov av fler händer.