Fru talman! Många ställer frågan vad som håller
på att hända med Sverige och svensk välfärd. I fre-
dags kom siffror som visar att av landets 8 847 000
invånare har 3 915 000 arbete. Det var genomsnitts-
siffran för 1997. Man får alltså gå tillbaka 23 år i
tiden för att hitta ett år då antalet var lägre. Men då
fanns det också färre invånare. Räknar man i procent
får man gå tillbaka till det av Göran Persson omhul-
dade 50-talet, när de flesta kvinnor var hemmafruar,
för att hitta ett år då lägre andel av svenska folket
hade jobb.
Rapporterna om brister i välfärden kommer allt
tätare:
svåra disciplin- och mobbningsproblem i alldeles
vanliga skolor på alldeles vanliga svenska orter
växande köer till psykiatriska ungdomsmottag-
ningar
fler som begår brott och fler som börjar knarka
5 % av hushållen har inte råd att hämta ut den
medicin de har fått recept på
det kommer fler och fler uppgifter om vanvård i
äldreomsorgen
Jag såg i tidningen att socialdemokraterna skall gå
till val på att ni har löst krisen. Det stora felet med
den valuppläggningen är att det har ni inte. Där ute
pågår krisen för fullt.
Valet 1994 handlade framför allt om jobben. Vil-
ket alternativ kunde trovärdigast skapa de hundratu-
sentals nya jobb som Sverige behövde. Ni socialde-
mokrater vann. Vi var för förknippade med krisbe-
kämpningens vedermödor.
Men inför årets val är åtminstone två saker föränd-
rade. Först och främst har vi facit i fråga om er för-
måga, eller rättare sagt oförmåga, att få fart på job-
ben. Men vi har också så här i efterhand en klarare
bild av vad vi faktiskt åstadkom. Eftersom socialde-
mokraterna ständigt återkommer till hur illa den bor-
gerliga regeringen skötte sig kan det finnas anledning
att påpeka hur bra Sverige gick när våra åtgärder, och
för all del också devalveringen, började ge full effekt.
År 1994 hade tillväxten tagit fart och var den
högsta på tio år. Helårssiffran blev 3,3 %, men takten
ökade månad för månad och jobben började komma,
för det gör de när man når tillväxtsiffror på den nivån.
Jämför det med 1997, det tredje året efter er valseger.
Medioker tillväxt och som sagt den sämsta syssel-
sättningen på 23 år.
Jag vill citera något som Göran Persson skrev som
ganska ny finansminister i början av 1995:
"Sysselsättningen har ökat med 83 000 personer på ett
år och bedöms fortsätta öka i samma takt under de
närmaste två åren."
Skildringen av vad som hade hänt var korrekt,
alltså resultatet av den borgerliga tillväxtpolitiken.
Men nu vet vi att förutsägelsen om framtiden var
fullständigt felaktig. De två följande åren, från våren
1995 till våren 1997, alltså efter den rödgröna röran
och under nostalgitrippen med Olof Johansson, till-
kom inte ett enda nytt jobb. Det som skedde på ar-
betsmarknaden var att de 83 000 jobb som kommit till
följd av vår politik försvann, och de har inte åter-
kommit. Ni står fortfarande på stort minus, både jäm-
fört med läget vid valet och läget när Göran Persson
skrev det jag nyss citerade i vårpropositionen 1995.
Citatet visar också hur grundfalskt Göran Perssons
påstående i en TV-intervju nyligen var. Han sade att
det är en mycket medveten strategi att inte släppa
fram sysselsättningen förrän ett antal andra ekono-
miska problem är lösta. Både före valet och efter valet
gav ni intryck av att de nya jobben skulle komma och
komma ganska snabbt.
Det har, som nämnts, framgått att Göran Persson
frigjort mycket tid för att förbereda den här debatten.
Det har onekligen ökat förväntningarna på att han
skall ha något att säga, framför allt på att han skall ha
ett genomtänkt svar på den viktigaste frågan av alla:
Vilka slutsatser drar regeringen av sitt totala miss-
lyckande på sysselsättningsområdet? T.o.m. LO kallar
ju er politik för kamouflagepolitik.
Vad skall ni skylla misslyckandet på? Ni kan inte
skylla på konjunkturen, den har varit hygglig de här
åren. Ni kan inte skylla på den parlamentariska situa-
tionen. Stödpartierna har stått på kö. Nej, såvitt jag
kan förstå måste ni söka förklaringen hos er själva.
Lär av Blair! brukar jag säga. Fundera på er ideolo-
giska ryggsäck, er bindning till den största fackföre-
ningsrörelsen och er längtan tillbaka till gårdagens
lösningar!
Det blir säkert bra att Mona Sahlin skall bli chef
på Bommersvik. Jag noterade särskilt att hon inte
skall ansvara för ekonomi och administration. Men
det inger ändå visst hopp inför framtiden att ansvaret
för den ideologiska skolningen av en ny generation
socialdemokrater läggs på en person som visat viss
förståelse för företagandets villkor och ett dynamiskt
samhällsklimat. Men Sverige har naturligtvis inte råd
och tid att vänta på att den generationen SSU:are skall
ta över sitt parti. Till dess är det definitivt säkrast att
hålla socialdemokraterna i opposition.
Skall arbetslösheten halveras måste tillväxten för-
dubblas. Jag har bl.a. läst att just LO har sagt det, och
på den punkten har man helt rätt. Det ni har åstad-
kommit är snarare en halvering av tillväxten. Den var
nästan 4 % när ni tog över. Helårssiffran för 1997
hamnar i bästa fall på 2 %.
Vi står för tillväxtpolitik, vi vill sänka arbetsgivar-
avgiften, vi vill förenkla arbetsrätten, vi vill släppa
loss tjänstesektorn, vi vill återupprätta skattereformen
och vi vill slopa straffskatten på investeringar. Vi vill
inte snabbstänga Barsebäck. Dessa saker har vi debat-
terat gång på gång de här åren.
Ert besked har egentligen hela tiden varit detsam-
ma. Jag minns t.ex. den extra riksdag vi hade somma-
ren 1996, då sysselsättningen i själva verket var högre
än nu. Ni sade också då, som vid så många andra
tillfällen: Låt oss avvakta tills konjunkturen blir ännu
bättre, då kommer allting att lösa sig.
Vi har varnat för det synsättet. Tro inte att någon
annan kommer att lösa våra problem! Vi måste själva
sätta svensk ekonomi i bästa tänkbara skick, och Asi-
enkrisen har gett oss mer rätt än vi själva visste.
Extraskatt på arbete och extraskatt på investering-
ar, det är klart att ett sådant land inte blir ett tillväxt-
land.
De sociala effekterna av arbetslösheten märks på
två sätt, direkt genom att människor tappar fotfästet i
tillvaron och ibland får sociala problem, indirekt
genom att färre betalar skatt och vård och skola däri-
genom går miste om stora resurser. Skattebortfallet
under 90-talet är, på grund av arbetslösheten, långt
större än de extra resurser som nu tillförs kommuner-
na. Resultatet är bl.a. att sjuka människor inte får
vård. Det är viktigt att se detta samband. Låt mig
uttrycka vårt alternativ tydligt i en enda mening. - De
som inte har jobb skall få jobb, för att de som inte får
vård skall få vård.
Vården lider i dag både av resursbrist och av sys-
temfel. Ett systemfel som redan har antytts är att den
enskilda patientens ställning gentemot vårdapparaten
har försvagats. Det var ett stort misstag av Socialde-
mokraterna att avskaffa den vårdgaranti vi införde.
När den gällde försvann vårdköerna nästan helt. Det
berodde på att den enskilde fick ett maktmedel: "Jag
har rätt att få operation i tid. Jag har min garanti."
Jag antar att statsministern, när han har förberett
dagens debatt, också har tänkt en del på situationen i
vården. Kan statsministern avisera något socialdemo-
kratiskt omtänkande på vårdområdet? Kommer ni att
återinföra vårdgarantin? Skall ni äntligen sluta med
krypskyttet mot de enskilda alternativen? Många
väntar på besked från Göran Persson om läget i den
svenska vården.
Jag har också en fråga till Göran Persson om sko-
lan. Han har ju mer än någon annan lagt grunden till
90-talets svenska skola. Kommunaliseringen och
gymnasiereformen vid decenniets början framställdes
som epokgörande reformer som skulle skapa en bättre
skola.
Göran Persson kan nu läsa om skolor som måste
kalla in vaktbolag för att visitera eleverna, att upp-
emot hälften av eleverna på vissa gymnasieprogram
får icke godkänt i de viktigaste ämnena, att fler och
fler hoppar av gymnasiet och att 60 % av dem som
går på Lärarhögskolan i Göteborg inte vill bli lärare.
Är Göran Persson nöjd med det han gjorde för svensk
skola under sin tid som skolminister? Är han redo att
på det viktiga framtidsområdet avisera något omtän-
kande?
Fru talman! Nu går vi in i valåret. Vi vet att politi-
kernas anseende är fläckat av missbrukade kontokort
och uppdruckna skattepengar. Vi har lärt oss nya
begrepp som t.ex. "avklippta slagremsor". Vi har lärt
oss nya skämt som t.ex. "Pappa, vad är en porrklubb?
Ha, det är något kommunalt!"
Allvarligt talat. Politikers anseende är ännu mera
fläckat av alla brutna vallöften. Låt oss därför försöka
teckna en så sanningsenlig bild som möjligt av vårt
lands läge och vara försiktiga när vi delar ut vallöften.
Vårt budskap är att Sverige har problem. Huvudupp-
giften är att ge fler människor möjlighet att vara med
och skapa en bättre framtid åt sig själva och åt hela
samhället. Det kräver att Sverige moderniseras med
hjälp av lägre skatter på sådant som hämmar tillväx-
ten, färre regleringar och större utrymme för eget
ansvar. Om det lyckas och resurserna börjar att växa,
är det först och främst de gamla och sjuka som måste
få en lättnad. Sedan måste vi se till att skolan får
förutsättningarna att klara sin viktiga uppgift inför
framtiden.
Hur mycket ekonomi än dominerar den ekonomis-
ka debatten, får vi aldrig glömma att ett gott samhälle
måste vila på en grundval av levande etik och soli-
daritet. Det är ett sådant samhälle Folkpartiet vill
skapa.
(Applåder)