Fru talman! Det är alldeles självklart att det en dag
som denna talas mycket ekonomi här i kammaren.
Vad annars? Men det är också så, och det tror jag att
vi någon gång behöver tänka på, att många stora in-
ternationella ekonomer allt oftare talar om tillit, om
hederlighet och om förtroende som oundgängliga
förutsättningar för en stabil och god ekonomi. Jag tror
att det är tid för oss alla att mer agera utifrån insikten
att ekonomisk tillväxt är ett medel, inte ett mål. Vi
resonerar ju ofta som att det enbart är beslut i Finans-
departementet och finansutskottet som skapar den
ekonomiska tryggheten men så är det faktiskt inte.
Jag tror att det nu och då behöver sägas att eko-
nomin är till för människorna, inte människorna för
ekonomin. Det hjälper inte en enda människa om hon
vinner hela världen - sedan finns det inte mer att
vinna - men förlorar sig själv. Inte ett enda samhälle
gör skäl för namnet välfärdssamhälle om det förlorar
sina barn och sin ungdom ut i rotlöshet och vilsenhet.
Fru talman! Inför millenniumskiftet behöver vi i
vårt land alldeles uppenbart restaurera den demokra-
tiska människosynen. I det arbetet tror jag att alla
måste mobiliseras. Framtiden fordrar en politik som
manifesterar att det finns oersättliga värden som inte
är materiella och att det är dessa värden som är en
förutsättning för den stabila ekonomin.
När jag för 25 år sedan började som partiledare
fnystes det faktiskt åt ord som moral och etik. Om jag
inte lärde mig politikens språkbruk hade jag knappt i
politiken att göra, fick jag då veta.
Häromdagen läste jag en insändare signerad "arg
käring". Hon skrev att hon var en av dem som byggde
landet. Nu tyckte hon att delar i detta bygge var, som
hon uttryckte det, ett fuskbygge.
Jag tror att uppsåtet hos de flesta samhällsbyggare
under gångna tider varit det allra bästa. Men vi är
förblindade om vi inbillar oss att gårdagen kommer
att gå i repris och om vi föreställer oss att tidigare
generationers respekt för sanning och rätt och för
ansvarstagande och solidaritet följer oss in i framtiden
som skuggan.
Har vårt samhälle under de senaste åren genom-
gått någon förändring som inte varit önskvärd? Jo-
visst! Vi har nog alla talat om den svenska ekonomin,
om att den misskötts under de senaste decennierna. Vi
har ofantligt många gånger försökt lasta skulden för
detta på varandra, trots att vi vet att Sverige under de
20-25 gångna åren regerats av båda blocken. Det
finns således nog egentligen inte så stor anledning att
fastna i sandlådefasoner och bara skylla på varandra.
Fru talman! Kanske är det inte i första hand de
ekonomiska besluten som raserat ekonomin? Kanske
är det sveket mot skolan? Kanske är det förmynderiet
mot familjerna? Kanske är det avauktorisationen av
föräldraansvaret? Kanske är det den falska föreställ-
ningen, att människan enbart lever av bröd, som ska-
par krisen? Kanske är det den orimliga idén att ett
samhälle kan vara etiskt neutralt? Kanske är det bris-
ten på opinionsbildning för de immateriella värdena
som gjort oss till ständigt accelererande kravmaski-
ner? Vi vet att en tillvaro utan de värden som inte kan
mätas i kronor blir värdelös. Kanske söker vi förkla-
ringen till det vi kallar kris, åtminstone till dels, på fel
ställen?
Herr talman! Det kan mycket väl vara så att våra
försummelser när det gäller att skapa respekt för
människovärdet har lett till större klassklyftor och
motsättningar än vad en misslyckad fördelningspolitik
gjort. Kanske är det avsaknaden av en inre kompass
hos våra ungdomar som gör att nynazismen gror och
våld och otrygghet breder ut sig i det svenska folk-
hemmet? Och då är det detta som är de senaste 25
årens största försummelse.
För några dagar sedan såg jag professor Torsten
Husén intervjuas i ett TV-program. Mer klarsynt än
de allra flesta har han följt skolans utveckling i både
u- och i-land. När han nu blev tillfrågad vad han trod-
de att det berodde på att våldet och hållningslösheten
ökat svarade han: Många i min generation har nog
gjort som jag, brytt sig mer om sin karriär än om sina
egna barn.
I samma program yttrade en lärare att han aldrig
under sina många år som lärare mött så många trasiga
barn som nu.
Herr talman! Det är i denna verklighet, i dagens
verklighet, vi måste akta oss för att bara stirra på
budgetbalanser och koncentrera oss på ordval om
stabil ekonomi, om uppåtgående konjunkturer, om
egna pengar som inte är lånade osv. Vi har ansvar för
situationen på skolgårdar och i klassrum. Vi har an-
svar för bristen på respekt för rättssamhället. Vi har
ansvar för otryggheten inom vård och omsorg. Det är
inte så enkelt som vi ibland gör det till att det är eko-
nomiska kriser och arbetslöshet som orsakar all vil-
senhet och allt våld.
Jag tror att vi behöver en folklig mobilisering, en
renässans för arven från Aten, Rom och Jerusalem.
Inget folk existerar utan ett språk. Jag tror ingen na-
tion fungerar utan kommunikationer. Därför är jag
också övertygad om att vi behöver ett gemensamt
etikens modersmål.
Ekonomisk tillväxt garanterar inte respekt för
rättssamhället. Ekonomisk tillväxt i sig skapar inte
automatiskt tilltro till våra familjer och trivsel i skol-
salar och trygghet på skolgårdar. Ekonomisk tillväxt
garanterar inte medmänsklig värme i vårdmiljöer och
omsorgssammanhang.
När FN:s familjedag inföll första gången 1994 ha-
de den mottot: "Building the smallest democracy at
the heart of society." Att bygga den minsta demokra-
tin i samhällets hjärta. Familjen är demokratins
plantskola. Vi kristdemokrater brukar kalla familjen
för samhällets bästa solidaritetsskola. Där kan normer
naturligt överföras. Där lär man sig hänsyn till andra.
Där får man sin identitet. Vi vet att alla familjer inte
fungerar och inte fungerar så som man skulle önska.
Men för den skull är det orimligt att sprida misstro
mot samhällets grundsten och att rasera föräldrars
självförtroende. Jag tycker att vi skall göra familjerna
till våra bästa bundsförvanter.
Herr talman! I höst, den 20 september, har svens-
ka folket valfrihet. Man kan t.o.m. göra personval.
Men vilken valfrihet har föräldrarna? När det gäller
att välja omsorg för de egna barnen råder teoretisk
valfrihet, det är sant. Men i praktiken härskar statligt
förmynderi. För ett par veckor sedan fick vi besked
från Gudrun Schymans parti: Valfrihet på skolområ-
det skall egentligen inte få finnas. Om Schymans parti
fått råda skulle inte den judiska Hillelskolan ha kun-
nat starta. Lägg märke till det!
Det finns tydligen åtskilliga i den här kammaren
som borde läsa hela Europarådets förklaring om de
mänskliga rättigheterna och dessutom hela barnkon-
ventionen.
Vi hör numera om hur flickor i skolan förnedras
genom att tilltalas med grova könsord. Något sådant
skulle aldrig accepteras i ett fungerande hem eller på
en normal arbetsplats. Och jag vill faktiskt säga till
varenda förälder: Tolerera inte att din dotter utsätts
för detta! Ta hem henne från skolan och låt henne inte
gå tillbaka förrän normal hyfs råder. Normal hyfs
kostar inte en massa pengar utan snarare bidrar till att
resurser skapas. Engagemang och entusiasm skapas
där trivsel och trygghet härskar.
Om uppgiften är korrekt att 100 000 barn mobbas
tycker jag att det är en siffra som är minst lika angelä-
gen att ta itu med som den förskräckande omfattning
som arbetslösheten har. Det är våra barns arbetsplat-
ser vi talar om. Och jag är övertygad som att devisen
"Sådan skola sådant samhälle" i allra högsta grad har
fog för sig. Det duger inte med försagdhet eller tafatta
kommentarer. Kravlöshet är inte liktydigt med kär-
leksfullhet. Det måste vi komma ihåg.
Jag skulle vilja påstå att när eleven skrivs in i
skolan skall också föräldern eller föräldrarna skrivas
in där. Jag menar naturligtvis att föräldrarna skall leva
med, de skall känna till, de skall veta att de har ett
ofrånkomligt ansvar. Och det är naturligtvis också vad
de allra flesta föräldrar önskar, men relationen mellan
skola och föräldrar måste bli fast och ständig och inte
som nu i många fall slapp och tillfällig. Det är positivt
att många vuxna nu får bättre kunskaper. Framtiden
fordrar naturligtvis ökade kunskaper hos oss alla.
Men regeringen intresserar sig alldeles för litet för hur
människor efter studier skall kunna få beständiga
jobb.
Herr talman! Det verkliga kunskapslyftet är det
som borde riktas mot våra barn i skolåldern. Nu är det
dessvärre så att regeringens kunskapslyft dränerar
grundskolan och gymnasieskolan på lärare. Enbart här
i Stockholmsområdet fattas det 1 000 behöriga lärare i
dag. Det kan inte det vara det som vi skall se på när vi
skall lyfta skolan in i 2000-talet? I dag lämnar bortåt
20 000 elever skolan utan att kunna läsa, räkna och
skriva på ett acceptabelt sätt. Om vi inte restaurerar
skolan så att eleverna får arbetsro och kan inhämta
kunskaper permanentar vi både arbetslöshet och
klasskillnader. Läraryrket måste värderas och återupp-
rättas. Jag tycker att det vore i allra högsta grad rim-
ligt att det för lärare infördes ett system liknande AT-
systemet för läkare, alltså först efter ett sådant år
skulle lärare få full behörighet.
Herr talman! Allt oftare funderar jag på om vi i
vårt lilla land, och under de internationella omstän-
digheter vi lever, kan hålla på och bedriva politik som
om det vore en dragkamp mellan två halvor av folket,
som om det handlade om att ett block har monopol på
all klokskap och att det är just den halva man själv
tillhör. Under den framförvarande valrörelsen finns
det väl uppenbar risk för att en massa beskyllningar,
karikatyrer och påståenden dyker upp om att vi sitter i
varandras knän och allt vad det är.
Jag förstår att Göran Persson har gjort Thage G
Peterson till sin propagandaminister, eftersom han är
ute i sådana ärenden i varenda A-press-tidning. Det
räcker med att skriva en enda artikel och skicka den
till A-pressen. Då blir man bemött av Thage G Peter-
son. Han har fastnat för detta med knän, såvitt jag har
förstått.
Det brukar vara sådana skådespel på den politiska
scenen. Jag vet ju hur lätt man sugs med i det där
spelet. Men, värderade åhörare, nu handlar det om att
se till att den demokratiska grunden inte vittrar sönder
ytterligare.
Herr talman! Jag är ofantligt glad över att det för-
slag som vi kristdemokrater förde fram om en värdig-
hetsgaranti inom vården har fått så stort genomslag.
Värdighet handlar om resurser - det är sant - men
inte enbart om resurser. Det gäller att se människan,
att styras utifrån principen och ståndpunkten att män-
niskovärdet är viktigare än penningvärdet.
Jag läste att ordföranden i Demensförbundet, Stina
Clara Hjulström, påpekade att en fånge i ett svenskt
fängelse har laglig rätt att få komma ut i friska luften
varje dag, och fattas bara annat. Det är både rimligt
och självklart. Men vi vet sannolikt allesammans att
när det gäller patienter på sjukhem eller inom hem-
tjänsten kan det gå månad efter månad utan att de som
så gärna skulle vilja och så utmärkt skulle klara det
får chansen att komma ut en enda gång. Har vår re-
spekt för åldrandet avtrubbats? Att tala om systemfel
hjälper ju inte en enda rullstolsburen ut en enda gång.
Den värdighetsgaranti som vi kristdemokrater har
lanserat, och som tydligen gillas av många, fordrar
faktiskt inga gigantiska ekonomiska satsningar.
Vi hävdar att ingen skall behöva dö ensam. Är det
för mycket begärt att vi enas om en sådan målsätt-
ning?
Vi önskar att en läkare som är van vid att se och
behandla åldrandets sjukdomar kontinuerligt besöker
patienter på sjukhem och inom hemtjänsten. Skulle
det kallas orimligt?
Vi fordrar att den där tokiga och upprörande
stämpeln klinikfärdig skrotas, så att patienter slipper
att fraktas tur och retur och fram och tillbaka mellan
primärkommun och landsting.
Och skulle det vara det ringaste märkligt att kräva
att det skall finnas så mycket personal att man hinner
hjälpa till med toalettbesök, att man kan se till att
ingen behöver bli liggande i sura och nedsmetade
blöjor? Nej, det är inte att kräva för mycket. Det
märkliga och uppseendeväckande är ju att det behöver
sägas år 1998.
Herr talman! Jag tror inte att det är rimligt att po-
litiska partier i en demokrati skall vara motståndare
till varandra när det handlar om demokratins värden,
när det är demokratins människosyn som det gäller.
Då bör vi inte vara varandras motståndare, snarare
varandras medtävlare.
(Applåder)