Herr talman! Nu börjar jag förstå hur statsminis-
tern tänker. Det sägs att han ibland ser saker och ting
centrerade väldigt mycket kring sig själv, och det
verkar vara fallet.
När vi diskuterar vad vi skall göra med kommu-
nerna och bidragen räknar vi utifrån verkligheten som
den är och har varit dessa år. Våra förslag innebär de
facto att det kommer att bli mer pengar än vad det har
varit under Carlsson och under Persson.
Persson utgår inte från verkligheten, utan Persson
utgår från Persson. Då bli det mindre pengar, och det
är rätt. Men vi tänker fortsätta utgå från verkligheten.
Om sedan Persson utgår från Persson i alla sina be-
räkningar är det hans sak, men jag tror att människor
är mer intresserade av verkligheten.
Vår politik innebär i förhållande till hur det har
varit under denna mandatperiod bättre möjligheter att
klara vården, bl.a. genom vårdgarantin. Den innebär
bättre möjligheter att klara skolan. Det är ingen tve-
kan om det. Vi sänker skatten, för det är viktigt. Det
innebär förvisso att Persson kan ösa på med litet mera
bidrag. Vi ger människor bättre möjligheter att leva
på sin lön eller på sin pension. Vi ger dessutom bättre
möjligheter till jobb.
Det förvånar mig att en socialdemokratisk parti-
ordförande kan vara så nöjd när så många går utan
jobb och när kostnaderna för att med bidrag försörja
dem som ingenting hellre vill än att försörja sig själva
är högre än kostnaderna för ATP.
Det är inte bara vi som säger att regeringen fifflar
med statistiken och vill göra satsningar bara för att
hyfsa denna. Det säger LO. Det säger AMS. Det säger
alla. Det är inte bara vi som säger att Sverige är sämre
på att åstadkomma jobb än de flesta andra länder. Det
säger alla.
Det är tydligt att man har misslyckats här. Det
anmärkningsvärda i dag är att statsministern säger att
det aldrig var meningen att man skulle lyckas.
Nu tittar talmannen mycket strängt på mig. Jag får
inte tala längre i riksdagen i dag. Det var kul så länge
det varade. Adjö och tack.
(Applåder)