Fru talman! Ärade ledamöter! Det sägs ofta att vi i
dessa debatter i kammaren bara talar om det som är
dåligt eller om punkter där vi har delade meningar.
Låt mig då börja med två viktiga och bra besked som
vi har fått under de senaste veckorna.
Det gäller för det första alldeles självklart pen-
sionsuppgörelsen. Det kan sägas, och jag har sagt det,
att arbetet tog alldeles för lång tid och att det var
många konstiga turer som vi kunde ha avstått från.
Men det ligger nu bakom oss. Det finns dock några
frågor som återstår.
Det är en styrka att det nya pensionssystem som vi
beslutade om 1994 nu kommer att genomföras. Det är
ett bättre, säkrare och för individen mer rättvisande
system än det gamla. Det ger större inflytande över
den egna pensionen, och det ger en möjlighet till
bättre pension inte minst genom den stärkta premie-
andelen. Jag hälsar speciellt Margit Gennser välkom-
men till kammaren.
Jag ser detta som en framgång för oss moderater
och för våra borgerliga kolleger. Bo Könberg sitter
där borta. Jag hoppas att det också skall ses som en
framgång för socialdemokraterna, en framgång för
Sverige och en framgång för alla som nu får en möj-
lighet till en bättre pension.
Det andra beskedet gäller en annan dimension.
Det har kommit från näringsminister Anders Sund-
ström. Han meddelade så småningom att det trots allt
inte blir en ny skatt på sågspån. Det förslaget läggs i
papperskorgen.
Denna mandatperiod har inneburit höjd skatt på
nästan allt och av praktiskt taget alla i denna regering.
Måhända hade det varit stilenligt om mandatperioden
hade avslutats med ett beslut om att inte ens sågspå-
nen får bibehålla sin skattefrihet. Vi opponerade oss,
och Olof Johansson eller Pekka Eriksson opponerade
sig, och Anders Sundström fick lägga förslaget om
skatt på sågspån i papperskorgen. Det var bra. Åt-
minstone sågspånen är befriade från skatt. Det var ett
litet positivt tecken i ett ganska skattetrött land.
Vi går mot ett val. Vi har vårriksdagen framför
oss. På vårt bord kommer det att ligga några viktiga
frågor för avgörande. Låt mig bara nämna två.
Det gäller först byggandet och bostäderna. Det är
faktiskt få frågor som har försummats så mycket un-
der de senaste åren. Bostadsbyggandet har praktiskt
taget upphört alldeles. Arbetslösheten bland byggar-
betare ligger, om man skall tro uppgifterna från deras
eget fack, på över 30 %.
För någon vecka sedan fick vi vara med om nå-
gonting som jag tyckte var alldeles enastående. Utan-
för riksdagshuset stod den person som i början av
denna mandatperiod var vice statsminister och vid
slutet av denna mandatperiod kanske kunde ha varit
statsminister och demonstrerade mot regeringens
politik. Regeringen har misslyckats med sitt uppdrag,
sade Jan Nygren. Han krävde lägre skatt på boende.
Jag måste säga att jag håller med Jan Nygren på den
punkten. Vi får se vad regeringen kan åstadkomma.
Den andra punkten på dagordningen för vårriks-
dagen är självfallet den regionala utvecklingen, som
också har tagits upp i debatten en del den senaste
veckan. Det har väckts en hel del interpellationer
under de senaste dagarna. Det är bra.
Man märker när man reser runt i landet att det
finns en oro för att vi nu håller på att gå mot en ny
avfolkningsvåg och att det är dit som de senaste årens
ekonomiska politik, med dess oförmåga att skapa
förutsättningarna för riktiga jobb runt om i Sverige,
nu faktiskt har lett oss. Oförmågan i sysselsättnings-
politiken har börjat drabba de svagaste delarna av vårt
land hårt. Det är oroande. Vi vill att hela Sverige skall
kunna leva och att vi skall ha ett bra och ett tryggt
land överallt. Där krävs det åtgärder.
Det skall inte vara bidrag, regler och myndigheter.
Det har vi så att vi kan använda på alla möjliga och
omöjliga sätt. Nu höll jag på att göra ett jordbruks-
politiskt inlägg. Det är inte det vi behöver. Det vi
behöver är förutsättningar för jobb, företagande och
sysselsättning i landets olika delar.
Det är två frågor som har dominerat denna man-
datperiod.
Statsministern säger att han har lyckats så väl med
statsfinanserna. Jag vill inte utesluta att han kommer
att antyda det under dagens debatt. Jag är litet mindre
imponerad än de flesta på den punkten därför att det
till alldeles övervägande delen har skett med hjälp av
höjda skatter på snart sagt allt och alla. Räknar vi bort
tillfälliga tal som går upp och ned - sådana finns alltid
- kan vi se att Riksrevisionsverket nu redovisar ett
underliggande budgetunderskott på statssidan på ca
40 miljarder kronor. Det är det som vi får leva med.
Den ekonomiska osäkerhet som vi nu känner har inte
tagits med i de kalkylerna. Minsta konjunkturför-
svagning riskerar att försvaga den siffran ytterligare.
Det är trots allt jobben och sysselsättningen som
är det stora misslyckandet denna mandatperiod. Det
var där man lovade så mycket, och det är där man har
åstadkommit så litet.
Varje år - 1995, 1996 och 1997 - har man sagt att
det skall bli så mycket bättre. Varje år har man tving-
ats säga att det inte riktigt blev som man hade tänkt
sig, sagt och måhända t.o.m. lovat. Varje år hitintills
har varit en ny besvikelse. Det gäller också 1997.
Den öppna arbetslösheten minskade och minskar
fortfarande framför allt genom olika typer av åtgärder.
LO-tidningen skrev i sin sammanställning i slutet av
förra veckan att antalet människor som har jobb
minskar. Det är ytterst det som gäller. Sysselsättning-
en har inte varit så låg i Sverige sedan 1974. Det har
vi anledning att betrakta som ett memento i denna
debatt. Det är ett elände att sysselsättningen är så låg
och att misslyckandet har varit så stort.
Ibland får man ett intryck av att regeringen tycker
att det viktigaste är att påverka statistiken. Det är
åtgärder, åtgärder och åtgärder. Det skapas inte jobb
utan åtgärder för att statistiken skall se bättre ut. Ar-
betsmarknadspolitiken skall lösa om än inte jobb-
problemen så dock de politiska problemen.
Det har blivit den ena konstiga åtgärden efter den
andra. När vi nu lyssnar på LO hör vi att man säger
att åtgärderna har minskat antalet riktiga jobb. De har
trängt bort tusentals nya möjligheter till jobb.
Vi har alltså en situation där det är litet besväran-
de för regeringen att vi, företagsamheten och de flesta
ekonomiska bedömare hävdar att er skattepolitik har
begränsat antalet jobb. Ovanpå detta säger nu också
LO att er arbetsmarknadspolitik - arbetsmarknads-
ministern är inte här i dag, men jag säger det ändå -
har begränsat antalet jobb. Då har det blivit fel i varje
ände.
Nu går vi uppåt, och det är bra, men från en låg
nivå och i snigelfart, svagare än i jämförbara länder.
När vi talar om jämförbara länder behöver vi dess-
utom inte söka oss långt bort. Vi kan titta på Norge,
även om det kan sägas att det landet har olja. Men vi
kan också se på Finland, som inte har någon olja -
ännu. Titta vidare på Danmark, som absolut inte har
någon olja! Alla våra nordiska grannländer har högre
tillväxt, lägre ränta och fler nya jobb än vad Sverige
har lyckats åstadkomma under dessa år.
Detta måste vi komma bort från. Vi måste få en
politik som varaktigt och verkligt skapar förutsätt-
ningar för nya jobb, både för att de arbetslösa skall
kunna få jobb och för att vi skall kunna få en om-
ställning och utveckling på arbetsmarknaden - en
flexibilitet så att det också finns människor till de
företag som vill och kan expandera och för att vi skall
slippa den väldiga offentligekonomiska börda som det
är att offentligt, med bidrag, finansiera alla dem som
egentligen vill kunna leva på sin lön men som i dag
inte kan det.
Anna Hedborg har konstaterat att den offentliga
kostnaden för att i dag försörja alla dem som egentli-
gen ingenting hellre skulle vilja än att kunna försörja
sig själva i dag är större än kostnaden för hela ATP-
systemet. Vi betalar en hög skatt för att finansiera en
hög arbetslöshet, och det var inte riktigt så som vi
ville ha det.
Sverige behöver en förnyelse. Den har begränsats,
bromsats och skjutits upp under dessa år. Se resulta-
ten, framför allt i sysselsättningsmisslyckandet! Det är
tid för förändring på den punkten. Det måste ske.
Annars släpar vi efter för mycket.