Fru talman! Carl Bildt vill inte ha några provoka-
tioner. Då räcker inte hans taletid. Så om jag visar
vänlighet åt det hållet, så beror det bara på detta.
År 1998 har just börjat, och det är väljarnas år. Då
fylls medierna av opinionsundersökningar på temat:
Är Persson eller Bildt populärast? Nästa fråga är:
Vem kan vara med vem? Vilken politik som skall
föras blir i en sådan debatt ett andrahandsintresse. Så
får det inte vara. Väljarna glöms bort. Men det är de
som bestämmer, och de senaste valen har de inte gett
något parti eller någon konstellation egen majoritet.
Därför behövs partier som vågar och kan samarbeta -
detta oavsett regeringsposition eller ej. Sverige har
kvar många problem.
Sverige behöver mer politisk samling, mindre
konfrontation, mer av framtidstro och nya möjlighe-
ter, mer av nytänkande och nya jobb, mer av ekono-
misk styrka i förhållande till omvärlden, mer av om-
tanke och tid för varandra, mer av delaktighet för
medborgarna i det gemensamma, mer av jämställdhet
mellan kvinnor och män, mer av rättstrygghet och en
starkare kamp mot våldet i samhället, mer av rättvisa
och likvärdiga levnadsvillkor i hela landet. Det saknas
inte arbetsuppgifter, och de är vårt gemensamma
ansvar.
Grunden är lagd. En del ifrågasätter den. Den
ekonomiska krisen är avvärjd men aldrig avförd. Det
som skett och sker i Asien ger en fingervisning om
hur en bräcklig ekonomi som har allvarliga obalanser
eller strukturfel lätt kan hamna i bekymmer. Därför
finns det inget utrymme för överbudspolitik.
Som har berörts under tidigare replikskiften är
naturligtvis ett av de stora problemen arbetslösheten,
som måste angripas med kraft. Den sjunker, men
takten måste öka. Med ordning och reda i statens
finanser ökar möjligheterna för fler jobb. Långräntan,
som är avgörande för i alla fall långsiktiga investe-
ringar, är rekordlåg. De ekonomiska kurvorna pekar
åt rätt håll. Det har, mina vänner, varit fritt fram för
alla här i riksdagen att delta i skapandet av dessa
bättre förutsättningar. För detta behövs inga särskilda
konferenser, utan det krävs samhällsansvar, vilja och
förmåga.
Med en fortsatt ansvarsfull lönebildning kan ar-
betsmarknadens parter bidra till att stärka chanserna
till nya jobb. Motsatsen innebär löneökningar utöver
vad ekonomin tål och skadar ofelbart förutsättningar-
na för fler jobb. Pappersavtalet är ett positivt exempel
på samhällsansvar, ett ansvar också för dem som står
utanför arbetsmarknaden.
Vad Sverige och den svenska ekonomin nu minst
av allt behöver är deltagande i högriskprojekt som
den europeiska valutaunionen. Centerpartiet säger ett
tydligt nej till EMU-medlemskap och ja till att utveck-
la Sverige som företagarnation med en stark ekonomi
utanför EMU.
Skatten skall sänkas för alla löntagare, främst för
låg- och medelinkomsttagarna, när värnskatten för-
svinner. Men det skall göras utan att låna. Det beror
på det utrymme som skapas. Skatten skall vidare
sänkas för företagen, såsom nu skett vid årsskiftet
med fem procentenheter på en lönesumma upp till
850 000 kr. Skatten skall sänkas på arbete och samti-
digt höjas på miljöbelastande verksamhet - det är det
som vi brukar kalla för skatteväxling.
Det ekologiska lyftet skall fullföljas. Centerparti-
ets vilja att utnyttja den nya och miljövänliga tekni-
ken, att utveckla det som växer, att värna det enda
jordklot vi har att värna, att inte skjuta miljöproble-
men på framtiden och kommande generationer skiljer
oss från en del andra, som lätt framstår som bakåt-
strävare och betongfundamentalister. De senare ser i
kärnkraft och stora, prestigefyllda projekt som broar
och motorvägsleder en framtid som inte existerar. Jag
tänkte komma med en liten passning: Så fort vi i
Centern inte är med går 5-6 miljarder kronor till
Södra länken här i regionen utan synbar finansiering.
Det innebär 1 miljard per fil. Det är visserligen en
engångssumma, men ändå!
Avgörande för nya jobb och framtidstro är också
förmågan att utveckla Sverige som kunskapsnation.
Centerpartiet har gått i frontlinjen för att stärka och
utveckla de mindre och medelstora högskolorna. Nu
har vi svart på vitt från myndigheten NUTEK att
dessa högskolor står sig väl i konkurrensen. Det är
inte slöseri med resurser att bygga ut högskolan i
Sundsvall, Härnösand, Östersund, Falun, Borlänge,
Kalmar, Växjö, Örebro, Karlstad, Norrköping, Visby
etc. Det är att satsa på framtiden.
För enskilda individer ger det utvecklingsmöjlig-
heter och är en investering i framtiden. Regionalt är
det en motor i utvecklingen. Jag hoppas att de som
brukar åberopa detta som manipulering av statistik
skall sluta att göra det. Vi alla som haft privilegiet att
få utbildning vet att det är just ett privilegium.
För Centerpartiet har det varit en självklarhet att
medverka till nya, friska pengar till vård, omsorg och
skola - 4 miljarder 1997 och 8 miljarder 1998. Sane-
ringen av ekonomin syftar just till att stärka - inte
försvaga - välfärdens grunder med egna pengar. Jag
tror inte att Internationella valutafonden skulle göra
våra prioriteringar om vi överlät besluten dit.
Centerpartiet vill fortsätta att utveckla välfärden,
inte avveckla den. En viktig åtgärd är att öka barn-
familjernas valfrihet, t.ex. genom ett sammanhållet
ekonomiskt stöd som är lika för alla barn från 0 till 6
år. Familjen ges maximal frihet att utnyttja det sam-
manhållna stödet, och genom beskattning ökar rättvi-
san. Den som behöver mest får mest.
Pensionsuppgörelsen skapar ökad trygghet för
framtidens pensionärer. Dagens ATP-pensionärer
skall självfallet ha återställda pensioner i takt med att
ekonomin tillfrisknar.
Fru talman! Låt mig i den andra delen av detta an-
förande uppehålla mig ganska mycket vid det som vi
kunnat avläsa i statistiken under den senaste tiden:
Sverige håller på att kantra. Hela 18 av Sveriges 23
län fick vidkännas folkminskning 1997. Särskilt stor-
stadsområden och landsbygd förlorar på folkförflytt-
ning och koncentration. Många byar och småkommu-
ner får karaktären av "de äldres kvarter". Storstäderna
får försämrad miljö genom ökade trafikproblem - det
blir ökade krav på investeringar, vilket jag nämnde
tidigare. De får segregation, trängsel och ökade lev-
nadskostnader. Koncentrationspolitiken korar inga
segrare. Den skapar bara förlorare.
Stockholms län har sedan 1975 ökat med 270 000
personer. Det är 42 % av den totala folkökningen på
640 000 personer i Sverige sedan dess.
Koncentrationen av befolkning och verksamheter
blir en samhällsekonomisk belastning. Det är det som
man brukar kalla för strukturella problem från den här
talarstolen. Någon kommer att invända och kalla detta
storstadsfientlighet, men det är precis tvärtom.
Runt om i Sverige har det investerats mycket kapi-
tal i bostäder, vägar, skolor, butiker och annan ser-
vice, för att inte tala om alla de sociala nätverk som
bryts upp när människor tvingas flytta. Nytt kapital
måste investeras i nya bostadsområden, vägar, skolor
och vårdinrättningar i områden som expanderar. Även
om det ger jobb, som Carl Bildt sade, är det viktigt att
det finns en balans i det hela och att vi inte tvingas
använda mera pengar just därför att vi underutnyttjar
på ett håll och överhettar på ett annat. En mer balan-
serad befolkningsutveckling skulle innebära ett bättre
utnyttjande av gjorda investeringar. Det skulle dess-
utom leda till större rättvisa.
Den som värnar om t.ex. vår huvudstads utveck-
ling och miljö - och jag har varit med om det när vi
tillskapade Ekoparken - vet vilka exploateringsintres-
sen som ständigt naggar grönområdena i kanten.
Glöm inte heller den skada som överhettningen under
80-talet åstadkom. I slutändan blev det en finanskris
som kostade skattebetalarna tiotals miljarder kronor
efter fastighetsprisernas uppgång, lånekarusellen och
spekulationerna.
Det finns ytterligare en aspekt på det här. Det
märkliga är att centralister ofta talar vackert om den
enskildes privata sfär som inte får begränsas men
samtidigt utan tveksamhet är beredda att flytta infly-
tande och suveränitet i samhällsbeslut långt bort från
den enskilde. Så resonerar ofta socialdemokratiska
eller konservativa partier i Europa inför EMU-
projektet trots vitt skilda utgångspunkter för hur
marknadens makt kommer att påverkas.
Här i Sverige har Centerpartiet tydligare än något
annat parti arbetat för en politik med bättre regional
utveckling, med likvärdiga möjligheter till arbete,
service, utbildning och god miljö i alla delar av lan-
det. Det borde vara självklart för alla, men andra har,
som jag ser det, motarbetat vår politik.
Det handlar om att skapa närhet på det demokra-
tiska området. De människor som berörs av besluten
skall också vara med och fatta dem. Det talas om
detta som ett mantra just inom EU, men tillämpas
förfärligt dåligt.
De mindre lokala arbetsmarknaderna måste bred-
das genom en näringspolitik som underlättar och
uppmuntrar att starta, äga, driva och utveckla företag.
De mindre företagen måste främjas även i förhållande
till de stora. Det är därför vi har valt den här modellen
med sänkta arbetsgivaravgifter på en viss lönesumma.
Det är klart att 42 500 inte betyder något för Ericsson,
men det betyder mycket för Svensson eller Johansson
med det mindre företaget.
Målformuleringarna för den regionala utveckling-
en behöver bli tydliga och konkreta. Statliga verk och
myndigheter måste åläggas ett tydligt ansvar för regi-
onal utveckling och rättvisa. Besparingar och rationa-
liseringar får inte innebära att verksamheter automa-
tiskt flyttas från mindre till större orter. Kommunika-
tionerna måste fungera över hela landet.
Decentralisering i det regionala perspektivet
handlar om rättvisa och balans. Det ger individerna
större möjligheter att välja var man vill bo och arbeta.
Bara koncentrationsdogmatiker kan ha något emot
detta. De som anser att resurserna skall användas
långsiktigt och hållbart är i allmänhet decentralister.
De vet nämligen att allt som växer och allt förnybart
finns över hela landet. Det kan inte ens centralister
ändra på.
Under 90-talet har vi förmått först den moderat-
ledda regeringen och sedan socialdemokratiska - och
det gick ganska enkelt i det senare fallet - att ställa
upp på målsättningen att hela Sverige skall leva. Men
det krävs mer än bara mål. Det krävs åtgärder för
decentralisering, för regional rättvisa, för delaktighet
och maktspridning. Det krävs fördelning av resurser
om strukturella obalanser skall kunna bemästras. Det
handlar inte om regionalpolitiska bidrag. Kraven är
långt vidare än så.
Därför har vi lämnat ett femtontal interpellationer,
som redan åberopats, för regional rättvisa här vid
riksdagsstarten. Därför vill jag också fråga främst
moderater och socialdemokrater, båda med rötter i
centralismens idéer från olika utgångspunkter, vad de
vill göra. Om svaren inte är tillräckligt tydliga - nu
eller vid kommande interpellationsdebatter - måste vi
dra slutsatser om samarbetsmöjligheternas begräns-
ningar. Då får den norska regeringsmodellen för vår
del gärna bli ett alternativ också i Sverige. Men jag
förstår från gårdagens Aktuellt att Alf Svensson har
andra ideal än Kjell Magne Bondevik.
(Applåder)