Fru talman! Det är alldeles riktigt att jag har gjort
en inbjudan till samtliga partiledare att komma till
mitt köksbord för att diskutera den mest angelägna
frågan som vi har att lösa, nämligen arbetslösheten.
Hur får vi den situationen att alla som kan och vill
försörja sig i Sverige skall kunna göra det?
Skälet till att jag gjorde den inbjudan var inte att
jag på något sätt ville begränsa demokratin eller
minska möjligheter för andra att vara med. Förslaget
kommer sig ur det faktum att väldigt många säger att
det här är den viktigaste frågan och att vi måste göra
någonting åt den, men ingenting händer.
Man kan säga att det indirekt är en kritik av hur
arbetet går till här i riksdagen. Många människor
frågar sig i dag varför ingenting händer med en fråga
som så många står upp och vittnar om är den absolut
viktigaste.
Vi har fått klart för oss att i arbetsmarknadsutskot-
tet har man inte heller särskilt mycket kontroll och
möjlighet att på ett effektivt sätt arbeta med den här
frågan. Hans Andersson som bl.a. sitter där för oss
har skrivit till utskottet och försökt påtala det här för
att få någon ordning och effektivitet i arbetet.
Det är mycket som brister. Jag tycker att det är
viktigt att vi som är politiska representanter också
vågar tala om när det brister. Inte bara sjukvårdsbiträ-
dena inom äldreomsorgen skall våga stå upp och säga:
Här är det någonting som inte fungerar. Även vi som
sitter i riksdagen har ett ansvar att slå larm när vi ser
att det inte fungerar, när vi ser att politiken blir en
broms för en nödvändig utveckling i stället för en
kraft för förnyelse och skapande.
Den situationen menar jag att vi har i dag. Jag
tycker att det sätt som vi behandlar arbetslösheten på
är ett mycket bra uttryck för detta. Det skapar inte
respekt för demokratin, det skapar inte respekt för
politiken. Ett förakt för politiken och politiker leder
så småningom till en utarmning av demokratin och till
ett rop på andra lösningar, elitistiska lösningar, ofta i
termer av starka män. Den utvecklingen vill inte jag
se, och jag hoppas att det inte är särskilt många som
vill det. Därför skall vi ta allvarligt på den kritik som
finns hos många människor, och som är väl grundad,
om att man inte känner tilltro till politiken.
Jag är alltså inte alls låst vare sig vid mitt köks-
bord eller vid att det måste handla enbart om partile-
darna. Min ambition var att försöka få i gång ett
samtal mellan vuxna, kloka människor, att diskutera
vad vi möjligen tillsammans skulle kunna åstadkom-
ma. Min utgångspunkt är att jag faktiskt tror varje
parti om något klokt, även om jag inte alls är överens
med dem om allt. Jag har en, möjligen naiv, före-
ställning om att vi, om vi slog våra förslag samman,
kanske skulle kunna vaska fram något som vi kunde
enas om för att få fart på en utveckling och en process
som skulle kunna bryta det här dödläget.
Jag hoppas nu att ni har förstått vad jag har menat
med detta.
På Vänsterpartiets kongress hade vi en paroll som
löd "Dags för rättvisa". Skälet till den lydelsen är att
vi utgår från verkligheten, och den verklighet vi har i
dag visar oss att det finns brister vad gäller rättvisan
och att de bristerna faktiskt förvärras. Det blir ett ökat
gap, en ökad klyfta, mellan dem som har och dem
som inte har, mellan dem som har någonting att säga
till om och dem som inte har någonting att säga till
om. Det blir en ökad klyfta mellan mäns situation och
kvinnors situation. Det blir stora problem när kortsik-
tiga ekonomiska vinstintressen tar över miljöintresse-
na. Internationellt har vi ökande ekonomiska klyftor
mellan den rika världen och den fattiga.
Vi menar därför att det är dags för rättvisa. Vår fö-
reställning bygger på att de flesta människor tycker att
det skall vara någorlunda rättvist, att vi skall ta ett
gemensamt ansvar och att det är naturligt att den som
har mer kan bidra mer än den som har mindre. Vi är
absolut inte emot att vi effektiviserar, att vi sparar, att
vi får ordning på finanserna, osv. Tvärtom har vi i
allra högsta grad bidragit till detta genom ett samarbe-
te med regeringen efter valet 1994, då det stora bud-
getsaneringsarbetet gjordes. Vad vi krävde i det sam-
arbetet, och vad vi också fick, var rättvisa - bespa-
ringar men också skattehöjningar.
Vi fortsätter att tjata om rättvisa. Vi vill inte sätta
finanserna på obestånd. Vi vill inte ha budgetunder-
skott med dyra räntor som äter upp nödvändiga verk-
samheter, men vi vill ha rättvisa. Därför fortsätter vi
att hävda att det finns pengar som kan användas på ett
sådant sätt att vi får ökad sysselsättning, så att fler
människor kan ha en egen försörjning.
Det går att fördela om pengar, under förutsättning
att man inte låser fast den ekonomiska politiken vid
det ensidiga spår som föreskrivs genom kopplingen
till den ekonomiska politik som förs inom EU, dvs.
den ekonomiska och monetära unionens krav på hur
ländernas budgetar skall se ut. Om vi slaviskt skall
följa det kravet får vi en intressekonflikt mellan att å
ena sidan hålla nere inflationen och att å andra sidan
hålla nere arbetslösheten.
Vi i Vänsterpartiet är av uppfattningen att det ab-
solut viktigaste i detta läge måste vara att sätta arbets-
lösheten främst, att få ned arbetslösheten, att öka
sysselsättningen. Vi menar då inte att det skall ske
med hjälp av de olika "förkortningsarbetena", ALU,
API, OTA och annat. Vi menar att det skall ske med
vanliga, s.k. riktiga jobb.
Vi har i arbetsmarknadsutskottet och i vårt budget-
förslag lagt fram ett mycket konkret förslag, nämligen
att 3,3 miljarder kronor flyttas från a-kassemedel till
kommuner och landsting för långtidsarbetslösa. Det är
en mycket enkel operation, som låter sig väl göras om
man vill. Det skulle ge 25 000 människor arbete med
en normal lön och med normala anställningsvillkor,
dvs. en trygghet i jobbet. Det skulle höja kvaliteten på
vården, omsorgen och skolan. Det innebär att kvinnor
inte behöver sparkas den ena dagen för att nästa dag
få komma tillbaka med lägre lön och utan anställ-
ningstrygghet, under beteckningen "resurspersoner".
Jag har fått ett argt brev från arbetslösa kvinnor
som har organiserat sig i en förening och som är in-
nerligt trötta på att vara någon form av välfärdsdrag-
spel, som skall hem när det inte passar och som skall
ut så fort som det krävs, när det finns jobb som skall
göras. De menar att det här arbetet kallas resursarbete
därför att det handlar om kvinnor. Vore det män som
skulle gå in i någon verksamhet och höja kvaliteten
skulle de genast kallas konsulter, och de skulle också
få betalt därefter.
Det här är frågor som jag tror att vi skulle kunna
diskutera på ett mer konstruktivt sätt. Jag tror att
synen på den gemensamma välfärden och på arbets-
lösheten är något som vi borde kunna sätta oss ned
och diskutera mer prestigelöst. Vi behöver ju för den
skull inte utplåna våra politiska idéer, men vi skulle
kunna diskutera dessa frågor i en anda av att vi vill få
någonting gjort och att vi skall komma framåt.
Ett annat område där vi behöver komma framåt är
jämställdhetsområdet. Kvinnomaktutredningen pre-
senterades i förra veckan. Det var ett nedslående
resultat. Framför allt borde det vara nedslående för
regeringen, som är världens mest jämställda. Det visar
sig att det är långt kvar till jämställdheten. Om det
skall gå i den nuvarande takten kommer det att ta 100
eller 150 år innan vi når dithän att de satta målen kan
uppnås.
Det visar sig också att kvinnors reaktion på detta
är mycket tydlig och synlig. Vi väljer bort män, och vi
vägrar föda barn. Det här är ett problem. Att det i
Sverige i dag föds så få barn kommer att skapa pro-
blem i framtiden. Det är också ett mycket tydligt
tecken på tillståndet i landet. Det är en mycket tydlig
reaktion på problematiken kring arbetslösheten och en
mycket tydlig reaktion på en bristande framtidstro.
Det här skall vi ta till oss som ett faktum. Det här
måste vi göra någonting åt. Vi måste göra någonting
åt det faktum att kvinnor fortfarande upplever det
svårt att kombinera yrkesarbete med en föräldraroll.
Vi måste göra någonting åt att hemarbetet, det obetal-
da arbetet, fortfarande till största delen vilar på kvin-
nor.
Det går naturligtvis att göra någonting åt det här.
Visst handlar det om bl.a. attitydförändringar, men vi
kan också underlätta det på olika sätt. Ett sätt, som
också har många andra goda effekter, är att sänka
normalarbetstiden. Det ger utrymme också för större
möjligheter att dela på hemarbetet och ansvaret för
barnen. I dag vet vi att kvinnor helt frivilligt sänker
sin arbetstid just av det skälet, och de betalar också
själva för det. Vi har en annan lösning, nämligen att vi
sänker normalarbetstiden för alla för att vi på det
sättet också skall få mer tid över till frågor som rör
andra områden än det rena lönearbetet.
Vi vill ha en lagstiftning om detta. Annars kom-
mer man på de områden där man klarar av en arbets-
tidsförkortning genom avtal därför att det finns vinster
att ta ut och fördela att gå mot en minskad arbetstid,
medan man inom verksamheter och områden där det
inte direkt finns några vinster att fördela, t.ex. den
offentliga sektorn, och där dessutom lönerna är låga
inte får någon arbetstidsförkortning. Detta är en ut-
veckling som redan har börjat.
Lämnar vi den här frågan till arbetsmarknadens
parter får vi en förstärkning av den här tudelningen av
arbetsmarknaden. Det är å ena sidan exportsektorn
och industrisektorn, med relativt höga löner, där de
anställda har möjlighet att arbeta kortare tid och ha
ganska bra betalt. Detta är manligt dominerade ar-
betsplatser. Å andra sidan handlar det om servicearbe-
te inom den gemensamma sektorn. Det är lågavlönat,
kvinnodominerat arbete. Där kommer man att fortsät-
ta att arbeta mycket och med dålig lön. Det här vill vi
undvika genom att få en lagstiftning om en 35-
timmars normalarbetstidsvecka, vilket också innebär
att vi får en ökad sysselsättning - fler människor
måste in i arbete, vilket naturligtvis är väldigt bra i det
läge som vi nu har.
Det finns alltså saker att göra. Det finns naturligt-
vis också saker att göra när det gäller arbetslösheten i
stort. Jag tror att det är nödvändigt att vi ser att det är
olika saker som behöver göras för olika områden.
Om vi tittar på exportindustrin som går bra, och
där det finns höga vinster, skall vinsterna användas på
ett sådant sätt att sysselsättning skapas. I stället för att
vinsterna delas ut till ägarna kan de avsättas i fonder,
vilket vi har föreslagit. Dessa kan sedan användas till
teknikutveckling och kompetensutveckling. Man
behöver inte avskeda människor för att de skall gå en
kurs i AMS regi för att sedan komma tillbaka. De kan
faktiskt utbilda sig. Företagen, näringslivet, kan ta ett
ansvar och inte stå, som jag hörde på radion i dag,
som barnungar och ropa: det är flaskhalsar, staten
måste göra något. Företagen har väl ett ansvar att ha
en långsiktig planering för sin verksamhet. Som mo-
derna företagare och näringslivsföreträdare borde de
ligga långt framme i fråga om detta. Och de har dess-
utom pengarna. Det vore naturligt att de tog det an-
svaret.
När det gäller den hemmabaserade arbetsmarkna-
den krävs det ökad efterfrågan. Vi behöver se till att
människor som i dag inte har tillräckligt med pengar i
plånboken får det genom att vi höjer nivåerna i för-
säkringssystemen och genom att vi gynnar småföretag
och serviceverksamhet genom skattelättnader.
När det gäller den offentliga sektorn måste det bli
ett slut på tankarna om att denna på något sätt är tä-
rande. Vi har stora behov. Vi skall naturligtvis se till
att människor får arbeta med nyttiga och nödvändiga
saker och få en egen lön att leva på. Det gäller vården,
omsorgen, utbildningen, kulturen och den nödvändiga
miljöomställningen. Det finns saker att göra. Vi kan
kombinera detta med utbildningssatsningar med kvali-
tet, och vi kan kombinera det med arbetstidsförkort-
ning. Då får vi i gång någonting. Jag tror att man kan
vara optimistisk. Jag tror inte att vi behöver måla allt i
svart, men jag tror att vi skall ändra vår attityd i poli-
tiken och gå bort från revirtänkandet och prestigen för
att i stället försöka få något gjort.
(Applåder)