Herr talman! Låt mig knyta an till Alf Svensson.
Jag tror att det finns anledning för oss i kammaren
och i hela vårt land att stanna upp inför det faktum att
det är mycket mer som förenar oss än vad som skiljer
oss. Det finns värden som går långt utöver den parti-
politiska striden. Vi får inte glömma det.
Ett uttryck för en sådan samling över partigränser-
na har varit den ansträngning som vi alla har gjort när
det gäller insatserna för att lyfta fram förintelsens
skeenden och de fasansfulla övergrepp och mord som
skedde på enskilda under denna dystra tid, inte minst i
Europa.
Detta har samlat stöd från alla riksdagspartier.
Men det har också - vilket jag tycker är hoppfullt -
mött ett starkt gensvar runt om i landet, inte minst i
våra skolor. Vi står samlade i den här verksamheten.
Jag tycker inte att vi skall nöja oss med det som vi
hittills har gjort utan vi bör gå vidare. Vi samlas här i
kammaren nästa vecka för en gemensam manifesta-
tion. Det är bra. Det hålls en konsert i Berwaldhallen.
Det är också bra. Men detta är inget specifikt svenskt
problem. Det är inte bara vi i Sverige som ser att
nazismen och fascismen börjar på att marschera igen.
Det gäller i många länder. Historieförfalskarna finns
också utanför vårt lands gränser. De finns internatio-
nellt och på nätet.
Jag har därför i dag skrivit till både Tony Blair
och Bill Clinton och erbjudit dem att ta del av de
erfarenheter som vi har vunnit genom projektet Le-
vande historia, som skall sprida kunskap om förintel-
sen och morden. Vi delar gärna med oss av dessa
erfarenheter i en internationell ansträngning och i
samverkan med de judiska organisationerna.
Vi tänker också bidra till den fond som den eng-
elska regeringen och den amerikanska regeringen har
instiftat. Det är fortfarande många människor, inte
minst i Östeuropa, som inte har fått gottgörelse för
sina lidanden under denna fruktansvärda period. Vi
vet också att den fonden kan användas för att sprida
kunskap och upplysning.
Vi har i regeringen beslutat att till fonden ge ett
bidrag om 1 miljon dollar. Det får inte uppfattas som
om det på något sätt föregriper den granskning som vi
nu gör i Sverige av händelserna kring Riksbanken
och guldhanteringen under andra världskriget. Den
processen fortgår på sitt sätt och skall så småningom
värderas. Det här bidraget är i upplysningens tjänst
och i solidaritetens intresse. Vi rapporterar detta till
riksdagen, eftersom vi har mött en sådan samling och
en sådan enighet och eftersom det är ett bra exempel
på en fråga där vi kan nå varandra över partigränser.
Här står högre värden på spel än det som vanligen
diskuteras i dagspolitiken.
Från detta kan det synas som ett långt steg att gå
in i den debatt i kammaren som vi just nu befinner oss
i. Men det är klart att det finns kopplingar. De tenden-
ser till oro som vi ser i samhället tror jag på många
sätt kan kopplas till arbetslösheten. Att bekämpa
arbetslösheten är och förblir regeringens viktigaste
fråga. Sedan kan vi diskutera om vi har varit fram-
gångsrika nog, om saker och ting har gått tillräckligt
fort. Där är vi väl själva de mest pådrivande i den
meningen att för det parti som jag representerar har
arbetslösheten alltid varit det främsta och värsta giss-
let i samhället. Men det har varit viktigt för oss när vi
har gjort bygget, återigen, att börja från rätt ände, att
först se till att ekonomin har varit i en sådan ordning
att arbetslösheten har kunnat attackeras. Det finns
ingen som tror att det med skyhöga räntor, ursvag
krona och mistat förtroende från omvärlden går att
bekämpa arbetslösheten. Vi fick börja där. Jag tror att
svenska folket känner historien. Jag behöver inte
upprepa den.
Vi har haft tunga år med internationell konjunk-
turnedgång under 1995-1996, då vi smärtsamt tappa-
de ett år. Vi har nu sett att vändningen har kommit.
Jag är litet besviken på dem som i debatten bara låtsas
som om de senaste siffrorna från Statistiska centralby-
rån och AKU-mätningarna inte existerar, dem som
inte har sett att vi nu har fått en vändning också i
sysselsättningen - det antal människor som har arbete.
Den öppna arbetslösheten har vi pressat tillbaka, och
det är det första målet, men vi ökar nu också syssel-
sättningen. Om ingenting oförutsett inträffar i Sydost-
asisen, som ytterligare fördjupar och förvärrar krisen
här hemma, har vi anledning att se fram emot ett 1998
då sysselsättningen kommer att fortsätta växa samti-
digt som arbetslösheten faller. Det är en god utveck-
ling.
Vi kunde väl ändå kosta på oss ett erkännande om
hur det faktiskt ser ut i stället för att beskylla varandra
för lögner. Vi kunde väl faktiskt kosta på oss att ge-
mensamt glädjas åt att Sverige är på väg ur svackan,
ur krisen. Den våldsamma dysterhet som några av
talarna har utstrålat är ju egentligen en kontrast till
den stämning som sprider sig i samhället. Det finns
fortfarande många människor som har det eländigt
ställt. Det finns fortfarande stora orättvisor. Det finns
fortfarande alltför många som är arbetslösa. Det finns
fortfarande stora brister i vård, skola och omsorg. Ja,
men det är ju ingen tvekan om att vid de berömda
köksborden har man börjat se att det blir litet bättre.
Det märks när man mäter opinionen hur folk ser på
framtiden. Jag tror att vi går mot bättre tider, för vårt
lands del och för vår egen del. Avtalsrörelsens för-
lopp är också i det avseendet utomordentligt löftes-
rikt.
Vi har anledning att vara optimister, men natur-
ligtvis skall vi med den historia som vi har av sönder-
körda statsfinanser och misskötsel vara realistiska
optimister och inte en gång till begå de misstag som
vi nu har lämnat bakom oss.
Jag ser ett Sverige framför mig inför sekelskiftet
som kommer att utmärkas av tillväxt och uppfin-
ningsrikedom, regional balans, ekologisk hållbarhet,
utbildningssatsningar och modern teknik - allt finns
där i ett land som har återvunnit styrkan och självför-
troendet. Varför kan vi inte i ett sådant läge samlas
och i stället för dysterhet utstråla litet optimism och
framtidstro också i denna kammare?
För mig som socialdemokrat är den här debatten,
som vi just nu genomför, oerhört intressant att följa.
Vi har ju sett hur de nyliberala har fallit - Reagan i
USA, Thatcher i Storbritannien - och senast hur de
stora förebilderna i nyliberalismens värld, tigereko-
nomierna i Sydostasien, har fallit. Vi har sett hur
vänsterregimer i Europa har klivit in på scenen i Itali-
en, i Frankrike och i Storbritannien. Vi har sett hur
den europeiska unionen förskjuter sin tyngdpunkt mot
arbetslöshetsbekämpning och socialt ansvarstagande.
Vi ser nu också hur denna vänstervåg når till Sverige,
och jag tror att dagens debatt är det bästa uttrycket
just för detta.
När hörde vi senast i denna kammare en högerle-
dare tala om att högern vill satsa mer pengar på vård,
skola och omsorg än socialdemokratin? När hörde vi
senast en högerledare ta som bevis för sina utsagor
Anna Hedborg, Jan Nygren, Svenska Byggnadsarbe-
tareförbundet och LO? När hörde vi senast en höger-
ledare säga att det blir mer pengar till kommuner och
landsting, till vård, skola och omsorg, om högern får
regera? När hörde vi senast en högerledare tala i Sve-
riges riksdag utan att nämna ordet privatisering, av-
reglering, marknadskrafter eller, för den delen, sys-
temskifte? Den svenska högern blygs för sin politik.
Det redovisas inte längre öppet i talarstolen, utan det
här börjar likna den höger som vi såg i slutet på 60-
talet som sade ett men menade någonting annat. Det
ersattes sedan av den kristallklara perioden under
Gösta Bohman, då man sade ett och menade detsam-
ma. Nu har vi återigen en högerledare i Yngve Holm-
bergs efterföljd som står i talarstolen och säger att
man vill satsa mer på gemensam sektor, när jag ställer
en enkel fråga om hur nedskärningarna skall gå till.
Det är inte så konstigt om jag blev litet överraskad
när jag ställde frågan nyss och fick svaret: Nej, vi
skall inte skära ned. Vi skall satsa mer pengar än
Socialdemokraterna. Jag tänkte: Har jag fullständigt
missat vad som har hänt i den svenska politiska debat-
ten? Jag gick då tillbaka till handlingarna och hittade
till min tillfredsställelse, eftersom saker och ting då
kom på plats igen, de moderata förslagen i tryck.
Javisst, de vill satsa 40 miljarder mer i statsbidrag för
den kommande fyraårsperioden än vad vi har kostat
på oss under de år som har gått. Men från de 40 mil-
jarderna tycker de att kommunerna skall dra bort
nästan lika mycket, 32 miljarder, i skattesänkningar.
Kvar blir plus 8 miljarder i förhållande till den period
som har gått.
Socialdemokraterna med stöd av Folkpartiet och
Socialdemokraterna tillsammans med Centerpartiet
har för de kommande fyra åren ett förslag som i stället
lägger ribban ännu högre. Så differensen, Carl Bildt,
blir nästan 60 miljarder kronor mindre till kommuner
och landsting under de kommande fyra åren i ert
alternativ jämfört med vårt. Detta finns bekräftat och
redovisat.
När man då vet hur det ligger till, kommer man
tillbaka till den här frågan till denne sene efterföljare
till Yngve Holmberg. Nu går det inte att glida förbi
längre, Carl Bildt, att flyta ovanpå, att komma med
halvfinter och halvsanningar. Berätta nu! Hur går det,
i det värdeklimat som vi har, till att i relation till re-
geringens förslag, Centerpartiets förslag och Folkpar-
tiets förslag lägga ut 60 miljarder kronor mindre till
kommunerna de kommande fyra åren?
Det skall ske genom effektiviseringar, säger ni i er
motion. Jag har suttit åtskilliga kvällar och nätter med
kommunala bokslut och budgetar för enskilda skolor,
daghem och vårdhem. Jag har vänt på kronorna. Jag
vet vad det handlar om. Det handlar om människor
ytterst. Det är vårdbiträden. Det är lärare. Det är ock-
så, i statens fall, poliser. Hur går det till att effektivi-
sera - när vi nu vet att Bildt inte har mer pengar? Det
var en första försvarslinje man kröp bakom för att
slippa svara på frågan.
Raljera inte längre, Bildt! Tala om och stå för er
politik. Försök inte låtsas som om innehållet är något
annat än det ni i själva verket har beslutat om. Det är
dags att redovisa. Det är dags att sluta flyta ovanpå.
För mig ideologiskt, för socialdemokratin ideolo-
giskt och för de krafter som står för välfärdssamhället
ideologiskt, är det naturligtvis en seger att vi nu också
har en uppslutning från högern i debatten. Vi har en
uppslutning i den meningen att man inte längre vågar
ta attacken på välfärdssamhället. Man kryper bakom
bokföringstrick för att slippa redovisa sina egentliga
syften och motiv.
Det moderata ungdomsförbundet sade att denna
politik erinrar om Yngve Holmberg. Jag vet inte. Vi
får väl se när Carl Bildt försöker svara om det är den
faktiska politiken som redovisas eller om han nu, i
ljuset av den opinion som han troligen möter när reser
runt i landet, förstår att Moderaterna för fel politik.
För mig, för regeringen och för de krafter som står
för välfärdssamhället, är det inför sekelskiftet oerhört
stimulerande att veta att det som denna partiledarde-
batt handlar om är mer resurser till vården. Det är mer
resurser till skolan. Det är mer pengar och större an-
svar för omsorgen om barn och äldre. Det är regional
balans. Kort uttryckt: Det är solidaritet. Det är värden
som har präglat 1900-talet, värden som lever så starkt
i folkdjupet att de också totalt har präglat denna parti-
ledardebatt.
Men nu är det upp till Carl Bildt och Moderaterna
att redovisa. Välkomna upp i talarstolen. Tala om var
ni står. Är det Holmberg eller är det Bildt? Vad är det
som gäller i Moderaternas Sverige?
(Applåder)