Fru talman! Riksdagskolleger och åhörare! I dag
har vi ett tudelat samhälle. En del människor tillhör
den grupp som har arbete, och en stor del tillhör den
grupp som i dag inte har arbete. Om man räknar in
alla i den senare gruppen finns det många som säger
att den utgör cirka en miljon personer - en miljon
personer i vårt samhälle som inte tillhör den grupp
som pensionsuppgörelsen är till för, den grupp som
har möjlighet att ha ett jobb efter skolan och fram till
pensionen. Man skulle tydligen lösa problemen för
den gruppen när det gäller pensionsuppgörelsen. Det
var väl detta som den skulle locka till, dvs. att arbets-
lösheten skulle försvinna och att det skulle finnas jobb
för den här gruppen. Jag måste säga att jag tvivlar.
Jag tror att det behövs fler åtgärder och att det framför
allt behövs åtgärder för människor medan de är unga
och medan de är på väg ut på arbetsmarknaden.
Det är faktiskt intressant att minnas hur det var i
EU-valrörelsen inför folkomröstningen. Jag minns då
hur jag i många debatter från ja-sidan fick höra att det
var nödvändigt att vi blev medlemmar i den europeis-
ka unionen, annars skulle jobben försvinna från Sve-
rige. I dag är det tyvärr så att de jobb som har tillska-
pats i Sverige sedan vi blev medlemmar i den europe-
iska unionen är betydligt mer lätträknade än de jobb
som har försvunnit på grund av att företag har flyttat
ut ur Sverige. Löftet var ju att företagen inte skulle
flytta ut ur landet om vi blev medlemmar EU.
Dessutom har naturligtvis medlemsavgiften på 20
miljarder kronor per år inneburit kraftfulla neddrag-
ningar, inte minst i den offentliga verksamheten. Vi
kan läsa i regeringens statistik att 140 000 jobb har
försvunnit från offentlig sektor under de senaste åren.
Det är klart att det får effekter, inte minst för våra
barn och unga och deras behov men också naturligtvis
för de gamla och deras behov, de som behöver händer
som kan hjälpa.
Jag har varit ute en hel del under den senaste peri-
oden på besök i den s.k. verkligheten som man talar
om, den sociala verkligheten. Det som gör mig mest
beklämd och mycket upprörd och ledsen är de rappor-
ter som man i dag får från de barn- och ungdomspsy-
kiatriska mottagningarna. Remisserna dit har under de
senaste två åren i stort sett fördubblats. Utan att dessa
mottagningar har fått ytterligare resurser skall de klara
av att ta hand om dubbelt så många barn som behöver
hjälp. När jag frågar varför det har blivit på detta sätt
är svaret att det beror på neddragningarna inom barn-
omsorg och skola. Det finns i dag ingen som har tid
att lyssna på barn som behöver någon som lyssnar på
dem.
Detta är mycket svårt att förklara när man kommer
ut i verkligheten. Där möter man hela tiden människor
som säger att det behövs fler som har tid med barnen
bl.a. i skolan och fler som har tid med dem som finns
inom äldreomsorgen.
Sedan kommer man ut till de arbetslösa på datotek
eller till de arbetslösa som är föremål för någon annan
arbetsmarknadspolitisk åtgärd. De säger att de önskar
att de kunde få ett jobb, ett jobb där någon behöver
dem och där de känner sig behövda. Den ena delen av
sektorn skriker efter någon som har tid. Den andra
delen av sektorn säger: Tänk om någon skulle behöva
mig. Detta är mycket märkligt eftersom de gemen-
samma utgifterna faktiskt bär både-och. Kostnaderna
för arbetslösheten beräknas vara över 100 miljarder i
Sverige i dag. Det är naturligtvis oacceptabelt. Det är
där som de stora besparingsåtgärderna borde vidtas.
Vi borde spara på utgifterna för arbetslösheten för att
i stället se till att använda människor till det som vi i
dag behöver. Jag kan inte förstå den politik som So-
cialdemokraterna i dag bedriver och som innebär att
man hellre betalar människor för att inget göra än att
betala dem för att göra de jobb som behöver göras.
Något som är särskilt oroväckande är att AMS har
gjort beräkningar på detta och säger att det i många
fall är dyrare för samhället med en arbetslös i ett
åtgärdsprogram än vad det är att behålla den arbetslö-
se i ett jobb inom offentlig sektor. Det kostar alltså
skattebetalarna mer pengar att betala människor för
att inget göra och för att inte känna sig behövda än att
betala dem för de jobb som faktiskt våra barn och
våra gamla önskar att någon skulle göra och som
faktiskt, som jag ser det, vårt samhälle är till för.
Detta gör mig så upprörd, ledsen och arg, eftersom
det inte kan vara den politiska uppgiften att sitta här
och i stort sett tvinga människor ut i arbetslöshet och
sedan med de gemensamma skattepengarna betala för
det samtidigt som det finns ett skriande behov av
händer och öron inom vård och omsorg. Det är inte
heller långsiktigt försvarbart.
Kostnadsmässigt när det gäller den här kortsiktiga
besparingen börjar man nu i skolan kunna se t.ex. att
det blir fler och fler oroliga barn, barn som beter sig
våldsamt och aggressivt osv., just därför att ingen har
haft tid att ta sig an dem medan de kände att de be-
hövde det.
Långsiktigt kan man se att det kommer att bli väl-
digt höga kostnader för oss just för de utslagna i sam-
hället om man inte bestämmer sig för att det är nu
som vi har råd och som vi har människor som kan
satsas inom vården och omsorgen och för våra barns
bästa.
Till skillnad från Folkpartiet, som tycker att det är
flummigt att titta på vad forskarna säger om framtiden
och om hur arbetsuppgifterna kommer att se ut, hän-
visar nog jag till de forskare som hävdar att vi inte
allihop kommer att behöva arbeta åtta timmar per dag
om vi samtidigt räknar med att alla skall få plats i
samhället och få en uppgift. Vi i Miljöpartiet de gröna
menar att arbetstiden borde kortas och att vi borde
dela på jobben - och göra det nu. Det skulle också ge
samhällsekonomiska vinster, inte minst inom sjukvår-
den.
Nyligen kom det en forskarrapport där det sägs att
summan för sjukskrivningar och sjukvårdskostnader
för ryggbesvär är 30 miljarder kronor per år. Den
grupp som visade sig vara mest drabbad av ryggbe-
svär var kvinnor - kvinnor som fortfarande i stor
utsträckning dubbelarbetar och som därmed får för-
slitningsskador. Jag tänkte då att om det gick att
minska den kostnaden med två tredjedelar - det skulle
alltså bli 20 miljarder kronor mindre i utgifter för
ryggbesvär - genom att korta arbetstiden till
35 timmar, eftersom forskningsrapporter visar också
att kortare arbetstider ger mindre förslitningsskador,
skulle man faktiskt få ett rejält ekonomiskt utrymme
för de eventuella kostnader som en arbetstidsförkort-
ning skulle kunna innebära.
Detta är oerhört intressant och viktigt vid plane-
ringen av samhället. Jag är litet förvånad över att
partiledardebatter och andra politiska debatter här i
kammaren inte tar fasta på helheten. Helst vill vi ju
ägna vår tid till att slå varandra i skallen och säga: Du
förstår inte detta. Men varför skulle vi inte kunna sätta
oss ned och resonera om allas idéer och försöka till-
sammans göra något av dem just för att få ned arbets-
lösheten?
Där har vi i Miljöpartiet detta med arbetstidsför-
kortningen. Vi har också idén om att man skall kunna
vara ledig under ett år, samtidigt som någon som är
arbetslös får gå in och göra jobbet. Man skulle då få
ledigt med a-kassa. Detta har testats i både Danmark
och Finland, och man tycker att det är en bra modell.
Uppenbarligen vågar inte Socialdemokraterna testa
det.
Det skulle få två effekter. En effekt är att man
skulle få ned antalet människor, och de är i dag
många, som säger sig må dåligt av att vara arbetslös.
Vid frivilligt vald arbetslöshet mår man förmodligen
mycket bättre. Det är oerhört viktigt att vi får en ned-
gång när det gäller de här signalerna. Många männi-
skor mår alltså helt enkelt dåligt av sin arbetslöshet. I
stället kunde man kanske se arbetslösheten som en
möjlighet att vara kreativ och att göra något annat och
därmed också kanske utveckla det här med nya före-
tag, uppfinningar, novationer och annat som i dag
nästan ligger stilla i vårt samhälle. Det är få patent
som i dag leder exempelvis till ny produktion. Jag tror
att vi skulle behöva mycket mer av kreativitet i vårt
samhälle, mycket mer av nytänkande och mycket mer
av att våga bevara också i detta nytänkande det som är
viktigt, det som är basen - barnens trygghet och de
gamla.
Sedan till en annan sak som är ännu mera förvå-
nande. Det gäller då ett område där det borde ha
hunnit hända en hel del, nämligen det ekologiskt
hållbara samhället. Det är väl snart två år sedan Göran
Persson lanserade detta med att satsa på det ekolo-
giskt hållbara samhället. Sedan dess har vi, tyvärr, fått
se en hel del besparingar på miljöområdet; detta i
stället för nysatsningar.
Jag skulle önska att Socialdemokraterna verkligen
vågade ta tag i den möjlighet som miljön är och se till
att vi i denna situation faktiskt satsar på miljöjobben.
Se till nu, när vi har gott om människor som skulle
vilja ha jobb, att de miljösaneringsåtgärder som behö-
ver vidtas också vidtas! Att våga sig på skatteväxling
t.ex. är ett ypperligt bra sätt att sänka kostnaderna för
arbete och att höja kostnaderna för miljöförstörande
verksamhet. Därmed får vi nya möjligheter och verk-
samheter i samhället. Då skulle vi kunna åstadkomma
både det socialt och det ekologiskt hållbara samhället.
Det är det vi i dag behöver.
(Applåder)