Herr talman! Den tyska Författningsdomstolen gav
i tisdags sitt klartecken till Tysklands ratificering av
Maastrichtfördraget. Därmed är detta fördrag
godkänt av alla de tolv EG-länderna efter en -- det
skall genast sägas -- lång, mödosam och, tror jag, i
grunden nyttig process. Med detta har också en
viktig milstolpe passerats.
Det europeiska samarbetet fördjupas på en rad
områden som även för svensk del är av stor
betydelse. Med godkännandet av
Maastrichtfördraget ligger vägen också öppen för
våra egna förhandlingar på dessa områden.
Fördjupning och utvidgning går hand i hand.
Jag menar att utslaget från den tyska
Författningsdomstolen ger ett starkt och välgrundat
stöd för den europeiska unionen som ett samarbete
mellan fria och självständiga stater. Det är stater
som inser att det rent nationella
handlingsutrymmet på allt fler områden avsevärt
har minskat och att många av de stora frågorna bara
kan lösas i bred samverkan.
Detta gäller inte minst unionens förmåga och
möjligheter att verka för sin ursprungliga idé, att
stärka fred och stabilitet. Den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken ger unionen
möjlighet till detta. En uppenbar lärdom från
dagens europeiska konflikter är att vi behöver mer
samarbete, inte mindre, för att effektivt kunna
säkra fred och stabilitet. Om detta råder bred
enighet.
Inte minst intressant är Författningsdomstolens
slutsats att det är de nationella parlamenten som är
suveräna när det gäller att besluta om viktiga
områden som skall omfattas av samarbetet och i
vilken takt detta samarbete skall utvecklas.
En central del i utslaget är också uppfattningen att
EG visserligen genom unionsfördraget blir den
europeiska unionen EU, men att unionen inte är en
förbundsstat utan ett statsförbund. Det är
medlemsstaterna som tillsammans bildar denna
sammanslutning. Deras olika identiteter
respekteras.
Detta är helt i linje med vad vi från regeringens sida
hela tiden har hävdat i EG-debatten. Det är
glädjande att vi nu har fått ett väl underbyggt
juridiskt stöd för den uppfattningen också från EG-
håll.
Herr talman! Jag kan med tillfredsställelse
konstatera att medlemskapsförhandlingarna nu har
tagit ordentlig fart. Vi kan spåra en genuin politisk
vilja från EG-ländernas sida, inte minst från det
belgiska ordförandeskapet, att snarast få med
kandidatländerna från EFTA-kretsen.
Låt mig redogöra för vad som hittills har skett i
förhandlingarna. Efter en trög start har tempot
ökat påtagligt, och förhandlingsarbetet bedrivs nu
på en mycket bred front. Sverige har lagt fram
positionspapper om samtliga förhandlingsfrågor
som täcks av Romfördraget och enhetsakten.
EES-avtalet har underlättat arbetet. Det har lagt en
värdefull grund till mer än hälften av de sakfrågor
som nu förhandlas. Detta avtal kan med stor
sannolikhet träda i kraft vid årsskiftet.
Till dags dato har 11 av sammanlagt 29 kapitel i
medlemskapsförhandlingarna kunnat prickas av
som i princip oproblematiska. Ytterligare ett antal
områden är på det hela taget oproblematiska, men
det finns vissa mycket klart avgränsade
reservationer.
Nästa ministermöte äger sannolikt rum i början av
november. Vi hoppas att flera av de då återstående
förhandlingsfrågorna skall kunna lösas eller i varje
fall föras avsevärt framåt. Detta gäller
frihandelsavtalet med de baltiska länderna. Det
gäller tekopolitiken, hälsa, miljö och säkerhet,
veterinära frågor och växtskyddsfrågor samt
snuset. Vidare bör förhandlingarna om fisket,
jordbrukspolitiken och regionalpolitiken då ha
kommit ett stycke framåt. Möjligen kan vi då också
skönja en lösning av frågan om alkoholmonopolet.
Maastrichtfördragets godkännande banar också
vägen för våra egna förhandlingar om medlemskap
i den europeiska unionen, och förhandlingarna
kommer inom kort att utvidgas även till dessa
områden. Därefter skulle endast budgetfrågorna
och vår medverkan i gemenskapens institutioner
kvarstå.
Såväl regeringen som EG-länderna har en klar
målsättning, nämligen att Sverige skall kunna bli
medlem i gemenskapen den 1 januari 1995. Med
detta gemensamma mål i sikte strävar vi nu på båda
sidor efter att hålla takten uppe i förhandlingarna.
Regeringen ser fortfarande goda möjligheter att
avsluta förhandlingarna i början av nästa år.
Tidsplanen är dock, och det förtjänar att
understrykas, underordnad vår strävan att
åstadkomma bästa möjliga resultat för Sverige. När
förhandlingsresultatet föreligger kommer detta att
föreläggas riksdagen och svenska folket i
folkomröstning för godkännande.
Mats Hellström ägnade sig i sitt anförande nästan
uteslutande åt att diskutera tidsplanen. Jag vet inte
varför Mats Hellström har denna fixering just vid
tidsplanen. Speglar den osäkerhet och oro som
kommer fram där socialdemokraternas
obeslutsamhet i hela EG-frågan? Jag frågar mig: I
ett läge där Sverige, EG och de andra EFTA-
länderna har uppställt ett gemensamt mål,
nämligen den 1 januri 1995, för ett medlemskap för
kandidatländerna, skall vi då dra oss tillbaka, ta
semester, hålla oss tillbaka i förhandlingarna eller
skall vi spela med, delta och aktivt driva på de här
förhandlingarna?
Mats Hellströms diskussion kan bara tolkas som ett
utslag av obeslutsamhet. När han inte med ett ord
berör sakfrågorna, när han ägnar tidtabellen
massor av uppmärksamhet och när han gör utfall
mot statsministern och mitt eget parti och dessutom
behandlar tidtabellen med negativa förtecken, kan
jag inte undgå att misstänka att Mats Hellström
skyller sitt eget partis misslyckande på andra
partier. Att som socialdemokraterna inte ta
ställning har också sitt pris. Det är ett pris i form av
minskande stöd. Jag skall ärligt säga att det oroar
mig, för det riskerar att reducera en nationell
ödesfråga till en höger--vänster-fråga.
Herr talman! Mot detta vill jag ställa att
förhandlingarna med EG sker under stor
partipolitisk enighet. Alla riksdagspartier utom
Vänsterpartiet står bakom de svenska
förhandlingspositionerna. Regeringen ser det som
en styrka att Sverige uppträder enigt i
förhandlingarna. Vi har därför lagt ned ett stort
arbete på att löpande stämma av
förhandlingspunkterna med alla partier i riksdagen.
Riksdagens EG-delegation spelar givetvis här en
central roll.
Enigheten i förhandlingarna är viktig, men det
räcker inte. Ett svenskt medlemskap kan bara
förverkligas om svenska folket ställer sig bakom det
framförhandlade avtalet i den kommande
folkomröstningen. För detta krävs engagemang,
och det redan nu under förhandlingsfasen.
Regeringen har som ett av de mest angelägna målen
under denna mandatperiod ställt upp att fullt ut
föra in Sverige i det europeiska samarbetet genom
medlemskap i EG/EU. Det verkar vi för med all
kraft. Men det fordras ett engagemang på en
mycket bredare front för att säkra ett ja i den
kommande folkomröstningen.
Förhandlingsresultatet är självfallet viktigt. Därför
lägger vi också ned stor möda på det. Men
sakfrågorna står i fokus.
Herr talman! Det är inte överraskande att
uppmärksamheten i Sverige i första hand inriktas
på de problem som är förenade med en anpassning
till gemenskapens nuvarande regelverk. De
pågående medlemskapsförhandlingarna syftar till
att lösa dessa frågor. Därmed kommer
förhandlingsfrågorna i fokus. Men vad händer om
Sverige inte blir medlem, om Sverige hamnar vid
sidan om? Hur skall vi då säkra jobben? Hur skall vi
då klara välfärden? Hur skall vi då möta de växande
miljöhoten? Hur skall vi då stoppa knarket? Hur
skall vi då hantera de växande flyktingströmmarna?
Hur skall vi då säkra vårt inflytande i Europa? Hur
skall vi då värna om vår egen säkerhet och
medverka i arbetet på att göra Europa till ett tryggt
hem för framtida generationer?
Ett EG-nej har också sitt pris, skrev Aftonbladet
häromdagen och konstaterade att utanförskapet
inte betyder att vi slipper undan några problem,
men att vi däremot avsäger oss möjligheten till
inflytande, att utanförskapet, tvärt emot vad som
oftast sägs, innebär en ännu större anpassning till
omvärlden än ett medlemskap. Jag instämmer
gärna i detta.
Sverige står inför ett vägval. I ett förändrat Europa
kan vi inte ensamma stå kvar vid det gamla. Det
alternativet existerar helt enkelt inte. Vi har att
välja mellan att vara med och forma vår egen och
Europas framtid eller att ställa oss vid sidan om de
avgörande besluten och ändå ofrånkomligen
påverkas av dem. I denna ödesfråga krävs
engagemang -- nu.