Herr talman! Pär Granstedt talade om vikten av ett
medlemskap.
När vi lyssnar på våra vänner i EG hör vi att
modlösheten och problemen är mycket större där
än här hemma. De anser själva att de har
misslyckats när det gäller arbetslösheten,
Jugoslavien och växelkursmekanismen som skulle
leda till EMU-projektet.
I New Statesman skriver två brittiska ekonomer att
den europeiska växelkursmekanismen i själva
verket var en massarbetslöshetsmekanism,
eftersom den lade allt tryck på de svagaste
ekonomierna i Europa.
EG har också hela GATT-problematiken framför
sig. Men hoppet står till att man igen skall kunna
väcka entusiasmen, genom att man får in de fyra
länderna som medlemmar. Det är den realistiska
beskrivning som man ger.
I Le Monde diplomatique skrev man i en ledare i
septembernumret: ''Dessa uteslutande
monetaristiska kriterier som -- -- -- ska göra det
möjligt att överlåta makten över den gemensamma
valutan till en centralbank oberoende av varje
politisk myndighet och demokratisk påverkan. Det
är en mycket tydlig försmak av medborgarnas
framtida belägenhet, utlämnade till bankdirektörer
som inte är redovisningsskyldiga inför någon.''
Le Monde diplomatique är ju inte vilket organ som
helst.
I Sverige säger vi att vi måste gå med i EG för att
få vara med och bestämma. På vilket sätt får vi som
kollektiv -- ordet vi måste ju avse ett kollektiv, t.ex.
riksdagen, regeringen eller landet -- makt i
kommissionen, centralbanksstyrelsen och
domstolen?
I dessa sammanhang talas det oupphörligen om
detta vi som får makt. Men människor som läser
Maastrichtavtalet finner att så inte är fallet. Det är
de högt uppsatta byråkraterna och tjänstemännen
som fattar beslut och har ansvar för beredningar.
Man borde förresten dela ut Maastrichtavtalet till
svenska folket i stället för att försöka sila materialet
och tala om vad det handlar om.