Herr talman! Det är verkligen roligt att
förhandlingarna om svenskt medlemskap i det
europeiska förbundet nu är i full gång och börjar ge
synbara resultat.
Jag är nämligen helt övertygad om att mycket av
den oro många i Sverige känner inför svensk
medverkan i ett Europaförbund kommer att
försvinna efter hand som resultatet av
förhandlingarna kommer på bordet.
Då går det inte längre för nej-sidan att så oro och
tvivel med hjälp av glidande formuleringar,
halvsanningar och rena lögner.
Tänk bara på vad som sades om vad
Euroatomfördraget skulle tvinga Sverige till.
Fördraget, sade nej-sidan, skulle hindra oss i
Sverige från att själva bestämma om vi skall
avveckla kärnkraften eller utveckla den.
Det kan de inte säga längre! När förhandlingarna
på den här punkten realiter nu är klara, vet vi att
inga andra än vi själva bestämmer om den svenska
kärnkraftens framtid. Vi utvecklar eller avvecklar
precis som vi själva vill!
Och tänk vilket nummer nej-sidan gjorde av
kärnkraftsavfallet. Som medlem i EG, sade man,
skall vi tvingas ta emot kärnkraftsavfall från andra
EG-länder. EG kunde bestämma att göra Sverige
till lager för radioaktivt avfall från hela Europa!
Det var lögn när det sades, men det dög som
argument för att skrämma upp många svenskar. Nu
vet vi att Sverige inte har någon som helst
skyldighet att ta emot andra länders atomsopor. Vi
städar efter oss. De andra får städa efter sig. Det
har vi nu svart på vitt på!
Jag är övertygad om att vi får se samma sak på
andra områden efter hand som förhandlingarna gör
framsteg. Svenska snusare kommer att ha sin prilla
kvar, och vi som ibland vill ha något starkare än
pilsner får ställa våra steg till Systemet, precis som
vi alltid gjort. Den svenska allemansrätten och
offentlighetsprincipen kommer inte att rubbas av
vårt inträde i ett europeiskt förbund. Däremot
kommer vi sannolikt att få mera resurser än nu för
att föra en aktiv regionalpolitik.
Men viktigare än svaret på dessa frågor -- hur
viktiga de än är -- är ändå skälen för att vi behöver
och vill vara med i Europaförbundet. Det är de
skälen vi nu måste lyfta fram.
För mig handlar det då främst om några få, men
grundläggande, saker. En sådan är om Sveriges
säkerhet som nation, våra möjligheter att möta hot
från omvärlden och trygga vår egen och kommande
generationers fred, blir större om vi samverkar nära
med andra demokratier i Europa eller om vi
isolerar oss. För egen del och på goda grunder är
jag helt övertygad om att min och andra svenskars
säkerhet ökar genom svensk samverkan med andra
demokratier.
En annan fråga gäller vårt välstånd. Kan vi försvara
det på en öppen marknad i konkurrens med länder
där arbetslönerna är en bråkdel av vad de är i
Sverige? Kan vi höja vår utbildningsnivå, öka våra
kunskaper och ligga i täten när det gäller forskning
och utveckling? Klarar vi det behöver det inte gå
någon nöd på oss. Men gör vi det bäst på vår egen
kant, eller gör vi det bättre i nära samverkan med
välutvecklade demokratier i vår närhet?
Blir vi starkare som nation om vi ställs utanför det
nätverk av kontakter och samarbete som nu, och
det i snabb takt, växer fram mellan forskare,
företagare och vanligt folk i Europa -- eller bör vi
delta fullt ut i denna process? För mig är svaret
självklart: Vi måste, och vi vill, vara med!
Vilket ansvar har vi för Europas framtid? Skall vi
vara med i arbetet att trygga demokratin och bygga
upp fungerande ekonomier i Östeuropa -- eller
skall vi lämna den uppgiften åt länderna i det
europeiska förbundet? Och bör vi vara med i
arbetet på att röja undan de enorma miljöskadorna
i öst och komma till rätta med de
gränsöverskridande hoten mot miljön i Europa och
i världen? Självfallet bör vi vara med!
Det är av dessa och liknande skäl, och inte av svaret
på frågan hur det blir med snuset, som jag säger ja
till svenskt medlemskap i det europeiska
förbundet. Det är också det budskapet Folkpartiet
liberalerna liksom jag själv vill föra ut till svenska
folket.
Herr talman! Den tyska författningsdomstolens
besked om Maastrichtfördraget var en viktig
milstolpe i den europeiska integrationsprocessen.
Domstolens besked öppnar dörren så att fördraget
nu kan träda i kraft. Men det drar också upp
gränser för hur långt integrationen kan drivas.
Särskilt viktigt är att författningsdomstolen
understryker nödvändigheten av att stärka den
demokratiska kontrollen inom det europeiska
förbundet och den roll som de nationella
parlamenten spelar i det sammanhanget.
En stark demokratisk förankring av den europeiska
beslutsprocessen är något som vi i Sverige
helhjärtat ställer oss bakom. Det är därför
värdefullt att det inom riksdagen redan under
förhandlingsskedet förs en fortlöpande dialog på
bred bas. Här spelar riksdagens EG-delegation en
viktig roll som samtalspartner och rådgivare till
regeringen.
Delegationen ser som sin uppgift att inte bara hålla
sig informerad om gången i
medlemsförhandlingarna utan också -- och det är
viktigt -- att som folkvalda företrädare för sina
partier ge regeringen sin syn på hur
förhandlingarna bör drivas och vilka resultat som i
första hand bör eftersträvas. Min uppfattning är att
regeringen lyssnar noga på delegationen och att den
därigenom har ett reellt inflytande.
Delegationen söker också skaffa sig ett brett
underlag för sina överväganden och har bl.a.
genom resor i Sverige försökt informera sig om vad
man i olika delar av landet anser vara särskilt
väsentligt.
Delegationen har vidare i olika former utvecklat ett
gott samarbete med Europaparlamentet och
etablerat kontakter med Europautskott i flertalet
europeiska förbundsländer. Vi gör detta därför att
vi vet att parlamenten i de länderna i slutomgången
kommer att vara avgörande för Sveriges
möjligheter att bli medlem. Alla måste ge sitt
godkännande. Skulle något enda av dem säga nej
hjälper det inte hur bra det än går i den svenska
folkomröstningen.