Herr talman! I tisdags föll det sista hindret för
Maastrichtavtalet genom den tyska
Författningsdomstolens utslag. Det finns de som nu
vill dödförklara Maastrichtavtalet redan på
födelsedagen i den svenska debatten. Det kan vi
läsa om i tidningarna. Men det finns också de som
säger att de nu bara är att köra vidare och att gå på
i ullstrumporna.
I verkligheten handlar det dock, tror jag, om
någonting annat. Jag tror att det har varit en lång
och nyttig läroväg när det gäller frågan om
inflytande och folklig förankring -- det som ju skall
vara kärnan i det politiska samarbete som unionen
skall syfta till. Jag tror alltså att det har varit en
nyttig väg från Maastricht 1991 till Karlsruhe 1993.
Vidare tror jag för min del att det på många sätt
kanske är ett mognare EG som vi nu förhandlar
med. De förhandlingarna kommer fr.o.m. nu att
drivas i full skala. Också unionsfrågorna kommer ju
nu att tas upp.
Hittills har man, som vi vet, inte hunnit med så
mycket i förhandlingarna. Det har handlat om s.k.
sladdfrågor kring de fyra friheterna -- det som inte
fanns med i EES-avtalet. Det har gällt bl.a.
jaktfrågor, och nu är man en god bit på väg i
Euratomfrågan som är en viktig fråga.
Annars återstår de stora och viktiga frågorna:
miljö, hälsa, säkerhet, regionalpolitik,
jordbrukspolitik, alkoholpolitik, skatter och
budgetfrågor. Jag har sagt det tidigare men vill
upprepa det igen, nämligen att regeringens
tidtabell är för stressad. Den förhandlare som för
sig själv sätter snäva tidsgränser riskerar att komma
i underläge i förhandlingarna inför motparten som
inte har lika bråttom. Risken finns då att det går ut
över förhandlingsresultatets kvalitet.
Dessutom: Med en snabb förhandling och de
ketchupeffekter som regeringen brukar tala om blir
det svårt att klara den nödvändiga s.k. politiska
pedagogiken i den dialog med svenska folket som
måste till också under förhandlingarna. Det kan
komma att behövas kompromisser, det är jag
övertygad om, i den förhandlingen som i alla andra.
Kommer de kompromisserna ''oväntat'', sista
natten, uppfattas de lätt som svårförklarliga
förluster för Sverige, även om de i själva verket kan
vara rimliga och vettiga. Också kompromisser
behöver förberedas i en dialog mellan regeringen
via riksdagen och den svenska opinionen. Detta
kräver ordentligt med tid -- mera tid, tror jag, än
vad regeringen förutsätter.
Det är viktigt, herr talman, att vi som är EG-
förespråkare inte bygger vår argumentering på
rädsla -- dvs. att vi inte tränger in medborgarna i
Sverige i ett hörn och säger att de måste med. I
stället måste vi tala för möjligheterna för
medborgarna i Sverige, för individen, att påverka,
vara delaktig och delta i utformandet av ett
gränslöst samarbete.
Där måste jag tyvärr säga att Moderata
samlingspartiets affischkampanj är direkt
fördummande. Över huvud taget är Moderaternas
agerande nu det största hotet mot ett svenskt EG-
medlemskap. Hellre inne än ute, säger
Moderaterna. Nej, hellre ute i det gränslösa
Europa än att bli fast inne hos det konservativa
Moderata samlingspartiet!
Moderaterna gör nu en konfrontation i samband
med datumet för EG-omröstningen. Jag tror att
den här konfrontationen är ett desperat försök att
undvika ett val som uteslutande handlar om den
moderatledda regeringens egna misslyckanden. Jag
tycker att det är mycket olyckligt att man på detta
sätt, i stället för att inbjuda till verkliga diskussioner
med partierna om villkoren för hur
folkomröstningen bör föras, i det här skedet går ut
i den typen av tämligen aggressiv polemik.
Moderaternas försök att skylla det nyliberala
systemskiftet på EG-anpassningen har skett i både
regeringssammanhang och i kommunala
sammanhang, lokalt och centralt. Det har skapat
den s.k. Bildteffekten i EG-opinionen. När
Moderaterna går ut i EG-frågan, sjunker ja-sidans
opinionssiffror. Det är inte underligt om svenska
folket är tveksamt till Moderaternas Europa.
I det programförslag som man nyligen presenterat
vill Moderaterna göra EG starkt för kapitalet och
svagt för medborgarna. EG skall bry sig om
marknaden men inte om människorna.
Moderaternas vision om ett Systemskiftessverige i
ett Nattväktareuropa kan inte vinna många
anhängare.
Vi socialdemokrater har på vår partikongress och i
riksdagsgruppen lagt fram våra krav på hur vi vill
att vi skall medverka i Europa. Det gäller då inte
minst frågan om hur vi på den stora marknad som
nu blir verklighet skall kunna se till att de anställda
och konsumenterna, medborgarna, kan få ta del av
marknadens frukter utan att hårt utsättas för den
strukturomvandling som också är en del av
marknaden. Det har varit så nationellt, och det
kommer att vara så i ett europeiskt sammanhang,
att politiken i hög grad handlar om att kunna
hantera marknaden så att människorna,
medborgarna -- de anställda och de arbetande
konsumenterna -- kan få ut dess frukter och fördela
resultatet av marknadens arbete på ett rättvis sätt.
Det är politikens uppgifter, inte att skapa en
nattväktarstat!