Herr talman! Häromdagen kom en pensionerad
skogsarbetare fram till mig på gatan och ville tala
om den europeiska unionen. Han berättade att han
under två års tid hade gått på alla studiecirklar som
fanns i hans hemstad för att bli klar över vad
EG/EU-projektet går ut på och varför det drivs. Nu
vet jag, sade han, det blir ett nej till medlemskap.
Det är klart att det är bra med samarbete mellan
länder. Men detta med att försöka bygga en union
av detta slag går aldrig. Och vart tar demokratin
vägen? Hans åsikt delas i dag av många i Europa.
Det material som den här ganska vanlige Svensson
sakta men säkert gnagt sig igenom har varit det
studiematerial som till allra största delen
producerats av unionsanhängare. Den alltmer
stärkta nej-opinionen är, menar jag, ett resultat av
de studier som staten stimulerat och delvis
finansierat och som i huvudsak ja-sidan producerat.
När man sedan går ut och angriper nej-opinionen
och beskyller den för okunnighet, vulgaritet och
främlingsrädsla eller säger att nej-opinionen bara
ser till snuset, ripjakten och Systembolaget känner
sig dessa opinionsbildare som min samtalspartner
kränkta. De blir ännu mer övertygade om att de har
rätt, och de känner oro för att
folkomröstningsresultatet inte följs.
Det är alltså bra att vi nu får en debatt om hur
folkomröstningen skall gå till. I vårt parti har vi
länge varit klara över vår linje: Endast två
alternativ skall förekomma, dvs. ja eller nej till
medlemskap. Riksdagspartierna skall försäkra att
omröstningsresultatet skall följas. Omröstningen
skall hållas skild från riksdagsvalet 1994. Jag ser
fram emot fler besked på denna punkt. Om vi inte
får klara besked på dessa punkter hamnar vi kanske
ändå i en situation där det blir en beslutande
folkomröstning.
Under sommaren och hösten har det faktiskt
inträffat händelser som enligt min mening stärker
våra argument för att Sveriges alliansfrihet syftande
till neutralitet i krig fortfarande måste vara en
central säkerhetspolitisk strategi.
I Ryssland framträder nu militären på scenen igen.
Flera östeuropeiska stater, Baltikum och Finland
söker militära förbindelser och stöd västerut på
grund av oron för sin östlige granne. I Ryssland
växer oviljan mot att NATO utvidgas ända ut mot
OSS-staternas västgräns.
Om Sverige i detta läge börjar förbereda sig för ett
inträde i den västeuropeiska unionen bidrar vi
sannolikt till att ökad osäkerhet skapas i Norden
och dess närområde.
Det som står i EG:s avi om Sverige är att EG bör
söka bindande försäkringar om att Sverige är berett
att uppfylla sin förpliktelser på det försvarspolitiska
området. Då är det den europeiska unionens
försvarspolitik som avses.
Det är detta som vi ofta får frågor om när vi
samtalar med våra vänner ute i EG-parlamenten.
Det händer att vi som goda européer uppmanas att
fara hem och övertyga riksdagen om att den skall
överge sin säkerhetspolitiska doktrin.
I regeringsförklaringen undviker man i år, liksom i
fjol, att nämna ordet neutralitet. På den vägen är
det. Utrikesministerns artikel i DN den 1 oktober
måste ses som ett försök att bereda mark för ett
svenskt medlemskap i den västeuropeiska unionen.
Analytikerna i utrikesministerns närhet inser säkert
svårigheten att förena unionsmedlemskapet med
alliansfrihetens princip.
Fortfarande är alliansfriheten ett av våra skäl att
säga nej till unionen. Det är fullständigt
oacceptabelt att inte i grunden reda ut denna fråga
innan folkomröstningen. Bara känslan av att
landets politiker försöker att lägga locket på om
försvarspolitikens roll i unionen väcker misstankar
om att det är falska förespeglingar på gång igen. Vi
vet hur det var 1990. Då hette det att det aldrig
skulle bli något försvarssamarbete när vi sökte
medlemskap.
När det gäller de långsiktiga säkerhetsproblemen,
som har sin grund i nord--syd-konflikten, har
knappast läget förändrats. Den europeiska
unionens politik fortsätter som tidigare.
I FN fortsätter man att ha attityden att frågan om
den nya ekonomiska världsordningen skall bort
från FN:s agenda, och man uttalar sitt stöd för att
FN skall omformas enligt Världsbankens modell.
Det skulle naturligtvis kraftigt stärka de rika
ländernas makt i EG.
Jag förstår att den socialdemokratiska kongressen
har våndor på den här punkten. Enligt uppgifter i
pressen säger man också att Sverige skall föra sin
egen utrikespolitik i EG. Men hur skall det gå till?
Ni kunde lika gärna ha begärt att Sverige skall föra
sin egen handelspolitik eller jordbrukspolitik. Det
är en av hörnstenarna i Maastrichtfördraget att man
skall ha en gemensam utrikespolitik.
Jag skall också säga ett par ord om EMU-projektet,
som nu utdöms av många radikala humanister i den
europeiska debatten och som karakteriseras som
ett försök att grundlagsfästa monetarismen. I
augusti föll det verktyg i bitar som skulle användas
för att skapa EMU. Likväl skall tidsschemat och
principerna följas. I januari 1994 skall den andra
fasen inledas och konvergenspolitiken
intensifieras. Om man inte lyckas nå tillräcklig
konvergens och fatta ett beslut om låsningen av
valutorna på en regeringskonferens senast den 31
december 1996 skall den tredje fasen ändå inledas
den 1 januari 1999 och ecun upprättas som
sjävständig valuta.
Det vore, herr talman, alldeles orimligt att ansluta
sig till dessa principer när man inte ens vet om detta
med enhetlig valuta någonsin kommer att fungera.