Herr talman! EG-debatten här i riksdagen är för
det mesta rätt lugn och sansad. Dagens
överläggningar är inget undantag från den linjen.
Regeringens vilja att nå samförstånd med
oppositionen -- åtminstone med oss
socialdemokrater, de andra partierna får tala för sig
själva -- tycks också större på detta område än på
andra områden. Hittills har vi lyckats komma
överens om de förhandlingspositioner som har
presenterats för EG. Arbetet i EG-delegationen
fungerar bra dels inom riksdagen, dels mellan
regeringen och EG-delegationen.
Men folkets oro och osäkerhet i EG-frågan är stor.
Många är negativa, och många är osäkra. Då måste
man ställa sig frågan vad det kan bero på.
Självfallet har osäkerheten en rad förklaringar.
Men en anledning för många är säkert att
regeringen använder sig av dubbla budskap.
Om man t.ex. frågar statsrådet Dinkelspiel vad han
anser om svensk arbetsrätt och kollektivavtalsrätt,
om han ställer upp på det sociala protokollet i
Maastrichtfördraget, om han tänker slåss i
förhandlingarna för den nordiska modellen på
arbetsmarknaden, då får man alldeles säkert ett
obetingat ja till svar. Den svenska modellen är bra.
Den skall vi kämpa för. Så står det ju i princip också
i statsrådet Dinkelspiels inledningsanförande från
Köpenhamn den 1 februari i år.
Det dubbla budskapet uppstår när regeringen på
hemmaplan river i olika arbetsrättsliga regler. Det
är faktiskt inte mer än rimligt och logiskt att
människor undrar hur helhjärtat regeringen
egentligen engagerar sig i den sociala dimensionen
i förhandlingarna med EG, när den samtidigt är i
färd med att avrusta den sociala dimension på
hemmaplan.
För övrigt är det inte bara svenska folket som nås
av dubbla budskap på detta område. Det gör förstås
också motparten i EG-länderna. Egentligen tvivlar
jag inte alls på att statsrådet Dinkelspiel gör sitt
allra bästa för att klara hem kollektivavtalsfrågorna
när han träffar kommissionärer och
ministerkolleger. Men de måste ju gå hem och
undra om den svenska regeringen egentligen menar
vad den säger och fäster så stor vikt vid dessa
frågor, när den strävar i motsatt riktning där
hemma i Sverige och försöker försvaga de
anställdas och fackens inflytande.
Herr talman! Den svenska ekonomin har sedan
länge i hög grad varit sammanflätad med andra
länders. Vi är utomordentligt beroende av en stor
utrikeshandel. En omfattande export och import
har utgjort och utgör en stor del av grundvalen för
vår välfärd. De allra flesta människor tror jag hyllar
frihandelns och de öppna gränsernas princip i en
rad avseenden.
Vi har i Sverige en lång tradition av frihandel och
stort handelsutbyte. Ändå har
internationaliseringen av näringsliv och ekonomi
fått helt andra dimensioner under de senaste 20--25
åren. Svenska företags investeringar i utlandet
ökar. På motsvarande sätt etablerar utländska
företag dotterbolag och filialer i vårt land.
Kapitalet rör sig fritt och ofta utan kontroll över
gränserna. Valutor och aktietillgångar kan vid
vilken tidpunkt som helst på dygnet flyttas över
gränserna.
Många av de stora och viktiga besluten som angår
människor i vårt land fattas utanför landets gränser.
Från de anställdas håll, från fackens håll, finns
oftast inget som helst inflytande på dessa frågor.
Samtidigt som kapitalet tillåts röra sig fritt över
gränserna tvingas de fackliga organisationerna göra
halt vid nationsgränserna. Stora multinationella
företag befinner sig helt utanför nationalstatens
kontroll.
Obalansen mellan kapital och människor går inte
att åtgärda genom valutaregleringar och liknande.
Den tiden är förbi. I stället måste arbetstagarna få
möjligheter att utöva sitt inflytande på samma
internationella arena.
Jag vill säga att internationaliseringen i sig varken
är något oönskat eller ont. Inte heller är den i någon
särskild omfattning beroende av att EG finns.
Näringslivets och arbetsmarknadens
internationalisering kan vara både spännande och
utmanande. Det beror alldeles på under vilka
villkor den utvecklas. Vi socialdemokrater menar
att den bör utvecklas i balans mellan arbetsgivare
och anställda, mellan fack och företagsledningar.
En tid på världen bildades nationella, fackliga
organisationer för att komma till rätta med den
sociala dumpningen inom vårt land. Nu är det dags
att skapa regler som gör att arbetstagare inte utsätts
för social dumpning på den internationella arenan.
Svensk och nordisk arbetsrätt har kommit att bli en
garant för stabilitet och balans på
arbetsmarknaden. Om Sverige blir medlem i EG
måste vi se till att kollektivavtalet får fortsätta att
vara det främsta verktyget för att reglera
förhållandena på arbetsmarknaden. Regeringen får
inte sväva på målet när det gäller att hävda att
direktiv på arbetsmarknadens och arbetsrättens
område skall få omsättas i nationella regler med
hjälp av kollektivavtal. Regeringen får med andra
ord inte sväva på målet i frågan om att införliva
Maastrichtfördragets sociala protokoll i
förhandlingar och överenskommelser.
Svenska kollektivavtal måste gälla för allt arbete
som utförs i Sverige. Det är detta lex Britannia står
för. Det är genom lex Britannia som social
dumpning kan förhindras. Fackföreningsrörelsen
är byggd på solidaritetens grund. Det är därför
facken också vid svenskt EG-medlemskap måste få
rätt till internationella sympatiåtgärder.
Att ge sig på arbetsrätten är inte någon EG-
anpassning. Jag skulle vilja uppmana
Europaministern att gå hem och förklara för sina
kolleger i regeringen att det är kontraproduktivt
här hemma i Sverige att ge sig på svensk arbetsrätt.
Vi är många socialdemokrater som anser att ett
EG-medlemskap skulle vara bra för Sverige. Vi är
engagerade för det. Vi anser att den sociala
dimensionen måste utvecklas just av det skälet.