Herr talman! Häromdagen fick jag i min hand
Statistiska centralbyråns månadsöversikt
Indikatorer. Redan på första sidan var rubriken
''Industrins lönsamhet ökar''. Den följdes på
insidorna av underrubriker som ''Ökad
industriproduktion'', ''Ökad orderingång'' och
''Kraftig investeringsökning 1993''. Utrikeshandeln
rapporterades genomgå en snabb förbättring, och
våra affärer med omvärlden har nu nått balans.
Arbetskraftskostnader och priser emotsågs öka
endast långsamt den närmaste tiden, och
räntenedgången det senaste året beräknades till
drygt 4 procentenheter.
Dessa uppgifter vittnar om att den ekonomiska
nedgången har bottnat och att väsentliga sektorer,
som industrin och exporten, mycket snabbt är på
väg upp. Det bekräftas av att Konjunkturinstitutet
i sin decemberrapport räknar med en tillväxt nästa
år på nära 2 % och nära 3 % 1995.
Dagsfärsk statistik visar faktiskt att det redan har
vänt. Under de två senaste kvartalen har Sveriges
ekonomi blivit bättre. Tredje kvartalet var
uppgången i ekonomin hela 2 % jämfört med det
föregående. Det har föranlett Dagens Industri att i
dagens nummer trumpeta ut att Sveriges BNP ökar
snabbast i världen. Jag skall gärna säga att det
naturligtvis är att uttrycka sig väl dramatiskt, för att
nu säga det försiktigt. Intressant nog tycks även den
privata konsumtionen ha vänt uppåt. Det märkte vi
inte mycket av i de debattinlägg som har gjorts
tidigare i dag. Mellan andra och tredje kvartalet i
år skedde en ökning med över 1 %. Det var inte lätt
att urskilja något av den omsvängningen i den
domedagspredikan som Göran Persson höll och där
han förordade en ordentlig konsumtionsstimulans i
fortsättningen.
Den privata konsumtionen är ju en nyckelfråga för
takten i återhämtningen. Fortfarande finns det
nedhållande faktorer, men det är alldeles tydligt att
hushållen sedan denna höst ser mera positivt på
framtiden. Fallet i tillgångspriserna har avstannat
och på den finansiella sidan förbytts i en kraftig
uppgång. Skuldanpassningen är i stort sett
genomförd, kapitalkostnaderna är, som jag
nämnde, lägre än på länge, och ersättningsbehoven
vad beträffar bostäder, bilar m.m. är eftersatta
sedan några år tillbaka. När det står klart att
priserna inte blir lägre än för närvarande, kan
omslaget i köpbeteende mycket väl bli kraftigare än
vad som allmänt antas. Det här har jag framfört
tidigare. De senaste siffrorna bestyrker det.
Vad det nu närmast gäller är att förebygga att
uppdämda konsumtions- och anskaffningsbehov
urartar i en allmän köpfest. Det är angeläget att
hushållssparandet ligger kvar på en god nivå. Den
kraftiga förbättring som skett under senare år har
inte mer än fört upp Sverige till industriländernas
genomsnittsnivå och kan från den synpunkten inte
betecknas som ett problem. Mera onormal och
oroande är näringslivets ovilja att fullt ut omsätta
det goda privata sparandet i investeringar. Men
restriktionerna är här inte så mycket ekonomiska
som psykologiska. Ändrade avskrivningsregler kan
inte förutses ge så stor effekt. Så snart det blir klart
att Sverige blir medlem i EG och att de
förbättringar i näringslivets villkor som regeringen
genomdrivit kommer att kvarstå, blir det också fart
på investeringsviljan.
Sådan klarhet skulle också betyda mycket för att
avhjälpa de två stora kvarstående problem som
präglar svensk ekonomi: arbetslösheten
naturligtvis och det offentliga upplåningsbehovet.
Det program som nyligen antagits inom EG med
utgångspunkt i kommissionens vitbok om tillväxt
och sysselsättning har många drag gemensamt med
den aktiva arbetsmarknadspolitik som regeringen
driver. Det hade också Göran Persson noterat.
Tanken på investeringar i infrastruktur är inte
heller ny här hemma. Med hänsyn till
förutsättningarna i övrigt inom byggsektorn är det
angeläget att sådana projekt som Öresundsbron
och Dennispaketet snarast kommer till praktiskt
utförande. Och rimligen kommer den uppgörelse
som är på väg att nås i GATT-förhandlingarna att
få en starkt positiv effekt på världshandeln, vilket
med hänsyn till den goda konkurrenskraft Sverige
nu har bör ge skjuts åt produktionen här hemma.
Och då blir det flera nya och riktiga jobb.
Vad på oss själva ankommer i detta sammanhang är
framför allt att avreglera arbetslivet. De beslut som
kommer att fattas senare denna dag beträffande
arbetsrätten är ett första begränsat -- men ändå
viktigt -- steg i den riktningen. Den inledda
omläggningen av arbetslöshetsförsäkringen mot ett
allmänt avgiftsfinansierat grundskydd vid
inkomstbortfall fungerar på samma sätt. En smolk
i glädjebägaren är att stöd för denna förändring har
kunnat vinnas endast till priset av att den lägsta
ersättningsnivån har höjts så mycket att den
kommer att utgöra det slags minimilönenivå som i
andra länder fungerar som ett hinder för oerfaren
arbetskraft att vinna inträde på arbetsmarknaden.
Det andra stora kvarstående problemet är alltså det
offentliga upplåningsbehovet. Det stora
underskottet i statens budget verkar på många olika
sätt dämpande på den ekonomiska aktiviteten.
Hushållen är medvetna om att dessa åtaganden på
ett eller annat vis måste betalas i framtiden.
Ekonomiska beslutsfattare ser sambandet med den
oväntat stora försvagning som kronan har
undergått, vilket i sig skapar en betydande
inflationsrisk när återhämtningen kommer i gång.
Att i detta läge, när det offentliga
upplåningsbehovet redan avsevärt överstiger 200
miljarder kronor, ytterligare vilja stimulera
efterfrågan genom budgetförsvagande åtgärder är
helt enkelt oansvarigt.
Den kortsiktiga ekonomiska politik som
oppositionen med varierande detaljutformning
förordar skulle ofelbart höja
inflationsförväntningarna och driva upp
räntenivån. Ökat statligt upplåningsbehov och
högre räntor tränger undan produktiva
investeringar och förhindrar därmed tillkomsten av
de nya jobb man säger sig eftersträva.
Det är just av dessa skäl som det är så viktigt att
genomföra regeringens av riksdagen i våras
antagna saneringsprogram. Mot bakgrund av
oppositionens partimotioner och senare
voteringsläget i utskottet såg det ett tag mycket
hotfullt ut för detta programs och därmed
regeringens fortbestånd. Det förelåg en akut risk
för en budgetförsvagning nästa år med ca 20
miljarder kronor. Nu har denna risk reducerats till
någonstans mellan 1 och 1,5 miljarder. Jag föredrar
att fortfarande betrakta det som en risk i hopp om
att voteringsutgången skall bli mera gynnsam. Men
redan denna förändring är illa nog. Framför allt är
det ingen bra signal till de ekonomiska
beslutsfattarna om hur vi politiker förmår leva upp
till kravet på trovärdighet i det nödvändiga
strukturella förändrings- och förnyelsearbetet.
Herr talman! Om nio månader är det val. Det är lätt
att denna stora händelse förblindar. Men det finns
ett långt liv därefter. Det viktigaste är nu att inte
förivra sig i den ekonomiska politiken. Det är ett
klassiskt fel att sätta in stimulansåtgärder så sent att
de bara förstärker den uppgång som ändå är på väg
och därmed orsakar flaskhalsproblem och
överhettningstendenser. Efter det att skattesidan
nu i huvudsak är färdigstrukturerad, gäller det att
ta itu med utgiftsbilden, särskilt de stora
transfereringssystemen. Under våren kommer
därför reformarbetet att fortsätta inom
arbetslöshetsförsäkringen och familjepolitiken.
Önskvärt är också att det kan skapas klarhet i
pensionsfrågan före valet. Men överlägset mest
betydelsefullt är att slutföra projektet att på
medlemsbasis föra in Sverige i det europeiska
samarbetet. Kan vi sedan undanröja oron för s.k.
återställare på bl.a. kapitalbeskattningens och
arbetsrättens områden efter valet, har vi också med
sikte på tillväxt och välfärd förbättrat de
institutionella förutsättningar som det enligt årets
nobelpristagare North och Fogel är politikernas
viktigaste uppgift att vårda.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till
hemställan i finansutskottets betänkande nr 1.