Herr talman! På den sista frågan vill jag svara att
jag inte gör någon värdering och säger beträffande
vad som i nationalräkenskaperna betecknas såsom
privat konsumtion resp. offentlig konsumtion att
det ena skulle vara bättre än det andra. Min strävan
är att människorna själva med sin efterfrågan skall
få bestämma huruvida de föredrar det ena eller det
andra. Vi politiker skall se till att människorna är i
stånd att träffa ett sådant val, alltså att de har
ekonomiska resurser att göra det. Då gäller det,
som vi har sagt tidigare, naturligtvis att se till att
skattetrycket sänks så att människorna har mer att
disponera för egen räkning men också -- och
därmed kommer jag över till den andra frågan -- att
se till att ekonomin växer, så att resurserna totalt
sett blir större och människorna får mer pengar som
de kan använda för att tillgodose sina egentligen
oändliga behov.
Jag blev väldigt fundersam på vad Johan Lönnroth
menade, när han sade att Arbetsmarknadsverket
har svårt att få avsättning för sina pengar. Det
skulle bero på att kontantbidragen nu är så stora
och utbildningsbidragen inte så mycket större att
människorna föredrar kontantbidragen. I den mån
denna inställning förekommer, borde vi
tillsammans försöka bekämpa den. Det måste vara
mycket bättre för den som har förlorat en
sysselsättning eller inte kommit in på
arbetsmarknaden genom bristande förkunskaper
att få utbildning i stället för att nöja sig med
kontantbidrag. Jag tycker med min inställning att
man skulle kunna hävda att den arbetslöse
egentligen borde få betala för att få denna
utbildning. Då menar Johan Lönnroth att
problemet är att man inte får tillräckligt myckt mer
utöver den ersättning man får för att inte göra något
alls. Hela denna inställning ser jag såsom felaktig.
Vi måste se till att människorna på ett annat sätt
planerar för sin framtid.
Vi har olika syn på dessa frågor. Men det viktiga för
oss är att få i gång produktionen -- Johan Lönnroth
tog upp fördelningsproblematiken -- och se till att
resurserna totalt sett ökar. Det gör vi genom att
skapa ett skattesystem, som stimulerar till
investeringar, arbete och företagande och därmed
åstadkommer de nya jobb som människor så väl
behöver och som vi har möjlighet att ge dem. Hela
den uppgång som nu sker inom industrin innebär ju
att det skapas jobb, men just inom industrin blir
jobben inte så många på grund av den långt
rationaliserade produktionen. Däremot skapas det
jobb inom servicesektorn och inom tjänstesektorn.
Där skall vi se framtiden. När denna optimism väl
sprider sig, får vi en konsumtion som leder till att
den inhemska ekonomin drar i gång.
Jag tror mig kunna säga att denna utveckling nu har
inletts. Det gäller att inte störa den genom att
förorda kraftiga skattehöjningar och hota de
förbättringar inom ekonomin som regeringen med
sin politik har åstadkommit.