Fru talman! Jag borde kanske ha gjort ett undantag
för Ian Wachtmeister och Bert Karlsson när jag
talade om svårigheten att samla folk till möten. Jag
skall gärna erkänna att jag är litet avundsjuk där.
Ni har en förmåga att samla folk när ni staplar era
ölbackar och ordnar cirkus kring det. Och det är
också anledningen till att folk kommer: Människor
går gärna på bra cirkus. Men jag tror inte att de lär
sig mycket om den s.k. verkligheten, om den
verkliga politik som ni faktiskt bedriver här i
riksdagen. Den tror jag att ni talar ganska litet om.
Jag skulle önska att Ian Wachtmeister gick ut till de
arbetslösa som kommer att demonstrera utanför
Riksdagshuset i eftermiddag och redovisade det
sparprogram på 200 miljarder som Ny demokrati
presenterade för två år sedan. Om jag inte minns
fel innehöll det också ganska så omfattande
besparingar och neddragningar just vad gäller
ersättningarna till de arbetslösa.
Ian Wachtmeister säger att vi biter oss fast i
bordskanten i utskotten. Jag tycker att Ian
Wachtmeister är den som allra minst biter sig fast i
bordskanten. När TV-kamerorna närmar sig
utanför i korridoren lyfter han ofta på sig och går
dem till mötes.
Jag skall inte bita mig fast i bordskanten. Jag har
fått flytta fram till bordet i finansutskottet, och det
är jag tacksam för. Jag ser fram emot mera
konstruktiva och sakliga diskussioner i
finansutskottet, men jag tycker knappast att Ian
Wachtmeister har bidragit till ökad saklighet här i
kammaren eller i finansutskottet.