Fru talman! I sin inledning nämnde herr Lönnroth
att det ute i landet var svårt att samla folk när man
talar om politik. Vår erfarenhet är att det inte alls
är särskilt svårt -- tvärtom. Bara människor är
förvissade om att det de skall få höra är begripligt
och att det handlar om saker som berör dem själva
går det mycket bra. Men det kan ju bero på
politikens innehåll, som det heter.
Sedan talades det om fallskärmar. Jag vill erinra om
att vi har motionerat om att få bort fallskärmarna
ur hela den offentliga sektorn och föreslagit sju
mycket enkla åtgärder som vi kan fatta beslut om
här i kammaren för att få bort detta otyg. Det har
fortfarande inte skett.
Sedan nämnde herr Lönnroth att vi tidigare hade
ett besparingspaket på 196 miljarder och sade att
det var tur att vi bara vill spara 20 miljarder nu. Vi
har kvar vårt paket på 196 miljarder, och det tar
upp precis det som hela Sverige håller på och
jobbar med i dag. Om ni läser det program som vi
hade där skall ni finna -- det är nästan pinsamt för
er andra -- att ni där kan pricka av de åtgärder som
nu vidtas av den här regeringen eller föreslås av
andra partier.
Det var fråga om att spara 196 miljarder på sex år.
Det enda jag ångrar i det sammanhanget är att vi
angav sex år -- det borde kanske ha gjorts på fyra
år eller någonting sådant.
Det programmet gällde just det som International
Monetary Fund och andra säger att man skall göra:
skära i statens utgifter. Vi visade där att man kan
göra det, och jag är tacksam för att vi blir påminda
om detta förträffliga förslag.
Jag är också tacksam över att Ny demokrati genom
sin blotta existens inte bara har förhindrat ett
samarbete mellan regeringen och
Socialdemokraterna utan även har förhindrat en
uppgörelse mellan regeringen och Vänstern, som
jag nu fick höra. Det är riktigt kul det här. Men kom
igen, Lönnroth!
Vad jag efterlyser när det gäller våra debatter i
finansutskottet är ordentliga diskussioner i
konstruktiv anda. Jag är van att sitta i olika fora i
näringslivet, och där talar man för att hitta
lösningar. Det gör man inte i finansutskottet. Där
sitter alla och biter sig fast i bordskanten, och
därför blir det inte särskilt mycket sagt där. Det är
synd om Sverige för att det är så. Den intellektuella
kapaciteten i finansutskottet borde väl ändå vara
över genomsnittet, och det får man hoppas att den
är också.