Fru talman! Jag börjar för säkerhets skull med att
yrka bifall till Ny demokratis reservationer nr 2, 5,
10, 11, 13, 14, 16, 17 och 19.
Fru talman! Vi har hört Göran Persson predika om
vanmakt och vrede hos folk i dag. I förrgår talade
han mot de arbetslösas intressen, när han påstod att
Ny demokrati hade åstadkommit något oansvarigt,
nämligen att det kontanta arbetslöshetsunderstödet
höjdes till 245 kr. Det var oansvarigt, i går. Skall vi
slå vad om att han inte säger det till
demonstranterna i dag, eller att han i dag inte ens
kommer att nämna för dem vad som har beslutats
om arbetslöshetsförsäkringen och vad som absolut
inte har beslutats om ännu.
Luften är full av desinformation i dessa frågor, och
jag kan inte tro att det är en tillfällighet.
Göran Persson riktar också blicken mot USA då
och då. Det är ett nytt drag hos
socialdemokraterna. Det är bättre än i den gamla
kålsuparteorins dagar, då man lika gärna riktade
blicken mot Sovjet som mot USA. Det är alltid
något.
Jag kan hålla med om en sak, att det nog är lämpligt
att vi riktar våra blickar utåt. Vi lever i en värld där
vi är ganska små, även om svenska folket lurats att
tro att vi är bäst, att vår standard är högst och att vi
skulle ha något slags evigt välstånd i Sverige, som
är ödesbestämt. Så är det inte. Därför gäller det för
oss att hänga med i svängarna nu, internationellt
och nationellt, och att koncentrera oss på att ta alla
möjligheter som dyker upp och inte hålla på med
den inåtriktade verksamhet som vi håller på med
och som också finansutskottet håller på med i
alltför stor utsträckning.
Möjligheterna finns här -- de finns i Europa, i
Östersjöområdet. Svenskt näringsliv, som plötsligt
har blivit så populärt i dessa kretsar, vet det och
agerar efter det. Men vi sköter inte svenskt
näringsliv. Vi sköter AB Sverige. Där är det
vankelmod i stället, ett stort vankelmod. Vi kan se
att särintressena är stora. Särintressena går in i
denna kammare och dominerar den.
Allmänintresset, som vi borde företräda, företräds
icke här i den utsträckning man kunde begära,
tycker jag. Affärerna är usla. Så är det, men så
vågar ändå inte de flesta ens tänka och tala.
Bakom den magnifika tunga bonaden här i salen --
min favorit -- döljs ett litet informationshål, som
man inte får visa. Där kan man visa bilder. Där
skulle man egentligen i neonskrift visa de siffror
som det handlar om i dag.
Statsskulden är över 1 miljon miljoner. Det kallas
för 1 000 miljarder, men jag tror nästan att det är
lättare att förstå om man säger 1 miljon miljoner.
Statens affärer går back med 200 000 miljoner. Den
svarta sektorn omfattar över 100 000 miljoner,
förmodligen -- det finns faktiskt ingen statistik,
lustigt nog. Arbetslösheten är bland de högsta i hela
Europa.
Vi lever över våra tillgångar i AB Sverige, det land
vi i riksdagen är satta att vara med om att styra. I
finansutskottet talar man mycket om detta, tror
folk. Jag kan tala om för er som inte sitter där att
man faktiskt nästan aldrig gör det. Där talar man
om helt andra saker, små partihistorier och sådant.
Jag tror att de människor som i dag demonstrerar
och som plötsligt är så populära gärna skulle se att
man talar om sådana frågor och att man kom
överens över partigränserna på ett mycket vettigare
sätt. Alla säger i dag att det handlar om jobben.
7 % av alla kvinnor, 10 % av alla män och 25 % av
alla män mellan 20 och 24 år är arbetslösa. Det är
en stor utslagning på gång.
De här jobben beslutar vi inte om här inne, lika litet
som de goda affärerna görs här inne. De AMS-
åtgärder m.m. genom vilka vi skyfflar ut tiotals
miljarder och åter tiotals miljarder har egentligen
ingenting att göra med jobb. Det är konstgjord
andning och egentligen ett sätt att dölja
arbetslösheten. För att den öppna arbetslösheten
inte skall se så stor ut skall den döljas.
För att vi skall vara med om att skapa jobb krävs en
modernisering av arbetsrätten. Vilka särintressen
här inne är det som blockerar detta? Det är hela
''vänsterköret'', fru talman, och alla de som styrs
facket -- inte av facket i meningen de anställda utan
i bemärkelsen den fackliga ledningen.
Det kan också ske genom ett lärlingssystem, något
som regeringen har lovat att vi nu skall få se. Jag
kommer att hålla tummen i ögat på regeringen tills
det kommer fram någonting av detta. Det kan
också ske genom goda och pålitliga skattelagar för
företag och för riskkapital. Då skulle vi kunna få
fram jobb som skulle skapa ett välstånd, något som
vi i dag lånar till. Vi lånar ymnigt och delar också
ut frikostigt. Vi sitter här i kammaren och delar ut
u-hjälp tills vi själva blir kvalificerade för att få u-
hjälp.
Låt oss också titta på en annan fråga,
tjänstemomsen. Genom århundradets reform
höjde man tjänstemomsen från 0 % till 25 %.
Därigenom åstadkom man en svart sektor och såg
till att det inte går att privatisera den offentliga
sektorn. Vi har nu från Ny demokrati -- är det inte
förfärligt? -- etablerat en ny nivå på reseoch
tjänstemomsen, den s.k. turistmomsen, och nu
skall också Posten få denna momsnivå. Så
småningom kommer vi att få alla momsformer
dithän. Då får vi en tjänstemoms som är realistisk
och vettig, på Europanivå, och som ger jobb. Det
är den reform som ger mest jobb, överallt i Sverige
och överallt där Göran Persson är så angelägen om
att skapa jobb -- så häng med bara! Men den ger
inte några jobb inom den svarta sektorn.
Både socialdemokraterna och regeringen vill
indexera punktskatterna. Detta är ganska roligt.
Man har tidigare indexerat statens utgifter, så att de
bara glider i väg. Vi kan här bara påverka 14 % av
dem. Nu skall vi indexera även inflödet av pengar,
så att vi skall sitta här med ansikten långa som
fiollådor och titta på medan pengarna glider runt
och sedan sticker i väg och åstadkommer stora
förluster.
Nu skall det bara gälla punktskatter, men observera
finessen: Socialdemokraterna vill att indexeringen
skall gälla från nästa år, när de skall regera. Då
slipper de vända sig till riksdagen för att höja
punktskatterna. Regeringen vill däremot ha en
punktskatteindexering redan från i år. Det är den
enda skillnaden. Men bägge dessa parter vill att
dessa skatter bara skall glida i väg.
Jag hoppas kunna återkomma till detta senare i
debatten.
Det är väl vidare härligt med bensinskatten! Alla ni
som nu är så angelägna om människorna här
utanför -- ni som företräder Socialdemokraterna
och regeringspartierna -- var för ett år sedan
överens om att höja bensinskatten. Sedan gick
Socialdemokraterna ut och argumenterade emot
sin egen höjning och förnekade sin medverkan i
detta. Det lyckades nästan.
Alla sade då att höjningen skulle ge 5 1/2 miljard
kronor, vilket grundades på en uppgift från
Finansdepartementet. Det blev inga 5 1/2 miljard
genom bensinskattehöjningen, utan det bidde en
tumme, som det heter, nämligen under 2 miljarder.
Uppmuntrade av detta bakslag skall man nu höja
bensinskatten igen. Det går vi emot.
Det har redan talats om direkt- och
nuvärdesavskrivningar. Om vi skall
återindustrialisera Sverige skall vi få fart på
investeringarna. Ett bra sätt är att uppmuntra
företagen genom goda avskrivningsregler. Det är
dock tyvärr så löjligt ordnat att man måste
finansiera även avskrivningar. Därför måste vi nu
låta regeringen komma tillbaks med förslag till ett
system som vi skall finansiera genom att skära ned
andra utgifter.
Fru talman! Låt mig till sist beträffande statliga
utgifter säga att det finns besparingar som man här
inne tycks aldrig vilja gå med på, inte ens i detta
utomordentligt dåliga läge. Man skulle kunna, som
vi har föreslagit, behovspröva barnbidragen. Det
drabbar ingen fattig -- det ligger i begreppet
behovsprövning. Man kan också slopa
flerbarnstillägg och sänka ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen från 90 % till 80 %, som i alla
andra försäkringssystem. Man kan också låta bli att
subventionera den gettobildande
hemspråksundervisning som vi har. Man kan skära
i organisations-, parti- och presstöd -- är det inte
gräsligt! Man kan modernisera och rationalisera
flyktingpolitiken och skära ned u-hjälpen till 0,5 %
av BNI. Då tillhör vi ändå dem som ligger högst i
världen.
Om vi gjorde allt detta, skulle vi spara 20 miljarder
kronor, men det vill man absolut inte vara med på.
Detta är märkligt, för vårt land är ett land i kris. Jag
oroas faktiskt av hur man tänker och diskuterar i
detta läge. Det är bara i sådana här sammanhang
som man möjligen lyfter blicken litet grand. I de
andra sammanhangen talar man i mycket snäva
cirklar.
Jag tror att folk, vare sig man står här utanför och
demonstrerar eller är i sin vanliga miljö, förväntar
sig något bättre av oss, nämligen att vi allihop gör
det som är bäst för Sverige, inte för
Socialdemokraterna, Moderaterna eller Ny
demokrati. I den förvissningen och förhoppningen
lämnar jag härmed ordet vidare, för att senare
återkomma med bitska kommentarer i debatten.
(Applåder)