Herr talman! Allt fler tecken tyder på att svensk
ekonomi nu har nått sin botten och är på väg uppåt.
Vi har hört en diskussion om detta alldeles nyss.
Det finns dock en risk för att vi, när vi börjar se allt
fler ljuspunkter i tillvaron, glömmer bort den
långsiktiga diskussionen om hur vi skall kunna
skapa en stabil och sund ekonomisk utveckling i
Sverige. Ett exempel på sådana frågor är
institutionernas betydelse för ekonomins
utveckling. Med institutioner menas olika
inrättningar som t.ex. myndigheter men också
reglerna i vår lagstiftning och informella moraliska
regler.
Det är omkring dessa frågor som årets
nobelpristagare i ekonomi, professor Douglass C.
North, har forskat. Jag noterar med tacksamhet att
även Johan Lönnroth har funnit hans verk
intressant. Jag hoppas att Johan Lönnroth har läst
hela boken Institutionerna, tillväxten och
välståndet, som finns utgiven på svenska. Där
skriver Douglass C. North: ''I vårt dagliga samspel
med andra, oavsett om det äger rum inom familjens
ram, i externa sociala relationer eller i
affärssammanhang, består den struktur som styr
oss till största delen av regler för hur man uppför
sig, beteendenormer och konventioner.'' Vidare
frågar sig North varifrån dessa informella regler
kommer. Han svarar själv: ''De kommer ur
samhälleligt överförd information och ingår i det
arv som vi kallar kultur.''
Utifrån nobelpristagaren Norths analys vore det
kanske värdefullt om vi i den ekonomiska debatten
ställde oss frågan om det måhända var minst lika
viktiga beslut för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen som fattades i går här i kammaren, när
vi fastslog att svensk skola skall ha såsom
värderingsgrund den kristna etiken och den
västerländska humanismen. Jag är övertygad om
att vi ibland kanske överdriver de traditionella
ekonomiska teoriernas betydelse för ekonomins
funktion och utvecklingskraft och samtidigt
underskattar de kulturella och moraliska
spelreglernas betydelse för en väl fungerande
ekonomi.
Det andra område som vi behöver lyfta fram är
ekonomins koppling till miljön. Vi kristdemokrater
förordar en skatteväxling, där skatten lindras på
arbete och ökar på miljöfarliga utsläpp och energi.
En skatteväxling är en intressant metod att styra
utvecklingen så att marknadsekonomin i större
utsträckning arbetar i miljöns tjänst och därmed
medverkar till att öka vår totala välfärd.
Herr talman! Det råder delade meningar om vilken
väg vi skall gå för att komma ut ur den svenska
ekonomiska krisen och få svensk ekonomi på fötter
igen. En kraftfull majoritet av internationella
bedömare menar att en mer expansiv finanspolitik
än den vi för närvarande bedriver är utesluten. Vid
ett ESO-seminarium om statsskulden och
budgetunderskottet konstaterade företrädare såväl
för OECD som för Internationella valutafonden att
det över huvud taget inte kan komma i fråga att
ytterligare underbalansera statsbudgeten. Inte ens
länder med så blygsamma budgetunderskott som
4--5 % av BNP vågar chansa på en expansiv
finanspolitik för att komma ur de ekonomiska
problemen. I Sverige är budgetunderskottet 14--
15 % av BNP. Tvärtom är en stram finanspolitik
nödvändig för att få ner räntorna och den vägen
stimulera ekonomin.
Göran Persson och socialdemokraterna fortsätter
envist att förespråka även finanspolitiska
stimulanser genom en kraftig och ofinansierad
momssänkning på i storleksordningen 30 miljarder
kronor. Frågan är om Göran Persson såsom
finansminister verkligen skulle våga ta ansvar för en
budget som försvagades ytterligare på det sättet.
Eller är det bara ett bekvämt sätt att slippa ifrån en
besvärlig debatt om nödvändiga besparingar inför
den kommande valrörelsen?
Skillnaden mellan vad socialdemokraterna säger
från talarstolar ute i landet och vad de gör i
praktiken är faktiskt ganska stor. Runt om i landet
i kommuner och landsting -- ofta tillsammans med
vänsterpartister -- kräver de olika typer av
skattehöjningar, framför allt en höjning av
kommunalskatten, för att klara olika
välfärdsåtaganden.
En kommunalskattehöjning exempelvis på 50 öre i
genomsnitt i landet innebär en köpkraftsindragning
på i storleksordningen 4--5 miljarder kronor! Min
fråga till Göran Persson och Socialdemokraterna
är: Hur stämmer detta överens med era förslag här
i riksdagen? Ni skriver ju i er reservation i det
betänkande som nu behandlas att ni ''avvisar
åtgärder som nu minskar hushållens disponibla
inkomster''.
Om jag förstått det hela rätt minskar hushållens
disponibla inkomster, oavsett om det är kommuner
eller staten som höjer skatten och oavsett om det
gäller en bensinskatte- eller koldioxidskattehöjning
eller en kommunalskattehöjning. I en mening
måste ju en statlig skattehöjning, som ingår i ett
saneringsprogram som syftar till att få ner
budgetunderskottet och därmed räntorna, vara
bättre för samhällsekonomin än en kommunal
skattehöjning -- innebärande att
Socialdemokraterna i praktisk handling också vill
använda de här pengarna till sådant som betyder
ökade utgifter på olika sätt. Antingen vet inte
Socialdemokraterna riktigt hur ekonomin hänger
ihop, och det tror jag faktiskt inte att de vet, eller
också försöker de att så att säga spela dubbelt med
väljarna.
Göran Persson sade att man har en samlad politik.
Han talade inte om hur den samlade politiken ser
ut, men han hänvisade till olika dokument. När
man läser dem upptäcker man den här typen av
motsättningar, och då blir nämnda samlade politik
mer ett luftslott som inte håller i verkligheten.
Göran Persson ville också i sitt inlägg här ge sken
av att han och socialdemokratin inte är i takt med
omvärlden. Regeringen däremot skulle vara i otakt
med omvärlden. Men det finns ju ingen omvärld --
det finns nämligen inga länder som vill ha de så --
som vill föra den typ av politik som
Socialdemokraterna förordar och som innebär en
kraftig underbalansering av statsbudgeten för att
den vägen, som man tror, lösa problemen.
Det land som prövat den här metodiken -- ett land
med en socialistregering -- är Frankrike. Det hela
slutade med förskräckelse.
Herr talman! Under de senaste veckorna har vi
kunnat skåda Ny demokratis taktiska spel här i
riksdagen. Jag tycker att det går stick i stäv med vad
jag betraktar som ett seriöst riksdagsarbete. Ny
demokrati har ibland inte ens dragit sig för att här
i kammaren rösta tvärtemot sina egna förslag för att
få uppmärksamhet. När man inte fått igenom sin
vilja till fullo i en diskussion i utskottet har man
röstat på det förslag som så att säga legat längst bort
från de egna ståndpunkterna -- allt för att markera,
för att komma i ett förhandlingsläge och för att
kunna synas i medierna.
Sakfrågorna, som jag trodde att Ny demokrati ville
sätta främst, har hamnat långt bort i bakgrunden.
Jag tycker därför att Ny demokratis beteende här i
riksdagen har blivit det tydligaste exemplet på
politiskt trixande och spelande. Detta beklagar jag.
Tiondelarna i opinionsmätningarna har blivit
viktigare än landets ekonomi och vårt
demokratiska system?
Rent sakligt tycker jag att den uppgörelse som
träffats har blivit rimlig. Men det skedde kanske på
ett alltför sent stadium och på ett sätt som jag, som
sagt, beklagar. Med ett seriösare arbete från Ny
demokratis sida här i riksdagen tror jag faktiskt att
vi kunde ha avgjort de här frågorna tidigare samt
på ett mera samlat och genomtänkt sätt.
Ian Wachtmeister betonade här att han inte lovat de
exakta skattehöjningar och besparingar som
saneringsprogrammet från i våras innehåller. Men
han säger också att Ny demokrati förordar mer av
besparingar och mindre av skattehöjningar. Det
intressanta med Ny demokratis agerande här när
det gäller turerna med saneringsprogrammet är
detta med mindre av skattehöjningar, som inte blir
några skattehöjningar alls. Om man har motsatt sig
alla indexeringar av miljöskatter och skatter på
alkohol och tobak blir frågan: Vilka är då de skatter
som ni vill höja? ''Mindre'' måste ju ändå var mer
än noll.
Jag skulle alltså vilja ha ett svar från Ny demokrati
på följande fråga: Vilka skatter kan ni tänka er att
ställa upp på -- det fanns faktiskt en uppslutning
bakom detta i vårens beslut om
saneringsprogrammet?
Herr talman! Bland de beslut som kommer att
fattas under denna vecka finns beslutet om
införandet av en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Beslut kommer också att
fattas om finansieringen av denna, med ett ökat
inslag av egenavgifter. Ur kristdemokratisk
synvinkel ter det sig både naturligt och solidariskt
att vi nu får en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Tvärtemot det som mycket av den fackliga
propagandan handlat om är det bevisat att det är
främst de ''svaga'' grupperna på arbetsmarknaden
som inte frivilligt anslutit sig till dagens a-kassor och
som nu på ett bättre sätt än tidigare kommer att
omfattas av ett försäkringsskydd. Andelen
oförsäkrade är alltså större bland de arbetslösa än
bland dem som är sysselsatta.
När det gäller den närmare utformningen av
reglerna i fråga om det här systemet kan jag säga
att regeringen återkommer till frågan under
vårriksdagen. Jag vill gärna här i kammaren betona
att kds inte kommer att medverka till förändringar
som innebär en ''massutförsäkring'' ur systemet --
som det påståtts -- och ett övervältrande av en hel
del kostnader på kommunerna. Detta har heller
aldrig varit avsikten med de skrivningar som finns i
regeringens proposition.
Herr talman! Med dessa synpunkter yrkar jag bifall
till hemställan i finansutskottets betänkande
1993/94:FiU1.