Fru talman! Först vill jag yrka bifall till min egen
meningsyttring till finansutskottets betänkande.
Två nya folkrörelser växer fram i Sverige. En är för
de arbetslösa som träffas på arbetslöshetskaféer och
aktivitetscentra. En är för ägare av pengar som
träffas på bolagsstämmor och
Obligationsfrämjandets informationsmöten. De
gamla folkrörelserna och de politiska partierna har
däremot svårt att samla folk på sina möten. Jag tror
att ni andra har samma problem som vi i
Vänsterpartiet.
Dessa trender i Folkrörelsesverige hänger ihop och
speglar samhällsförändringar. Arbetslösheten
skapar budgetunderskott och bidrar till låg
inflation. Det leder till att människor med pengar
kan köpa värdepapper till högre realränta på en
allmer internationaliserad kapitalmarknad. Det
minskar politikers och de gamla folkrörelsernas
förmåga att påverka ekonomin.
Jag bjöds på Luciaglögg på TCO:s
utbildningscentrum för arbetslösa tjänstemän i
Göteborg i förrgår. Av naturliga skäl ansåg de som
yttrade sig, av de ca 30 närvarande, att
arbetslösheten var det största problemet. Men där
fanns delade meningar om orsaker och lösningar.
Göran Persson talade här om den vrede som han
möter och som vi kommer att möta här utanför på
Mynttorget i eftermiddag. Den vreden fanns också
i Göteborg, men det var kanske ännu mera ett slags
pessimism, ett slags misstänksamhet mot oss
politiker. Det talades om Per Westerbergs
skattesänkningar. Det talades också, Göran
Persson, om vissa fallskärmsavtal i BPA. De sade:
Hur kan man begära av oss att vi skall backa när det
gäller ersättningar till oss arbetslösa när höjdarna i
samhället kan kosta på sig den här typen av
skattesänkningar och fallskärmsavtal?
Jag var också i förra veckan på middag med
finansutskottet på Obligationsfrämjandet. Det var
en något annorlunda stämning där. Vi fick höra att
marknaden för obligationer växer lavinartat och att
Obligationsfrämjandet kunde samla 700 deltagare
på möten i mellanstora städer. Man talade tillitsfullt
till oss. Vi är visserligen ett särintresse, sade
ordföranden, men vi står bakom er i det allmänna
intresset att bekämpa inflationen. Jag kom att
tänka på det jag hört att den dåvarande USA-
presidenten Gerald Ford hade sagt på ett möte 1976
till jublande börsmäklare på Wall Street:
''Arbetslösheten påverkar trots allt bara 8 procent
av befolkningen, men inflationen påverkar alla.''
Nobelpristagaren i ekonomi Douglas North säger
att man måste hitta en balans mellan marknaden
och välfärdsstaten. Jämfört med 80-talets
tongivande ekonomer är han en klokare man. Han
kallar sig fortfarande marxist. Om jag hade haft
chansen skulle jag ha velat fråga honom om han i
Marx anda kan förklara hur det kommer sig att det
var just under regeringen Ronald Reagan som USA
förvandlades från världens största fordringsägare
till världens största gäldenär, eller om han kan
förklara varför det är just under borgerliga
regeringar i Sverige som arbetslöshet och
underskott når rekordnivåer.
Själv tror jag att det har något att göra med
klassintresset -- inte så att jag tror på någon
konspiration, att borgerliga politiker medvetet
ökar arbetslöshet och underskott för att omfördela
samhällsmakten. Men jag tror att det finns en
ryggmärgsinstinkt som säger dem att det också
finns fördelar med överskott på arbetskraft och
med stora privata fordringar på staten.
Med detta vill jag inte heller säga att det finns en
enkel alternativ lösning på arbetslöshetsproblemet.
Det räcker inte att vara nostalgisk, att drömma sig
tillbaka till Keynes och Gunnar Sträng. Vårt behov
av tröst är stort, och vi vill gärna tro att
underskotten är en myt och att bara ett rejält
expansionsprogram finansierar sig självt.
Göran Persson talade om backspegeln, och ibland
kan man kanske behöva titta litet i den. Den
momshöjning som det beslöts om för ett år sedan i
den här kammaren var djupt olycklig, och den
bidrog starkt till den fallande efterfrågan på
hemmamarknaden, som en av huvudorsakerna till
arbetslösheten i dag. Det här olyckliga beslutet kan
inte göras ogjort. Vi måste tänka igenom den nya
situation som landets ekonomi håller på att ta sig in
i.
Det finns inget nytt i regeringspolitiken, sade
Göran Persson. Han har definitivt rätt. Men jag
skulle också vilja fråga Göran Persson, som talar
om det socialdemokratiska alternativet och om den
eländiga borgerliga regeringspolitiken, hur han kan
tro att det skall vara möjligt att tillsammans med ett
av de partier som är ledande i regeringen bilda en
regering efter valet och genomföra detta
socialdemokratiska alternativ. Jag får inte de här
båda sakerna att riktigt gå ihop; Göran Perssons
tonläge gentemot den nuvarande regeringen och
hans vilja att regera ihop med ett av de ledande
partierna bakom denna högst olycksaliga politik.
För att det skall vara möjligt att återgå till den fulla
sysselsättningen krävs det ett radikalt nytänkande
på främst tre områden: arbetstiderna,
produktionens naturliga hållbarhet och
kommunernas organisation.
På 1890-talet kunde ingen tro att hästarna skulle
försvinna från jordbruket eller att 5 % av folket 100
år senare skulle räcka för att producera maten. I
dag har vi svårt att förstå följderna av den nya
informationstekniken. Vuxna svenskar
förvärvsarbetar redan genomsnittligt mindre än sex
timmar om dagen. Det visar att sextimmarsdagen
är en fråga om omfördelning, inte om förkortning.
I Kirunas äldreomsorg har man kunnat genomföra
sextimmarsdagen. I Blekinge läns landsting har
man tillstyrkt en vänstermotion om
försöksverksamhet. Vi tror och hoppas att frågan
äntligen kan få ett politiskt genombrott.
Framtidens jobb måste vara hållbara. De kommer
att bygga på hög utbildningsnivå och
miljömedvetna konsumenter. Svensk industri får
svårt att klara konkurrensen gentemot
låglöneländerna på massvarumarknaderna. Det
som har hänt på senare tid, med stillastående
kärnreaktorer och ekonomisk kris för
kollektivtrafiken i storstäderna, visar på ett akut
behov av en ny och radikal politik. Det krävs
långsiktigt att priser på energi och på miljöskadliga
varor inte bara följer inflationen, utan ökar
snabbare än priserna i genomsnitt.
Jag har sett att finansminister Wibble har skrivit om
datamotorvägarna, att de kommer att bli
betydelsefulla i framtiden. Jag tror att hon har rätt.
Det vore bra om finansministern också insåg att
motorvägarna för bilar kommer att bli 2000-talets
dinosaurier.
Produktionens omdaning kräver hög nivå på
utbildningssystemet. Tid och omsorg för barn och
gamla är också viktigare än fler bilar och TV-
apparater. Kommunerna måste i dag få mera
pengar. För att klara den finansieringen krävs det
förnyelse, ökat folkligt inflytande och
samhällsekonomisk effektivisering i kommunerna.
Men all förnyelse är smärtsam. Skall den möta
förståelse hos en bred folkmajoritet krävs dels
rättvis fördelning, dels demokratisk förankring.
Därmed är jag till sist inne på frågan om
bensinskatten. Man kan tycka att 13 öre i höjd
bensinskatt inte skulle vara så mycket att orda om,
men frågan är ett tydligt exempel på en balansgång
mellan kort och lång sikt och mellan miljökrav och
rättvisekrav, som vi kommer att möta igen och igen.
I storstäderna är det både miljö- och
fördelningspolitiskt bra att fördela om från
bilisterna till kollektivtrafikresenärerna. I
glesbygden finns däremot oftast inga rimliga
alternativ till bilen. Höjda skatter på hushållens
konsumtion vid en tidpunkt då arbetslöshetens
huvudorsak är en starkt fallande inhemsk
efterfrågan kan också vara riskabel som isolerad
åtgärd.
Vi har därför sagt att man kan höja bensinskatten
enbart om den differentieras och om inkomsterna
används för att kompensera efterfrågeeffekten och
minska arbetslösheten. Vi strävade efter att nå en
uppgörelse med Socialdemokraterna och
regeringspartierna med en sådan inriktning.
Nu valde regeringen att göra upp med Ny
demokrati, och därmed upphörde samtalen med
oss. De försök som gjordes att erbjuda oss redan
intecknade AMS-pengar till kommunerna var inte
seriösa.
Det har varit en jobbig tid, och jag tror att jag aldrig
har fått så många brev och telefonsamtal som kring
samtalen om bensinskatten. Jag har grubblat en del
över våra olika motiv för att föra dessa samtal. Har
det handlat om sakfrågorna eller om att erövra
positioner inför kommande bataljer under
valrörelsen?
Därmed är jag tillbaka till mötet med de arbetslösa
i Göteborg, som undrade om vi politiker verkligen
står för vad vi säger. Menar vi allvar när vi säger att
kampen mot arbetslöshet och miljöförstöring är
viktigare än våra siffror i SIFO?
Ian Wachtmeister antyder att det är han som
diskuterar sakfrågor och att vi andra i
finansutskottet inte vill göra det. Jag tycker snarare
att det är show överallt där Ian Wachtmeister
befinner sig.
Men Ian Wachtmeister har ändå blivit klokare med
tiden. Nu talar han om att spara 20 miljarder. För
två år sedan var det 200 miljarder, har jag för mig.
Det går framåt, Ian Wachtmeister!
Vi vänsterpartister gör inte anspråk på att ha en
högre politisk moral än ni andra. Möjligen kan ni
anklaga oss för att ha varit naiva när vi ett tag
trodde att finansminister Wibble hellre ville ha oss
i soffan än Ian Wachtmeister.
Om nio månader har regeringen Bildt gått till
historien, och det är bra. Men det räcker inte med
en ny regering. Det krävs också en ny politik. Den
alternativa politiken måste formas nu. Om våren
blir en ny politisk cirkus och om valet vinns enbart
på missnöje kan vi få en kris för det politiska
systemet som är värre och farligare än den som
finns redan i dag -- kanske inte riktigt lika allvarlig
som i Ryssland, men spåren därifrån förskräcker.