Herr talman! Jag tänker tillåta mig att vara litet
optimistisk. Det innebär inte att jag bortser från
den skrämmande höga arbetslösheten eller de
fortfarande mycket stora underskotten i de
offentliga finanserna. Jag skall återkomma till dem.
Skälen för min optimism är tre. Det gäller för det
första GATT-rundan. I går kom det äntligen besked
om att frihandelsavtalet ser ut att vara i hamn.
Detta är en historisk händelse efter sju års
diskussioner. Det ger vinst för alla, men mest för u-
länder, länderna i Öst- och Centraleuropa och små
industriländer som Sverige.
Det andra skälet är att jag kommer tillbaka med
färska intryck av att europeiskt samarbete kan visa
vägen bort från pessimism och missmodighet. Jag
har just varit nere i Bryssel på ett gemensamt
finansministermöte mellan EU:s och EFTA-
ländernas finansministrar om sysselsättningsläget i
Europa. Man har inte bara satt sysselsättningen
högst upp på dagordningen, utan också tagit flera
viktiga steg för en politik för flera jobb.
Herr talman! Det tredje skälet är att
nationalräkenskaperna för tredje kvartalet i år
visar att Sverige nu verkligen är på väg upp ur den
djupaste ekonomiska nedgången sedan 1930-talet.
BNP steg, som har sagts här, med 2 % jämfört med
andra kvartalet. Detta är faktiskt den största
uppgången på 31 kvartal. Inte sedan början av 1986
har en större uppgång noterats mellan två kvartal.
Herr talman! Jag vill gärna något utveckla
betydelsen av dessa tre positiva steg innan jag går in
på det som kammarens ledamöter skall votera om,
nämligen förslagen i höstpropositionen,
arbetsmarknadspolitiken, a-kassan och de
arbetsrättsliga reglerna.
Låt mig säga något om GATT först. För en tid
sedan skrev Lars Leijonborg och jag en artikel där
vi gick igenom villkoren för att Sverige skall kunna
häva sig upp på en högre tillväxtbana och därmed få
fram fler jobb. Målet är att halvera arbetslösheten
under 1990-talet. Mycket gör vi själva, men vi
pekade också på några viktiga internationella
förändringar som krävdes, däribland ett GATT-
avtal.
Avtal om global frihandel är en helt nödvändig
förutsättning för en ny tillväxtera och för en positiv
framtid för Europa och världen i övrigt. Fortsatt
liberalisering av världshandeln och stopp för alla
tendenser till protektionism är faktiskt ett måste.
Genombrottet i Genève är en mycket viktig signal,
som kommer att skapa ökat förtroende och
tillförsikt hos investerare. För Sverige betyder
GATT-avtalet en ökning av BNP-nivån med 60--70
miljarder kronor -- det är ett ganska stort belopp --
när den fulla effekten har mognat ut. Dessutom
innebär det en dynamisk ökning som följer av mer
konkurrens.
Låt mig sedan gå över till EU--EFTA-mötet. Jag
skall gärna erkänna att jag inte hade alltför stora
förväntningar om konkreta resultat av det. Alltför
många gånger har alltför många Europapolitiker
suttit alltför många timmar vid
sammanträdesborden och kommit ut med alltför
magra resultat.
Men den här gången menar jag att resultaten är
bra. Riktlinjerna för den ekonomiska politik som
EU förespråkade och den som vi från EFTA-
länderna lagt vikt vid i vår rapport var i hög grad
samstämda. Jag hade förmånen att kunna inleda en
diskussion om vikten av en väl fungerande och
flexibel arbetsmarknad för att motverka
långtidsarbetslöshet och för att få fram fler jobb.
Säkert finns det några skillnader vad gäller medlen,
men det positiva var att man inte tog fasta på
skillnaderna utan på det som enar. En av
slutsatserna från det gemensamma
finansministermötet blev också att betona vikten av
en aktiv arbetsmarknadspolitik och rätt utformade
regler i övrigt för att öka arbetsmarknadens
flexibilitet.
Så till det tredje skälet till optimism, nämligen
statistiken över vad som har hänt i ekonomin under
senare tid. Jag tror som bekant inte på
kvartalspolitik eller på enskilda statistiska
månadssiffror. Sverige har fortfarande mycket
stora ekonomiska problem. Men den starka ökning
i produktionen som Statiska centralbyrån nu
redovisar är faktiskt ett viktigt tecken på att
nedgången är bruten och att uppgången börjar få
rejält fäste.
Siffrorna visar faktiskt att den totala produktionen
har ökat under ett halvt års tid och, som sagt,
mycket kraftigt under det tredje kvartalet. Jag
jämförde med ökningen i mitten på 1980-talet. Det
är inte en alldeles trevlig parallell och lyckligtvis
inte heller helt korrekt. Den gången var det bara en
konsumtionsboom som förebådade den mycket
ansvarslösa överhettningen i slutet på 1980-talet.
Den här gången är det i stället en exportboom med
en mer rimlig konsumtionsutveckling.
Exportökningen blev faktiskt nära 8,5 % det här
kvartalet.
Sammantaget menar jag att det finns allt starkare
tecken på att den ekonomiska politik som
regeringen för och de förslag som vi i allt väsentligt
fått stöd för i riksdagens utskott bidrar till och
förstärker en positiv utveckling.
Herr talman! I nyhetrapporteringen om
riksdagsarbetet har intresset hittills varit starkt
fokuserat på om regeringen skulle få stöd i
riksdagen. Skulle nej-sägarna förenas genom
gemensamt agerande av socialdemokrater,
nydemokrater och vänsterpartister och
regeringsförslagen bli nedröstade? Detta skulle ha
drabbat de arbetslösa.
Därför är det mycket glädjande att regeringen har
fått stöd för nästan alla förslag. Det hade
naturligtvis varit ännu bättre om det hade varit alla
förslag utan något ''nästan''. Men i andra vågskålen
låg risken för oppositionens samlade
budgetförsvagningar på nära 20 miljarder kronor.
Det är en helt oansvarig politik.
Alla partier i denna riksdag påstår sig måna om
budgeten, inte minst för att underlätta för fortsatta
räntesänkningar. Detta är, med hänsyn till de
framförda förslagen, antingen bara en läpparnas
bekännelse, eller också är oppositionen så uppfylld
av att försöka tillfoga regeringen nederlag att den
struntar i om detta går ut över de arbetslösa. Det är
bra att dessa försök misslyckats.
En besvikelse i riksdagshanteringen är
Vänsterpartiets avslöjande att de inte alls bryr sig
om miljön. Jag skall ärligt medge att jag inte har
hyst stora förhoppningar om dess samlade
ekonomiska politik, men jag trodde ändå i ett svagt
ögonblick att man menade allvar med sitt
miljöengagemang och sina förslag om miljöskatter.
Det återstår att se om Vänsterpartiet vågar stå för
sin politik på det området och rösta för de 13 örena
på bensinen.
Det är mycket tillfredsställande att förslagen om
GAS, utvecklingen av ungdomspraktik och en
reformerad arbetslöshetsförsäkring av allt att döma
vinner kammarens stöd, liksom förslagen om
ändringar i arbetsrätten och MBL. Alla de här
förslagen bidrar till en mycket viktig förändring,
nämligen att stärka ställningen för de
nytillträdande -- de som i dag står utanför
arbetsmarknaden. Det gäller ungdomar,
arbetslösa, invandrare och andra som inte har ett
jobb utan vill in på arbetsmarknaden och få ett
jobb. I dessa förslag handlar det om solidaritet
mellan dem som har ett jobb och dem som ännu
inget har. Regeringens alla förslag innebär att man
stärker ställningen för dem som ännu inget jobb
har. Jag beklagar att det inte är fler som inser detta.
Det generella anställningsstödet, GAS, är tänkt att
förkorta tiden mellan den produktionsökning som
nu har varit synlig en tid och den tidpunkt då
företagen börjar våga nyanställa. På det viset bidrar
GAS till att förkorta arbetslöshetsperioderna och
hejda utslagningen.
Det har sagts att det skulle tillkomma en del jobb
ändå och att stödet därför är onödigt, att det skulle
gå att fuska och att GAS inte blir så effektivt. Det
finns risker med alla förslag, men läget på
arbetsmarknaden är så allvarligt att vissa risker
måste tas.
Det handlar i detta fall om riktiga jobb och en
ganska hög grad av medfinansiering från företagen.
Riskerna för att något utbrett fusk skall uppstå
menar jag vara ganska små. Fördelarna överväger
klart nackdelarna.
Betydelsen av a-kasseförslaget har med eller utan
avsikt missförståtts i debatten. Förslaget har två
väsentliga inslag: strukturreform och finansiering.
Strukturreformen består dels i att man
effektiviserar sökprocesser, dels i att försäkringen
görs allmän och obligatorisk. Det finns väldigt
många studier och internationella erfarenheter och
mycket forskning som visar att risken för
permanent utslagning är större ju längre perioder
med kontantstöd som finns i försäkringen.
Jag är emot permanent utslagning. Jag menar också
att det är viktigt att anpassa reglerna så att de leder
till det man vill.
Finansieringen av försäkringen innebär att den görs
mera hållfast och får en utformning där förmåner
och avgifter knyts närmare varandra. Dessutom ger
obligatoriet en mer solidarisk fördelning av
kostnaderna för arbetslösheten. Alla får vara med
och betala -- även de som hittills har ställt sig
utanför i tron att de inte löper någon risk att själva
bli arbetslösa eller därför att de har så mycket
pengar att de klarar ett tillfälligt avbräck ändå.
Herr talman! Finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen är en mycket viktig del
av saneringsprogrammet för de offentliga
finanserna. Det är centralt att detta fullföljs.
Statskulden skulle annars snabbt växa oss över
huvudet. Forsatta räntesänkningar skulle bli
omöjliga. Den påbörjade uppgången skulle brytas.
Den svenska ekonomin stimuleras nu ganska rejält
genom penning- och valutapolitiken. De lägre
räntorna innebär att räntebördorna efter 80-talets
excesser i låntagande lättar. Tillförsikten ökar, och
investeringar kan öka. Vi kan få flera jobb.
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga. Göran
Persson har under de timmar som har gått och även
många gånger dessförinnan uttalat sig i ganska
häftiga ordalag mot kombinationen av lägre
ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen och
lägre skatt för företagen. Det är egentligen det enda
man kommer ihåg att Göran Persson säger. Han är
emot regeringens förslag. Jag vill därför ställa en
rak fråga.
Vilka delar av förslaget skulle rivas upp om
socialdemokraterna får som de vill? Högre
ersättning från a-kassa ger ju nya stora offentliga
utgifter. Högre företagsskatter skulle bromsa
investeringarna, som i sin tur är helt nödvändiga för
att få fram jobb.
Denna oklarhet i Göran Perssons uttalanden är
faktiskt skadlig. Den fördröjer uppgången. Det går
ut över de arbetslösa människorna. Något enda
besked borde Göran Persson våga ge.
Herr talman! Jag inledde med en optimistisk
ansats. Låt mig sluta med att påminna om att vi har
en mycket lång och mödosam väg att gå innan
svensk ekonomi är i balans. Varken GATT-avtal
eller gemensamma möten mellan EU- och EFTA-
länder kan ändra på det. Det är vi själva som måste
genomföra de nödvändiga åtgärderna om företagen
skall våga investera och jobben bli fler. Det
ankommer faktiskt på kammarens ledamöter att
rösta på de förslag som ger dessa resultat.