Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
de socialdemokratiska reservationer som fogats till
betänkandet.
Innan jag går in på ett resonemang om de
finanspolitiska frågor som utvecklas i betänkandet
skall jag säga några ord om det aktuella politiska
läget. Det är en spegling av den finanspolitik som
vi i dag skall diskutera och därmed också en
förutsättning för våra möjligheter att långsiktigt
hantera den kris som Sverige befinner sig i.
Utanför riksdagshuset kommer i dag tusentals
människor att demonstrera. Där finns arbetslösa
byggnadsarbetare, lärare, kommunalanställda i
övrigt, en och annan skolelev och många ungdomar
som inte har funnit sin plats på arbetsmarknaden.
Där finns kort sagt ett tvärsnitt av landets
befolkning.
Många av dem har aldrig demonstrerat tidigare. Nu
går de ut på gatorna. Vi har mött dem tidigare
under hösten här ute på Mynttorget. Det är
människor som uttrycker både vanmakt och vrede.
De uttrycker vanmakt över att massarbetslösheten
har tillåtits få fotfäste i vårt land. Det är
efterkrigstidens största politiska misslyckande. De
känner vanmakt över att det tycks vara ett faktum
som sittande regering accepterar. De känner vrede
över att denna massarbetslöshet kombineras med
en fördelningspolitik som är djupt utmanande.
Skattehöjningar läggs på löntagare med små
inkomster som använder varje krona för
konsumtion, medan skattesänkningar träffar dem
som äger stora förmögenheter -- kapital -- och som
kan utnyttja sina nya förmåner till att spara
ytterligare. På så sätt fördjupas och förvärras
krisen, och på så sätt vidgas klyftorna i samhället.
Skattesänkningarna har denna höst fått ett ansikte.
Vi kan i kvällspress och i fackförbundstidningar se
framträdande ledamöter i regeringen skylta med de
stora skattsänkningar de nu kommer att få.
Jag värjer mig alltid mot den typen av enkla
politiska poänger. Jag tycker dock att den
borgerliga majoriteten skall reflektera ordentligt
över det faktum att många hårt drabbade
människor i vårt land möts med budskapet att
pengarna tyvärr är slut och att vi måste spara och
hålla igen. Samtidigt kan dessa människor se
tidningsuppgifter om att det finns utrymme över
och resurser nog att ge exempelvis Per Westerberg
en skattesänkning på över sex miljoner kronor.
Förstår ni i den borgerliga majoriteten hur djupt
detta kränker många människor? Förstår ni vilka
kilar det driver in i ett samhälle som har hållits ihop
mer än något annat samhälle just därför att alla har
fått vara med? Alla har fått vara med i arbetslivet,
men alla har också fått vara med och bidra efter sin
förmåga.
Nu fördelas bördorna inte längre rättvist. Åt dem
som har skall vara givet.
Om man tittar på Sverige i dag ser man att vår
ekonomiska politik och vår allmänna politik går i
otakt med omvärlden. Vänd blickarna mot USA --
det land som först provade det nyliberala receptet!
Ni kommer att möta en administration som flyr bort
från de vådor de nyliberala skapade. Denna
administration talar i dag om en sjukvårdsreform,
därför att de privata marknadslösningar som vi
håller på att införa i Sverige redan har prövats i
USA. De har givit så groteska kostnader för
samhället att administrationen nu vill pröva
någonting nytt.
Man kunde se en kostnadsutveckling där den
amerikanska sjukvården skulle ta 14 % av
bruttonationalprodukten vid sekelskiftet. Den
svenska tar 8 %. Vi vet att utvecklingen kan
komma att fortsätta i USA. Kostnaderna kan
komma att växa och nå 20 % om ingenting görs.
Därför säger administrationen att man måste byta
system.
Man prövar nu en sjukvårdsreform som bär starka
drag av den skandinaviska välfärdsmodellen. Det
är inspirerande för oss som har stått för
välfärdsmodellen, men en varning för de i denna
kammare som tror att det är modern politik att
överge den.
Ta som exempel resonemanget om
''reemployment'' i USA! Det är en modern
arbetsmarknadspolitik, som bryter traditionen att
ge ett passivt kontantstöd till den som är arbetslös.
Socialhjälpen i USA ersätts av något som vi har
utvecklat och varit stolta över i Sverige, nämligen
ett system där vi ger människor utbildning och
kompetenshöjning och en plats i samhället också i
det läge då hon eller han är arbetslös.
Den amerikanska administrationen hämtar också i
den delen sin inspiration i en skandinavisk modell.
I Sverige bryts denna modell sönder.
Vi kommer på eftermiddagen att föra en intensiv
debatt omkring hur systemet med kontantstöd
börjar breda ut sig i den svenska
arbetsmarknadspolitiken. Därmed kommer
passiviteten. Inte heller på det området skall de av
er i kammaren som tillhör majoriteten tro att ni
ligger i takt med en internationell utveckling. Ni
ligger vid sidan om.
Läs Delors senaste vitbok! Där finns inslag som
tillhör det gamla: de avregleringar, lönesänkningar
och försämringar som genomförs i tron att de skall
ge nya jobb. Det är rätt att de inslagen finns där,
men i vitboken finns också det nya. Där finns
satsningen på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Där
finns satsningen på kompetenshöjning. Där finns
satsningen på investeringar. Där finns ansatser till
en aktiv näringspolitik.
Vi lever i Europa i en brytningstid. Europa ligger
efter USA. Det är klart att det nyliberala
konceptet, som är på väg ut, finns i Delors vitbok.
Men där finns också det som är på väg in.
Det blir patetiskt att höra landets statsminister tala
om Delors erkännande av den svenska
arbetsmarknadspolitiken som ett betyg åt den
nuvarande regeringen. Den nuvarande regeringen
är på flykt bort från den arbetsmarknadspolitik som
Delors och de andra radikala i Europa faktiskt vill
satsa på.
Också där ligger kammarens majoritet i otakt med
den moderna utvecklingen.
Går vi så över till vårt eget land kan vi se att den
välfärdspolitik och den välfärdsmodell som
socialdemokratin har stått för och står för röner
alltmer uppslutning och uppskattning i opinionen.
Jag är övertygad om att den vrede som människor
i dag på gator och torg kommer att ge uttryck för
också är ett uttryck för att vi i Sverige får en politisk
förkjutning, bort från de nyliberala idéer som har
prövats under två års tid och tillbaka till den
skandinaviska välfärdsmodellen, den
socialdemokratiska idévärlden.
Det är någonting annat än den totala dödförklaring
av socialdemokratins idéer som den nuvarande
statsministern för några år sedan utfärdade. Jag
skall inte vara lika oförsiktig. Jag skall inte utfärda
en dödförklaring över nyliberalismen. Elitismen,
den starkes rätt, har alltid haft företrädare i
politiken, och så kommer det att vara också i
fortsättningen. Nu har de haft dominans i 10, 20, 30
år i vissa delar av världen, men de är på väg ut. Det
är återigen dags att pröva de samlande lösningarna,
de breda lösningarna, samförstånd och samverkan,
där alla har rätt att vara med -- den
socialdemokratiska idétraditionen.
Det är vad vi har lärt oss av utvecklingen i Sverige
under denna höst, och det är inte oviktigt när vi
tittar på dagens ekonomiska politik.
Nu ser vi hur kaos breder ut sig. Den idé som
regeringen hade som kitt, att lyfta de starkaste, har
visat sig icke vara hållbar, och regeringen har
kommit till vägs ände. I de propositioner om den
ekonomiska politiken som man nu lägger fram för
riksdagen finns inga ansatser till något nytt, utan
det är mer av samma sak, mer av det som redan har
prövats. När varje regeringsparti nu börjar fundera
över om detta verkligen håller inser man, var och
en på sin kant, att det kanske inte är det recept som
Sverige behöver. När insikten i en regering om att
den egna politiken inte bär blir allmän, då
försvinner kittet, och där kittet i en regering
försvinner, där går rötan in.
Det är vad vi upplever just nu i Sverige. Vi upplever
att en regering efter mödosamma förhandlingar
tvingas gå hit till riksdagen och här fortsätta
förhandlandet med ett parti som man aldrig skulle
förhandla med. Anne Wibble driver en ekonomisk
politik på Ian Wachtmeisters nåd. Kommer någon
ihåg valnattens uppvisning i TV? Inser alla här i
kammaren vad detta betyder för trovärdigheten
och långsiktigheten i den ekonomiska politiken?
Nu kommer valåret, en vår, en lång vår, då alla i
koalitionen tydligen vill ha sitt. Vi ser redan nu
uppspelet. Centerpartisterna talar om sin bro,
folkpartisterna vill ha sitt dyra husläkarsystem,
med den fria etableringsrätten för privatläkare,
moderaterna får sina skattesänkningar för dem som
äger de stora kapitalmängderna, och
kristdemokraterna får sitt vårdnadsbidrag, trots att
det inte är finansierat.
När får de arbetslösa sitt? När får de hemlösa sitt?
När får alla de som kommit i kläm i det hjärtlösa,
nyliberala Sverige sitt? Det är de frågor som de
demonstranter som kommer att samlas kring
Riksdagshuset i dag ställer sig, och det är detta den
ekonomiska politiken kommer att handla om.
Mot det här förfallet har vi ställt ett samlat
socialdemokratiskt alternativ. Det är ett alternativ
som bygger på att vi både skall arbeta och investera
oss ur krisen -- på kort sikt skall vi stimulera, och
på längre sikt, när tillväxten tar fart, skall skulderna
betalas, då skall inte kontokortet fram igen.
Men det är en lång uppförsbacke. Anne Wibbles
facit är nämligen icke det bästa. Vi har en
utgiftskvot på 74,5 % av bruttonationalprodukten.
Vi är världsmästare i offentliga utgifter efter två år
av borgerlig besparingspolitik. Vi har ett
upplåningsbehov på 270 miljarder kronor för den
offentliga sektorns räkning. Vi har ett
budgetunderskott som uppgår till 17 % av
bruttonationalprodukten.
Förfallet är högst påtagligt. Vi har över 600 000
utanför arbetsmarknaden, och 413 000 jobb har
försvunnit de senaste två åren. Allt färre deltar i
produktionen, allt fler står vid sidan om, och allt
fler tvingas leva på bidrag. Dessa bidrag tynger de
offentliga utgifterna, de offentliga finanserna
fördärvas, skulderna växer, och de föder krav på
nya nedskärningar och besparingar.
Mot detta ställer vi en politik som syftar till att få
fart på tillväxten, få fart på den inhemska
efterfrågan.
I en del är politiken just nu lyckosam, och det är
den del som är kopplad till det stora misslyckandet,
nämligen försvaret av den fasta kronkursen. När
det försvaret inte fungerade, utan kronkursen
släpptes att flyta, eller skall vi säga sjunka, innebar
det en oerhörd stimulans för svensk exportindustri.
Nu går den åt rätt håll -- konstigt vore det annars --
och det är vi glada för allihop. Det ger ett
bytesbalansöverskott, och det borde rimligen ge
sjunkande räntor. Det är ljuspunkterna i
ekonomin.
Men den delen av ekonomin räcker inte för att dra
den stora del av ekonomin som utgörs av
hemmamarknaden. Spridningseffekterna är inte
tillräckliga. Vi kan därför nästa år, trots att vi har
en enormt god utveckling i exportindustrin, komma
att få en situation då arbetslösheten trots det växer.
Växer arbetslösheten fördärvas statsfinanserna
ytterligare, och då får vi ännu större statsskuld att
rulla vidare till dem som kommer efter oss. Därför
är det viktigt att hemmamarknaden stimuleras.
Vi har sagt att vi vill satsa på att hushållens
efterfrågan inte drabbas så hårt som regeringen vill.
Det finns moderater här i kammaren som har varit
på stämma nyligen och angripit statsrådet
Lundgren för att han inte har varit tillräckligt
framgångsrik i sina skattesänkningar gentemot
löntagarna. Jag kan upplysa dessa moderater om
att ni alldeles strax kommer att rösta igenom nya
skattehöjningar för löntagarna. Inkomstskatten
skall höjas genom att grundavdraget försämras. Ni
kommer att vara med om att höja skatten på bensin
och energi. Ni kommer att vara med om att höja
skatten för egenföretagarna, dessa människor som
är hårdast drabbade av den inhemska efterfrågans
fall. Dem använder ni i kammarmajoriteten för att
nästa år finansiera de skattesänkningar som skall gå
till de höginkomsttagare och de få hushåll som är
de stora aktieägarna. Över 3 miljarder kronor extra
plockar ni nästa år in från egenföretagen, detta i ett
konjunkturläge då de kämpar med banker, med
dåliga konjunkturer och med bristande likviditet.
3,4 miljarder kronor -- detta kommer ni snart att
rösta igenom.
Det här är också någonting som människor ser och
förstår. När den typen av insikt sprider sig kommer
också politikerföraktet, och det är ett tungt ansvar
att bära för de moderater som för någon månad
sedan skulle rösta för sänkta skatter men som i dag
kommer att göra tvärtom -- strama åt hushållens
efterfrågan ytterligare och därmed fördjupa
konjunkturnedgången.
Vi säger också nej till de stora sparstimulanserna.
Det är i det här konjunkturläget fel att stimulera
sparandet. Det är inte sparandet som är problemet
i ekonomin just nu, utan problemet är att föra över
detta sparande till realinvesteringar.
Vi upprepar också vårt krav på en allmän
momssänkning för 1994, för att ge en startmotor åt
ekonomin. Vi kan nu konstatera att om den
momssänkningen hade beslutats i riksdagen när vi
först föreslog det, skulle fallet i den inhemska
efterfrågan inte ha blivit så stort och åtskilliga
tiotusental människor skulle inte ha behövt förlora
jobbet. Det kan vi se i backspegeln. Vi gör samma
bedömning för resten av 1994. Det är samma typ av
problem som vi står inför, som kräver den typen av
stimulans.
Investeringarna är låga, lägst i hela OECD-
gruppen. Investeringarna är sparandet i ekonomin,
det vi lämnar vidare till dem som kommer efter oss.
Det finns inget land som sparar så litet som
Sverige -- i den meningen. Pengarna sitter på
bankboken, inte i byggnader och maskiner, den
reala delen av ekonomin. Där har det gått i baklås.
Vi vill, precis som Industriförbundet påpekade
häromdagen, undvika den flaskhals som ligger
inbyggd i den situation vi har framför oss.
Exportindustrin börjar dra, efterfrågan på
industriprodukter kommer i gång, men
produktionskapaciteten är utslagen.
Det är viktigt att industrinvesteringarna tar kraftig
fart under 1994. Annars bygger man, med den
åtstramningspolitik som regeringen har fört under
ett par år, in en strukturell inflationsrisk i den
svenska ekonomin. Det är viktigt att ha sagt.
Därför har vi fört fram kravet på
direktavskrivningar.
Nu avvisas vårt förslag av utskottet. Men i något
slags kompromiss mellan Ny demokrati och
regeringen skall tydligen Anne Wibble utreda
förslaget om direktavskrivningar och komma
tillbaka till riksdagen. Synd att det inte görs redan
nu! Vi får se vad utredningskravet är värt. Risken
är att vi har en för liten produktionskapacitet de
kommande åren.
Vi lägger fram ett omfattande förslag på
arbetsmarknadspolitikens område. Ingela Thalén
kommer att redovisa det på eftermiddagen. Vi
gläds åt att regeringen har föreslagit generella
anställningsstöd. Det är en bra utveckling. Det
behövs mera av samma sorts politik. Det är ett
övergivande av normpolitiken som idé, och det
sätter vi värde på.
Vi menar också -- det är viktigt att ha sagt -- att
hushållen säkert kan komma att möta den
otrygghet som ligger i regeringens förslag om
försämrad a-kasseersättning och attacker på
arbetsrätten genom att säga: Vi sparar. Vi sätter av
för framtiden.
Vad hushållen nu behöver känna är att vi över
blockgränserna kan samverka om sådant som är
långsiktigt och viktigt för ekonomin:
företagsskatter, pensionsfrågor, trygghetssystem,
a-kassa. Känner de det, och det är stabilitet och
handfasthet, kommer de också säkert att våga köpa
den där cykeln som de hade tänkt köpa till
lillgrabben eller måla om huset eller någonting
annat de hade tänkt göra. Får de inte den typen av
signaler, utan otryggheten fortsätter, kommer de
att vara försiktiga och hålla igen, och konjunkturen
kommer att fortsätta neråt.
Så här samverkar det. Vi socialdemokrater inser att
vi inte kommer ur denna kris i Sverige om det skall
ske med konfrontation och starka motsättningar.
Därför är vi så upprörda över de regeringsförslag
som har lagts fram. Därför motsätter vi oss dem. Vi
inser att den enda möjligheten att komma ur detta
är att samverka om en ekonomisk politik, som
siktar till att få upp investeringarna och på kort sikt
stimulera efterfrågan, för att sedan i det långsiktiga
perspektivet ha en handfast samverkan om de
besparingar som är nödvändiga, om vi skall komma
tillbaka i balans i statsfinanserna. Statsskuldsfällan
är högst påtaglig. Den får vi inte bortse från.
Fru talman! Jag har yrkat bifall till de
socialdemokratiska reservationerna. Låt mig säga
att jag också har tagit tillfället i akt att utveckla en
allmänpolitisk syn på den ekonomiska politiken
och placera in den i sitt sammanhang. Det vi har att
hantera är så viktigt att vi bör göra det. Om vi bara
tror att det handlar om försörjningsbalansen
kommer vi snart att sitta där med ett resultat som
innebär att vi inte har fått den uppslutning från
folkflertalet som är nödvändig, om man skall
komma ur den typ av ekonomisk kris som vi just nu
befinner oss i.
Fru talman! Jag yrkar bifall till de
socialdemokratiska reservationerna.
(Applåder)