Fru talman! Först vill jag tala om företagsskatten. I
Per-Ola Erikssons fråga ligger en beskrivning av det
moras som han och den borgerliga regeringen har
försatt företagsskatterna i. Det här är frågor som
icke skall drivas igenom i kammaren med någon
rösts majoritet för att sedan omedelbart bli föremål
för spekulationer om huruvida besluten kommer
att rivas upp eller inte. Om det finns någonting mer
än retorik och tomma ord i talet om långsiktighet
och stabilitet i Per-Ola Erikssons anförande har
Finansdepartementet och skatteministern försatt
Sveriges företagare och Sveriges riksdag i ett
mycket allvarligt läge.
När vi genomförde den skattereform som just har
trätt i kraft var vi angelägna om, Per-Ola Eriksson,
att förankra den hos den dåtida oppositionen. När
man från Per-Ola Erikssons sida river upp
skattereformen för att ge dem som har höga
inkomster och stora kapital de stora
skattesänkningarna, tar man över huvud taget
ingen kontakt med oss i oppositionen. Efter det att
ni har försatt oss och kammaren i den här
situationen kommer ni och frågar om vi tänker riva
upp beslutet. Därmed har ni själva bevisat hur
obegåvat ni har agerat i den här frågan. Breda
lösningar och långsiktighet krävs för att
företagsskattesystemet skall vara trovärdigt.
Vi kommer att motarbeta det här. Vi kommer att
försöka stoppa det i morgon. Vad som kommer att
ske därefter får den ekonomiska utvecklingen visa.
Tar skatteplaneringen fart och börjar
avdragslejonen komma igen såsom det sägs i
fackpressen, måste vi naturligtvis agera. När och
hur vi tar ställning till detta är vår sak. Regeringen
får ansvaret för att den nu har kastat ut landet i
denna osäkerhet.
Per-Ola Eriksson talade om en ny näringspolitik.
Herr Eriksson och jag hade en diskussion i höstas
om Vattenfalls privatisering. Den frågan har nu
skjutits fram till andra sidan valdagen av
näringsministern. Jag vill fortfarande höra
Centerns principiella syn på privatiseringen av
Vattenfall. Skall vi äga gemensamt eller vill
Centern föra ut Vattenfall till marknaden?
Jag skulle också sätta värde på om Per-Ola
Eriksson svarade på Ian Wachtmeisters kritik, som
jag instämde i, av hur beredningen av den
ekonomiska politiken har skett i finansutskottet.
Varför får vi inte en samlad beredning av hela den
ekonomiska politiken? Varför skjuts frågor ifrån
oss? Varför tar inte Per-Ola Eriksson ledningen i
riksdagen i det utskott som så många av oss tycker
rimligen borde vara det centrala och samordnande
i ett sådant här läge? Vilka överväganden ligger
bakom Per-Ola Erikssons frivilliga devalvering av
finansutskottet?