Fru talman! Adventsstjärnor och julgranar lyser nu
upp det svenska vintermörkret. Det symboliserar
väl vad som händer i den svenska ekonomin. Vi ser
allt fler tecken på en återhämtning.
Lågkonjunkturens botten är nådd och till viss del
passerad.
Samtidigt består det som vi alla anser förmörkar
tillvaron: den höga arbetslösheten. Den kommer
att vara påtagligt närvarande hos många familjer i
de svenska hemmen under den stundande jul- och
nyårshelgen. Många är oroliga och funderar över
sin framtid. Detta sätter djupa spår hos både barn
och vuxna. Det finns anledning att ta detta problem
på allvar. Det räcker inte med den enkla politiska
retorik som Göran Persson tidigare visade prov på
i dag.
Vårt viktigaste mål och vår viktigaste politiska
uppgift är att skapa nya jobb. Men jobben kommer
inte av sig själva. Nya jobb i befintliga och nya
företag skapas genom uthållig ekonomisk tillväxt i
hela landet. Några få regioner klarar inte av att ge
hela landet de tillväxttal som nu behövs för att det
skall bli fart på svensk ekonomi. Det behövs
livskraft och företag i alla delar av landet.
1990-talet gör på många sätt skäl för beteckningen
''en ny tid''. Den ökade internationaliseringen
ställer nya krav på bl.a. en offensiv närings- och
småföretagspolitik. Det behövs ökade resurser till
en förbättrad utbildning, och det behövs förnyade
välfärdssystem. De välfärdssystem som vi har levt
med till dags dato var formade i en annan
ekonomisk tid med en annan ekonomisk
utveckling.
Många i den svenska debatten, och inte sällan inom
politiken, har de senaste åren koncentrerat sig på
att diskutera behov och rättigheter. Mindre kraft
har ägnats åt åtgärder som skapar nya ekonomiska
resurser, nya företag, varaktiga arbetsplatser och
en rättvis fördelning. Resultatet ser vi i dag: bl.a.
ett stort budgetunderskott. Vi får nu bära arvet från
tidigare misslyckanden.
Den uppgift som vi nu står inför är att människor,
företag och regioner skall utvecklas.
Budgetunderskottet måste avvecklas.
Vi kan konstatera att det fria fallet i ekonomin som
inleddes 89/90 nu har bromsats. Effekterna av
kasinoekonomin i slutet av 80-talet har varit
kännbara för många i landet. De som i dag
demonstrerar utanför riksdagshuset har fått känna
av följderna av felstegen under 80-talet. Att sanera
en sjuk samhällsekonomi i en djup lågkonjunktur
går inte oförmärkt förbi. Men vi kan inte skjuta på
problemen och tro att det blir lättare i framtiden.
Tänk om 80-talets socialdemokratiska regeringar
åtminstone hade påbörjat saneringsarbetet kring
svensk ekonomi! Hur mycket lättare hade det då
inte varit för vårt samhälle och de människor som i
dag står utan arbete?
Regeringens nödvändiga saneringsprogram för de
offentliga finanserna omsätts nu från ord till
handling. Det ger resultat.
Ökningen av budgetunderskottet har bromsats.
Räntorna sjunker. Lånen blir billigare. Detta
gynnar hyresgästerna, villaägarna och företagarna
därför att lånebördan blir lättare att bära. Alla drar
vi nytta av att räntorna sjunker. Dessutom minskar
belastningen på statsskulden.
Fler och fler indikatorer pekar i dag åt rätt håll. Till
ljuspunkterna hör en kraftigt ökad export och ökad
industriproduktion. Nästa år förväntas dessutom
industriinvesteringarna att öka mycket kraftigt. I
dag finns det också anledning att till ljuspunkterna
i ekonomin räkna in GATT-avtalet, som skapar ett
internationellt stabilt regelverk på handelns
område.
Fru talman! I våras tog riksdagen ställning till ett
saneringsprogram som skulle sträcka sig några år
framåt i tiden. Riksdagen antog inriktningen och
grundprinciperna i regeringens saneringsprogram.
Steg för steg skall vi nu omsätta
saneringsprogrammets ord i konkret politisk
handling. Det är ett arbete som inte får avstanna.
Nu måste man följa de riktlinjer som riksdagen med
bred majoritet i våras ställde upp bakom.
En framgångsrik ekonomisk politik kräver två
saker: för det första långsiktighet, för det andra
uthållighet.
Saneringsprogrammet kräver uthållighet. Annars
kommer statsskulden och räntorna att bli det
svenska samhällets tvångströja. Med andra ord kan
man säga att de kommer att bli en gökunge som
tränger bort en allt större del av vår välfärd. Den
eller de som äventyrar saneringsprogrammet
äventyrar också framtiden för våra barn och
barnbarn. De skjuter bara problemen på
framtiden.
Jag trodde att vi skulle få höra mer om
Socialdemokraternas ekonomiska politik under
förmiddagen. Hur mycket jag än lyssnade fann jag
inte särskilt mycket substans i de många retoriska
orden.
Socialdemokraternas ekonomiska politik
innehåller, såvitt jag kan se, inte något trovärdigt
program för att långsiktigt få bukt med obalansen i
ekonomin. Det finns inget saneringsprogram. Det
är snarare ett raseringsprogram.
Socialdemokraterna verkar tro att
budgetunderskottet låter sig talas ned.
Nu är det socialdemokratiska huvudnumret när det
gäller ekonomin att det skall vara en tillfällig
momssänkning med 5 procentenheter. Den skall
gälla under perioden 1 mars--31 december nästa år.
Mot bakgrund av att vi befinner oss i en
begynnande konjunkturuppgång måste jag säga,
fru talman, att det är ett synnerligen
anmärkningsvärt förslag.
När det gäller momsfrågan har Socialdemokraterna
dessutom intagit en mängd olika ståndpunkter
under de senaste åren.
I samband med skatteomläggningen var den
socialdemokratiska ståndpunkten att det skulle
vara en enhetlig moms på 25 procentenheter. Det
var otänkbart med en lägre eller differentierad
moms. I 1991 års valrörelse fanns det partier som
pläderade för en sänkt generell moms. Mot den
politiken argumenterade Socialdemokraterna
högljutt och med eftertryck.
Inför trycket från opinionen och Centern kunde
Socialdemokraterna inför 1991 års val ändå tänka
sig någon form av differentierad moms, i första
hand att det skulle vara lägre moms på maten. Det
blev regeringsskifte, och det blev lägre moms på
mat, turism och persontransporter.
Ett år senare -- hösten 1992 i samband med
krisförhandlingarna mellan regeringen och
Socialdemokraterna -- fann man en ny ståndpunkt.
Då pläderade Socialdemokraterna för en återgång
till en enhetlig moms på 25 %. Så blev det dess
bättre inte. Höjningen stannade vid en momssats
på 21 % för de områden där momsen hade varit
nedsatt till 18 %. Detta var alltså hösten 1992.
Några månader senare -- i januari 1993 -- var det
dags för nästa socialdemokratiska ståndpunkt i
momsfrågan. Allan Larsson och
Socialdemokraterna ville då ha en generell
momssänkning. Den ståndpunkten återkommer
nu. Kravet är att det skall vara en tillfällig
momssänkning, dock inte med omedelbar verkan.
Den skall först gälla från den 1 mars 1994.
Det som, enligt Socialdemokraterna, var fel 1991 är
alltså rätt 1994. Nu traskar Göran Persson patrullo
i Allan Larssons fotspår från januari 1993. Det som
då var fel är inte mer rätt i dag. Jag har följt de
socialdemokratiska turerna i momsfrågan. Därför
kan jag konstatera att man har intagit den ena
ståndpunkten efter den andra. Jag har försökt finna
ståndpunkter som Socialdemokraterna ännu inte
har intagit. Jag har svårt att hitta sådana.
Socialdemokraterna har snart intagit varje tänkbar
ståndpunkt i frågan om momssatser. Nu väntar vi
med spänning på nästa kapitel om
Socialdemokraterna och momsen. Det lär väl
skrivas i januari 1994. Jag inväntar alltså med
spänning den debatt som kommer att föras efter
årsskiftet.
Det är nu absolut fel tidpunkt att göra en generell
momssänkning. Konjunkturen är på väg uppåt.
Konsumtionen väntas öka kraftigt -- t.o.m. mycket
kraftigt under nästa år. Det är faktiskt fel, Göran
Persson, att drämma till med en momssänkning i
det läget.
Fru talman! Än en gång vill jag säga att
Socialdemokraternas politik ofta är feltajmad, så
även i detta fall.
Jag lyssnade med spänning på Göran Perssons
anförande om företagsbeskattningen, och jag vill
ställa en fråga. Riksdagen kommer av allt att döma
att inom kort fatta beslut om företags
aktiebeskattning. Avser Socialdemokraterna,
därest olyckan skulle vara framme och Göran
Persson sitter i en regering efter valet 1994, att riva
upp det beslut som riksdagen inom kort kommer att
fatta? Det är viktigt att få ett besked i den frågan
för de människor utanför det här huset som kräver
stabilitet, fasthet och långsiktighet. De har inget
behov av nyckfullhet och kortsiktighet.
För att lösa Sveriges ekonomiska problem krävs,
som jag sade tidigare, långsiktighet, uthållighet och
ansvar. Regeringspartierna har med sin inriktning
av den ekonomiska politiken pekat ut en långsiktig
väg för 1990-talet. Nu krävs det också politisk
uthållighet för att man skall lyckas. Det behövs
också ansvarskänsla för att man skall kunna lösa
dagens och morgondagens problem till glädje och
nytta för arbetslösa, barn och barnbarn.
Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till hemställan i det betänkande från
finansutskottet som vi nu behandlar och avslag på
samtliga reservationer och den särskilda
meningsyttringen.
(Applåder)