Fru talman! Låt mig först säga att siffrorna för det
stöd som går till Bryssel naturligtvis är offentliga. Det
är många siffror, och den tid jag har räcker inte till för
att för varje stödform tala om exakt hur siffran ser ut.
Jag förmodar att Eskil Erlandsson redan har skaffat
papperen från departementet.
När det gäller frågan om varför stödnivån sänktes
i Sverige kan jag hålla med om att EU-kommissionen
bar en stor skuld. Det framhöll jag också i mitt anfö-
rande när vi diskuterade frågan i den särskilda debat-
ten här i kammaren. Jag menar att Sverige även i det
föregående miljöprogrammet hade höga ambitioner.
Det borde också vara begripligt för EU-
kommissionen att har man miljöambitioner måste det
kunna finnas stöd där nivån successivt trappas upp
utan att det behöver ligga Sverige till last.
Det är självklart att alla ekologiska lantbrukare
som man vill ska ansluta sig under fem år inte kan
vara anslutna år ett, för då finns det ingen utveckling i
systemet. Jag håller också helt med om att EU-
kommissionen i bedömningen av de olika ländernas
miljöprogram inte har beaktat det. Jag var mycket
kritisk i debatten då, liksom jag är nu, mot det sätt
som EU-kommissionen diskuterade på när man be-
stämde vilken nivå det skulle vara för olika länder, så
där är vi helt överens.
När det gäller landsbygdsutvecklingen kan jag sä-
ga att jag tror att en del av den strukturrationalisering
som vi ser i dag kan vi åtgärda politiskt.
Det finns lantbruk som är små, t.ex. i norra Upp-
land, som jag förstår att det är svårt att hitta någon
som vill ta över. Det är svårt att få tillräckligt stora
brukningsarealer. Om en gård lägger ned är det inte
säkert att man kan få tag i mark runt omkring och
skapa en brukningsareal som känns rationell och
riktig.
Å andra sidan är jag mycket angelägen om att vi
gör så gott vi kan så att det finns en jordbrukspolitik
som ser till att vi inte av politiska skäl tappar männi-
skor i områdena.