Fru talman! Det har varit en intressant stund att
sitta här i kammaren, men inte särskilt rolig förrän nu
på slutet. Det är möjligen ett svar på Dan Ericssons
fråga om varför bönderna inte är glada i Sverige. Är
det den nivån på Dan Ericssons möten som det har
varit här i kammaren förstår jag att bönderna inte är
glada, för det har varit tråkigt här. Det har varit "för
lite", "för sent", "för dåligt", osv. Är det så man för-
medlar ett politiskt budskap ute på ett möte - vem blir
glad då? Ingen blir glad, inte ens bönderna.
Man skulle kunna säga saken på ett annat vis nu
när vi debatterar detta århundrades sista jordbruks-
budget och dessutom är i färd med att anta ett lands-
bygdsprogram. Man skulle faktiskt kunna se de posi-
tiva delar som finns i detta. Man skulle kunna se, om
man vill se det, det utrymme som nu har skapats. På
grund av en tidigare förd restriktiv politik har det nu
skapats ett utrymme som gör att vi kan lösa en del av
de problem som har präglat flera års debatt - en trå-
kig och trist debatt som har handlat om ryggsäcken -
genom att sänka elskatten och skatten på eldningsolja.
Man skulle, om man vill se det, också kunna kon-
statera att det landsbygdsprogram som det finns en
majoritet för i riksdagen betyder 3,6 miljarder per år
eller 23-24 miljarder för perioden. Det är alltså det
som går ut i landsbygdsprogrammets finansiella del.
Det är lika mycket som studiebidraget till högsko-
lestuderande. Det är knappt fyra gånger så mycket
som vi lägger ned på bostadsbidraget för pensionärer,
och det är drygt dubbelt så mycket som den allmänna
miljö- och naturvården har i sitt anslag. Så förfärligt
dåligt och så förfärligt lite tycker jag nog ändå inte att
det är.
Till detta kommer de andra stöden - direktstödet,
stöd till intervention och exportstöden. Det är ganska
stora summor som går ut till 87 000 bönder i Sverige,
som sammantaget ger i snitt 200 000 i stöd, ersätt-
ning, bidrag eller vad vi nu vill kalla det per jord-
bruksföretag och år. Det är inte särskilt dåligt, menar
jag. Jag behöver inte göra ytterligare jämförelser. Vi
satsar alltså ordentligt i Sverige. Jordbruket kan kän-
na sig prioriterat i denna budget.
Men det är klart att det hade varit roligt att kunna
säga att det inte räcker och att vi satsar lite till om vi
hade haft de pengarna eller fått mer pengar från EU.
Men då måste vi också bekänna att vi är européer,
som någon någon gång sade, och inse att syftet med
Agenda 2000-arbetet bl.a. var att ta ned nivån vad
gäller det europeiska jordbruket. Men se, den debat-
ten tar vi aldrig här i kammaren. Det är bara Folkpar-
tiet som då och då glädjande nog lyfter upp den, och
så också i dag.
Vi har väl ett ansvar för helheten och inte bara för
vårt land och våra svenska bönder? Vi har ju ett an-
svar för någonting som är större och som jag också
tycker är ganska spännande om vi väljer att se det,
nämligen att vi nu står inför en utvidgning av den
europeiska unionen, där det finns så många bönder.
Det finns två miljoner i Polen, bara. Jag besökte dem
för några veckor sedan. De säger så här: Ja, visst vill
vi gå med i EU. Det är två miljoner bönder. Men,
säger de, vi vill inte gå med om vi inte kommer in på
exakt samma villkor som de nuvarande bönderna
inom EU har.
Vad svarar ni då, ni som inte vill förändra den eu-
ropeiska jordbrukspolitiken och vill ha ännu mer
pengar från EU till det svenska jordbruket? Vad sva-
rar ni de polska bönderna när de frågar oss så?
Det är självklart på det viset att den ekvationen
inte går ihop. Ni tar aldrig diskussionen. Den över-
lämnar ni till någon annan - dvs. till regeringen och
till mig - att ta. Jag var tvungen att svara de polska
bönderna att det finns ett stort motstånd inom EU mot
att förändra nuvarande jordbrukspolitik. Jag sade inte
att det motståndet också fanns bland vissa partier i
Sveriges riksdag. Det var jag för snäll mot er för att
säga.
Men sanningen är att det går alldeles för långsamt.
Sanningen är att vi måste se till konsekvenserna om
vi ska ha trovärdighet i debatten om utvidgningen.
Konsekvenserna är en förändrad jordbrukspolitik, att
vi betalar mer i avgift till EU eller att de polska bön-
derna inte kommer in på samma villkor som de nuva-
rande. Det sista är väl det troligaste. Men det kan bara
ske under en övergångstid, och någon gång måste
bönder inom det som blir det nya EU jämställas.
Svara gärna vad ni hade sagt om ni hade varit
jordbruksministrar och suttit i Polen och fått denna
fråga. Den är inte enkel att besvara, och det var inget
glatt budskap för de bönderna som jag hade att för-
medla. Men jag tycker att vi måste våga, och vi måste
vara mogna att ta också den diskussionen och besvara
de frågorna. Det gäller inte bara gentemot de polska
bönderna utan också inför oss själva och inför våra
väljare, inklusive de svenska bönderna. Det är en
konflikt som vi står inför, som vi diskuterar alldeles
för lite.
Vågar vi ta den debatten ser vi också att framtiden
i EU och den framtida jordbrukspolitiken är någon-
ting annat och någonting mer än den stöddebatt som
vi för år efter år i denna fråga, som handlar om "för
sent", "för lite" och "för dåligt".
Varför kan ni inte vända på det? Varför kan ni
inte i stället hävda det svenska jordbruket, se den
friska maten som produceras av svenska bönder, se
och propagera för den goda djuromsorgen, se och
utveckla de öppna landskapen och fråga er själva och
omvärlden hur dessa faktorer kan utgöra en konkur-
rensfördel på en allt öppnare marknad? Oavsett om ni
spjärnar emot eller inte kommer det en öppnare
marknad, även om det går sakta.
Hur kan vi - ni och jag och andra - medverka till
ett annat klimat i debatten än det som vi har haft
under ett par års tid? Vilken signal ger det till en
näring när man säger "för lite", "för sent" och "för
dåligt"? Hur skulle det vara att vara bonde och alltid
få höra att det är väldigt dåligt i Sverige, att det är
alldeles för lite pengar, att de kommer alldeles för
sent och att det är alldeles för krångligt? Det är klart
att det inte skapar någon framtidstro. Ni bidrar till att
inte skapa en framtidstro i en näring som kan ha en
framtid om vi tillsammans arbetar för det.
Dessbättre tror jag att vissa jordbrukstidningar nu
tycks inse detta och försöker vända på kuttingen. Jag
kan t.ex. hänvisa till en ledare i ATL för några veckor
sedan som tog upp just detta, dvs. att vi inte får fort-
sätta med denna destruktiva debatt. Vi kan inte göra
det för jordbrukets skull, därför att debatten en dag
blir sanning.
Jag ska också kommentera lite grann av det som
har sagts här. Det var naturligtvis Dan Ericsson som
jag apostroferade när jag sade att allt är för sent, för
lite, för dåligt och för sjabbligt. Han pratade om
många andra saker. Han talade om att miljöprogram-
met skulle komma till riksdagen. Han ville tydligen
vara med. Det går inte bara att vara med på ett mil-
jöprogram, utan då får man också ta ansvar för hel-
heten, dvs. också de ekonomiska ramarna. Det finns
det ingen vilja till.
Sedan vill jag också säga att det som har hänt ef-
ter EU-medlemskapet - det är många och ibland
konstiga saker på jordbrukets område - bl.a. är det
som vi har jobbat med under hösten på Jordbruksde-
partementet, nämligen konstruktionen av detta myck-
et detaljerade miljöprogram som vi nu har gått ned till
Bryssel med och som jag vet har redovisats för er i
jordbruksutskottet. Vi har arbetat tillsammans med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet i vissa delar.
Att tro att det skulle komma till riksdagen är inte
realistiskt. Den typ av detaljeringsnivå som vi nu
ägnar oss åt i regeringen är någonting som tidigare
låg på verken. Inte ens tidigare fanns det i riksdagen,
utan detta gjordes av våra verk och myndigheter. Man
får komma ihåg att arbetet har förändrats oerhört. Det
som tidigare låg på riksdagen beslutas nu till stora
delar av mig i Bryssel och konfirmeras eller godtas -
eller vad man nu ska säga - av EU-nämnden. Det
som tidigare låg på verken beslutar vi nu i regeringen.
Det är lite grann av omvända världar. Det var det som
en del av oss tyckte var fel inför diskussionen om
EU-medlemskapet.
Växthusen är en fråga som är löst. Man får samma
ersättning som för icke-växthus. Väggarna gör så att
säga ingen skillnad.
Ingvar Eriksson tog upp ett par saker som är värda
att kommentera. Han tar upp utbetalningarna. Jag kan
bara hänvisa till vad Inge Carlsson har sagt. Det är
klart att vi hade önskat att det hade kunnat bli innan
nyåret, men nu blir det efter. Det går inte av praktiska
skäl att göra det dagen efter. Men det är klart att
pengarna ska ut så fort det bara är möjligt.
Ni ligger under regeringens budget. Bl.a. vill ni
dra ned på byråkratin på Jordbruksverket. Det är fler
som vill det. Bl.a. har Folkpartiet sitt årligen åter-
kommande krav på detta. Folkpartiet, som i övrigt
tycker jag har en sansad, hyfsad och bra politik på
jordbruksområdet, måste här ha drabbats av någon-
ting som inte är verklighetsförankrat. EU-
medlemskapet har ju medfört en fruktansvärt stor
byråkrati inom jordbrukets område. Det är fullstän-
digt utsiktslöst med en neddragning. Jag talade i går
med Eva Eriksson, som är er representant i Jord-
bruksverkets styrelse. Jag ska inte referera vad hon
sade, men hon vet att det är omöjligt att göra en sådan
neddragning. Vi står inför precis det motsatta. Vi
försöker hitta nya pengar så att vi ska klara det nya
miljöprogrammet. Där tycker jag att ni ska tänka om
på lite olika håll, inte minst Folkpartiet som föreslår
den största neddragningen av de borgerliga partierna.
Sedan återkommer Ingvar Eriksson till likvärdiga
villkor. Den debatten känns gammal och trött. Åter-
igen: Likvärdiga villkor kommer vi aldrig att nå inom
EU om vi inte har exakt harmoniserade system, exakt
likadana skattesystem, likadana system för bekämp-
ning av olika ogräs och annat, likadana system för
djurskydd och byggnader för djur, osv. Det är många
av oss, kanske de flesta, som fortfarande ändå vill ha
en viss nationell frihet i de här sakerna. Därför kan vi
inte hävda likvärdiga villkor, utan det kommer att
vara variationer.
Nu kommer t.ex. danskarna att lägga på pengar,
belasta jordbruket i Danmark. Jag undrar om ni säger
likadant då, att ni vill likna dem. Det tror jag inte,
utan ni hittar något annat land där det är lite bättre
enligt ert sätt att se det. Så försöker ni plocka russinen
ur kakan, men det är enligt mitt sätt att se inte möjligt
att göra så.
Vi har nu förstärkt jordbruket med ungefär 300
miljoner, och det är en bra förstärkning för en förhål-
landevis liten grupp i Sverige.
Ingvar Eriksson talar också om det generella vall-
stödet. Det ska vara en översyn år 2002. Det generella
vallstödet ska ju betalas ut t.o.m. år 2002. Vi får väl
se vad som händer då. Jag ger inga löften. Till skill-
nad från det program som den borgerliga regeringen
upprättade till 1994 menar jag att ett miljöprogram
inte ska vara ett allmänt inkomststödsprogram, utan
ett miljöprogram ska vara ett program som tar sikte
på de miljöproblem som finns och som innebär att
man försöker lösa dem. Är det så att nuvarande mil-
jöprogram blir bra och utnyttjas på ett bra sätt, är det
så att vi får mer pengar - och det får vi genom en
indexuppräkning - och kan påvisa att vallstödet är bra
för miljön, då får vi ta det under övervägande. Men
det är ingen självklarhet att det ska fortsätta att vara
ett generellt vallstöd. Vi har nu i stället tittat på de
specifika problemen: växtnäringsläckage, fånggrödor,
skyddszoner osv. De fångar upp de problem som vi
vet finns.
Ingvar Eriksson hävdar att det är byråkratiskt och
krångligt. Javisst, det är det. Men jordbrukspolitiken
är byråkratisk och krånglig. Vi har fått göra vårt yt-
tersta för att göra den lite mindre byråkratisk och
krånglig genom att reducera antalet program t.ex.
inom miljöprogrammet.
Jag ska bara referera lite till vad som tidigare tala-
re sagt. Det sades att REKO-stödet var ett så lyckat
program. Vari bestod den lyckan? Ja, möjligen på en
del ställen i Skåne, men sett som helhet över landet
var det ett misslyckat program. Det tror jag att ni
håller med mig om när ni tittar på statistiken.
Sedan vill man ha ersättning för avbrottsgrödor.
Jag tycker att ett bra jordbruk har avbrottsgrödor. Det
ingår i växtföljden, och avbrottsgrödor ska man ha
utan att få någon särskild ersättning för dem.
Vi har haft en diskussion om den ekologiska od-
lingen. Det ska vara en del i mångfalden, sägs det.
Man är rädd för en överproduktion. Men vad säger
man om den överproduktion som redan pågår inom
den konventionella produktionen? Den är ju massiv
och ett av de stora problemen för EU men framför allt
för Baltikum och tredje världen. Vi dumpar detta
överskott på deras marknader och förstör därmed
deras möjligheter till en utveckling. Då är det inte
fråga om att det är marknaden som ska styra. Här har
man drabbats av något marknadsekonomiskt tänkan-
de, och det är väl bra men jag tror att det fortfarande
behövs ett kraftfullt stöd till den ekologiska odlingen
för att nå de nya mål som vi har satt upp. Det är som
det också sagts, att det mesta av pengarna går till den
konventionella odlingen, som man vill värna.
Eskil Erlandsson var intressant att lyssna till. Jag
undrar hur det är med minnet. Han säger att regering-
en sviker bönderna och konsumenterna. Regeringens
passivitet och det att vi inte lyssnade på Centerpartiet
har gjort att vi har missat en massa pengar. Men
snälla Eskil Erlandsson, det var precis till Centerpar-
tiet vi lyssnade. Har han glömt det? Jag tittar i boken
och ser att han kom in 1994, så han var med under
den perioden. Det var er vi samarbetade med när vi
gjorde i ordning de här programmen och höjde nivån
för miljöstöden. Att vi inte tillsammans - Centern och
Socialdemokraterna - tyckte att vi kunde höja nivån
ännu mer var det som låg oss i fatet i den historiska
tillbakablick som kommissionen gjorde när den fast-
ställde den nya summan. Så vi lyssnade faktiskt på er.
Här ser vi nu resultatet.
Jag tycker att Eskil Erlandsson inte ska uttrycka
sig riktigt så, att Sveriges bönder får lida. Det slår ju
tillbaka på honom och på Centerpartiet.
Jordbruket ska vara en tillgång i den ekologiska
omställningen. Jag hävdar att den är det i Sverige. Vi
ligger väl framme, och med det här programmet blir
vi ännu mera inriktade mot att finna miljöproblemen
och lösa dem.
Eskil Erlandsson är oroad över den svenska ma-
ten, som trängs ut, som han säger, från hyllorna i
affärerna. Utländsk mat kommer in. Det är möjligen
så att konsumenterna ska ha ett val. Det är också
möjligen så att det var en av medlemskapets, tyckte
vissa, stora fördelar att varor, tjänster, kapital och
personer skulle kunna röra sig fritt. I kategorin varor
ingår också mat. Det gör att vi numera hittar utländsk
mat på våra hyllor, och det är många som tycker om
det.
Jag tycker att det är viktigt att konsumenten har
ett verkligt val och vet vad man väljer emellan. Där-
för finns det också i budgeten det här året för första
gången 20 miljoner och de kommande två åren lika
mycket, 60 miljoner totalt, för insatser för konsu-
menterna så att konsumenterna ska veta att den
svenska grisen har en knorr på svansen och har en
svans. Varför har den den? Jo, det beror på vårt djur-
skydd. När konsumenten vet det är det upp till honom
eller henne att välja det man vill ha.
Jag har redan kommenterat det som Harald
Nordlund sade. Jag vill bara återigen säga att det inte
är möjligt att spara på Jordbruksverket. Ta pengarna
någon annanstans om ni måste ta bort dem, men inte
därifrån!
Jag har också kommenterat detta med östutvidg-
ningen. Jag tycker att det är roligt att någon vågar ta
upp den diskussionen, att någon ser helheten och
långsiktigheten. Det uppskattar jag väldigt mycket.
Jag önskar att fler gjorde det och inte bara utgick från
det snäva svenska perspektivet.
Frågan om alkoholen har också tagits upp, och jag
antar att det är vinproduktionen som avses. Det är en
fråga som Sverige tar upp då och då när det förs så-
dana debatter, dock utan någon större förståelse från
de andra länderna. Man ser inte alls på vin som vi gör
i Sverige, utan man ser på vin ungefär som man ser
på mjölk, och kan man få stöd för mjölkproduktion,
då kan man få stöd för vinproduktion, det är den
gängse synen som jag tyvärr möter.
Det finns en annan produktion som jag i dagarna
håller på att arbeta med, och det är tobaksodlingen
som också är förödande. Jag för en dialog med kom-
missionen om att det är en viss procentsats av de
pengar som betalas ut till tobaksodlarna som är av-
satta för forskning och upplysning om tobakens ska-
deverkningar. Men dessa pengar har inte betalats ut,
så där håller jag på och undersöker hur man kan få
loss pengar för att kunna upplysa om denna skadliga
produkt.
När det gäller miljömålen sägs det i Cardiffpro-
cessen att man ska sätta upp miljömål för de olika
områdena. Men i fråga om jordbruket tror jag att det
är viktigare att få in miljöaspekterna konkret i den
gemensamma jordbrukspolitiken än att få detaljerade
miljömål. Exempel på vad som är viktigt är hand-
lingsprogram för bekämpningsmedel, aktionsplan för
biologisk mångfald, en utvärdering av CAP:s miljö-
konsekvenser inför nästa reformarbete. Det är sådant
som vi arbetar med.