Herr talman! Åhörare på läktaren! Vad jag saknar
i utrikesministerns deklaration är något mer om det
internationella miljöarbetet. Ett förslag om Agen-
da 21-arbete i Östersjöregionen nämns. I allra sista
stycket i en uppräkning av utmaningarna mot männi-
skors liv och välfärd nämns orden "globala miljöhot",
det är det enda.
Det finns många globala miljöhot. Arbetsfältet är
stort. Miljösamarbete länderna emellan - oavsett om
det sker inom eller utom EU - är givetvis positivt.
Miljöhoten är i dag reella hot inom den säkerhets-
politiska sfären, och jag tar här upp ett av de stora
hoten som jag sysslat speciellt med: den globala vat-
tenförsörjningen. Risken för väpnade internationella
konflikter som har sin grund i brist på vatten har alltid
funnits - historien visar många exempel på det.
För litet mer än en vecka sedan var jag på högsko-
lan i Kristianstad och deltog i ett seminarium för
blivande naturvårdsingenjörer. Seminariet handlade
om vattensituationen i Skånes brunnar, sjöar, åar och
bäckar. Och den är inte alls så bra som man kan vänta
sig i ett land där det inte pratas särskilt mycket om
förorenat dricksvatten eller för stor vattenförbrukning.
Vattenproblem finns överallt i världen i dag. I
Svenska Dagbladet från den 7 februari fanns det en
artikel med rubriken Det virtuella vattnet, skriven av
våra internationellt kända vattenexperter Malin Fal-
kenmark och Johan Rockström, båda från institutio-
nen för systemekologi vid Stockholms universitet.
Där framhåller man att moderna analyser visar att
stora regioner i världen - troligen halva dess befolk-
ning år 2025 - inte kommer att kunna producera sin
egen mat på grund av vattenbrist. Det innebär, säger
författarna, att om dubbelt så mycket mat skall produ-
ceras går det åt ungefär dubbelt så mycket vatten.
Dessa grundläggande fakta, att matproduktionen är
världens största vattenslukare och att mera mat inne-
bär mera vatten till jordbruket, har hittills saknats i de
internationella projektionerna över världens framtida
försörjningspotential, och det är en miss. Miljöpartiet
anser att detta vore någonting att ta upp i säkerhetsrå-
det under vår ordförandeperiod där.
Det sägs att ett bra omslag till en bok säljer boken.
Jag är speciellt förtjust i omslaget till en av de böcker
som jag har i min ägo. Där finns ett fotografi som
föreställer två glada damer i västerländska hattar som
sitter i framsätet i en gammal Ford. Det är sommar. I
baksätet sitter två herrar i mera orientaliska huvudbo-
nader. I bakgrunden ser man höga cypresser som
omger en vacker byggnad med pelargångar, kanske är
det ett slott. Jag inbillar mig att jag vet var den bilden
är tagen: framför det kungliga sommarpalatset i Jala-
labad i Afghanistan. Det är en mycket fin och tydlig
bild, trots att den är tagen för länge sedan. Boken är
skriven av Paul Mohn och heter En resa till Afghani-
stan, och den kom ut 1930.
Jag stod på den platsen för några månader sedan,
dvs. jag tror att det var där. Vad som finns kvar är den
yttre pelarraden och en stor del av golvet till andra
våningen så att det bildades ett tak, ett skydd mot regn
och snö för de människor som har fått sina hem totalt
utplånade och som under en lång tid bodde där.
Det var första gången som jag var i Afghanistan
och också första gången som jag såg ett land förött av
krig, ett land som fortfarande är i krig. Och jag undrar
var gång jag ser den idylliska bilden och påminns om
hur där ser ut nu: Hur behandlar vi världens barn
egentligen? Vilken värld är det som vi skapar åt dem?
Barn kan inte själva välja den plats där de måste till-
bringa sina första levnadsår. De har inget val och kan
inte förändra sin situation, utan de är helt beroende av
oss vuxna.
I Afghanistan finns minor utlagda som skadar i
decennier efter det att kriget förhoppningsvis är slut.
Och liknande minfält finns på många ställen i världen
- man känner inte alltid ens till var. De som drabbas
värst är inte de som lade ut minorna, utan det är bar-
nen i kommande generationer.
Länder som tillverkat och exporterat minor borde,
liksom köparna, känna ett ansvar. Och varför inte
bidra till kostnaderna för röjningen? Barn drabbas av
krigets fasor, barn svälter och far illa, barn säljs som
prostituerade, barn tvingas att arbeta i fabriker, barn
utan föräldrar blir gatubarn - listan är lång. Vi måste
förkorta den, och det gör vi bara om vi tar ett gemen-
samt ansvar och samverkar. Detta är kanske den allra
viktigaste delen av den gemensamma internationella
utrikespolitiken.