Fru talman! "Det finns inga bevis för att regering-
en i Algeriet ligger bakom eller initierar våldsdåden."
Orden är biträdande utrikesminister Pierre Schoris.
De uttalades för två veckor sedan när Olof Palme-
priset gavs till Salima Ghezali, chefredaktör för en
algerisk veckotidning som inte längre får ges ut. I
välgörande kontrast till Pierre Schori förklarade Ghe-
zali: "Om man inte fördömer både terrorismen och
den statsstyrda terrorismen så blir det i praktiken ett
stöd till regimen."
Pierre Schori är varken okunnig eller aningslös.
Det var ingen olyckshändelse. Syftet är att dra dimri-
dåerna allt tätare kring de ohyggliga massakrer som
sedan statskuppen i januari 1992 krävt kanske
100 000 människors liv i Algeriet. Det skall urskulda
EU:s totala handlingsförlamning inför regimen i Alger
och den forna kolonialmaktens ovilja att låta EU
handla i enlighet med de ideal som EU brukar uttala
sig för.
För ett år sedan invaldes Sverige i FN:s säkerhets-
råd med ett brett stöd bland FN:s medlemsländer. Det
skedde med ett massivt stöd från stater i tredje värl-
den, för att man där minns det stöd som stora delar av
det svenska samhället under flera decennier gav kam-
pen mot apartheid liksom det stöd som gavs under
kriget i Vietnam, för att Sverige gick i spetsen för den
rika världens bistånd och för att Sverige blev en fri-
stad för förföljda människor.
Vi kunde känna stolthet, även om socialdemokra-
tin inte varit precis buskablyg i att framställa det här
som en rent socialdemokratisk politik. Det var t.ex.
liberala ministrar i borgerliga regeringar som i slutet
av 70-talet till slut baxade upp det svenska biståndet
till den enprocentsnivå som sedan regeringarna Carls-
son och Persson raserade. Sverige - oavsett regering
- var ett land som talade när andra var tysta och inte
kunde tala. Sverige talade för de små och förtryckta,
för grundläggande principer och folkrätt.
Fru talman! 90-talet såg det kalla krigets slut,
kommunismens sammanbrott samt Europas nya de-
mokratier och såg inte minst de baltiska staternas
frihetsdröm gå i uppfyllelse. Också utanför Europa
har demokratin stärkt sin ställning. I Ost- och Sydost-
asien har det senaste halvårets kris avslöjat grundläg-
gande strukturella brister, inte minst på det demokra-
tiska området, i stater som gärna hänvisat till s.k.
asiatiska värden för att ursäkta kvardröjande auktori-
tära styrformer.
Det är ingen tillfällighet att den mest genuina och
lovande demokratin i regionen - Taiwan - är den av
"de nya tigrarna" som klarat sig ojämförligt mest
helskinnat igenom krisen. Men EU-staterna ger ge-
nom sin förlegade ett-Kina-politik envåldshärskarna i
Beijing rätten att tala för kineserna också på Taiwan -
i rent handelspolitiskt intresse.
Under 90-talet tystnade också Sveriges röst i utri-
kespolitiken. För dem som tidigt och mest entusias-
tiskt förespråkade att Sverige skulle ta en fullvärdig
plats i det europeiska samarbetets kör var det möjlig-
heten att tillsammans med Europas demokratier och
med än större kraft kunna driva principerna om fred,
frihet, demokrati och respekt för mänskliga fri- och
rättigheter som lockade.
I stället har vår röst tystnat. Vi hukar bakom EU:s
retorik men faktiska handlingsförlamning - ofta en
följd av intressemotsättningar eller rent av postkolo-
niala särintressen hos vissa EU-stater. Och svensk
socialdemokratis fascination inför bokstavskombina-
tioner som kränger vapen tycks lika stor som den
retoriska våndan inför dem som står för demokratier-
nas solidariska försvar.
Medlemskapsförhandlingarna med EU förklarar
säkert Sveriges oförmåga att tala ut om det fruktans-
värda folkmordet i Bosnien, men det kan aldrig vara
någon ursäkt. Motsättningarna mellan Storbritannien,
Frankrike och Tyskland fick Sverige att huka inför det
som uttalades vid Auschwitz portar: Aldrig mer! Men
tystnaden upphörde inte med vårt inträde i EU. När
den ende svenske politikern av internationellt format
fick EU:s uppdrag i Bosnien var det ett välkommet
alibi för regeringens fortsatta hukande bakom EU:s
minsta gemensamma nämnare.
Under hela kriget i Bosnien har det legat i såväl de
lokala krigsherrarnas som de europeiska regeringar-
nas intresse att framställa skeendet som så barbariskt
och så obegripligt att det ursäktar den internationella
passiviteten - för att inte europeiska staters egna
särintressen skall hindras av en gemensam EU-
hållning till försvar för folkrätt och internationella
principer.
På samma sätt som i Bosnien framställdes de upp-
repade massakrerna och folkmorden i Rwanda, Bu-
rundi och det nya Kongo som bestialiska och obe-
gripliga stammotsättningar - något som omvärlden
inte kunde göra något åt eller ens hade med att göra.
Men precis som i det forna Jugoslavien fanns och
finns starka intressen i forna europeiska kolonialmak-
ter också i länderna vid de stora sjöarna i Afrika.
Nyligen avslöjade den ansedda franska dagstid-
ningen Le Figaro hur Frankrike under president Mit-
terand aktivt understödde hutumilisens massakrer så
sent som 1994. Upprördheten i Frankrike och Belgien
inför Mobutus fall var vida större än upprördheten
över de hundratusentals som slaktats i Rwanda och
Burundi.
Och på samma sätt, fru talman, är det också i Al-
geriet. Alltsedan självständigheten 1962 har landet
styrts i symbios mellan armén och enpartistaten. Det
algeriska samhällets ekonomiska och sociala kollaps
under 80-talet tvingade FLN till reträtt och öppnade
för en demokratisering. När det islamistiska FIS såg
ut att gå emot en storseger i de första demokratiska
parlamentsvalen slog armén till. Den andra valom-
gången ställdes in, presidenten avsattes, generalerna
tog makten och islamisterna drevs under jorden. De
gångna sex åren har präglats av en alltmer eskaleran-
de spiral av massakrer på civilbefolkningen.
Algeriet styrs av en ekonomisk och politisk no-
menklatura med centrum i armén och med starka
ekonomiska och historiska band till den forna kolo-
nialmakten. I Frankrike finns starka ekonomiska in-
tressen i att den nuvarande makteliten i Algeriet sitter
kvar. Det algeriska frihetskriget utgör fortfarande ett
trauma i fransk nutidshistoria. Såväl makthavarna i
Alger som franska intressen ser gärna att maktkampen
i Algeriet framställs i termer av hotande islamisk
fundamentalism, extremism och terrorism, vilket gör
andra europeiska stater mindre benägna att höja rös-
ten.
Till detta kommer att så många västeuropeiska
politiker och regeringar paralyseras av skräckbilderna
av en invasion av flyktingar från Nordafrika. Det
skrämmer EU:s regeringar vida mer än 100 000 mas-
sakrerade algerier. Ett tusental kurdiska flyktingar
som nådde Italien i juldagarna gav de europeiska
regeringarna full panik.
Rekordsnabbt enades EU:s regeringar om att
tvinga fram skärpt gränskontroll, sanktioner för flyg-
bolag, skärpta bestämmelser för ombordstigning på
fartyg, ökade insatser för att spåra och straffa männi-
skosmugglare och en skärpt viseringspolitik. Sveriges
utrikesminister uttalade: "Nu har vi fått en hand-
lingsplan precis som vi önskar. Vi har fått en EU-
politik som är väldigt nära den svenska."
Jo, det är en politik väl i linje med den flykting-
politik som bär vår biträdande utrikesministers sig-
num. Pierre Schori säger att vi saknar bevis för militä-
rens ansvar för våldet i Algeriet. Vilka bevis krävs?
Och mot vem har vi hållbara bevis för terrorism?
Skall vi fortsätta att huka bakom EU:s handlingsför-
lamning och tystnad? Det som skett i det forna Jugo-
slavien, vid de stora sjöarna i Afrika och i Algeriet är
inte obegripligt men väl oacceptabelt. Lika oaccepta-
bel är tystnaden inför dessa övergrepp.