Fru talman! Genom en målmedveten och aktiv ut-
rikes- och säkerhetspolitik försöker vi påverka ut-
vecklingen i världen i riktning mot fred, rättvisa,
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter för
oss själva och för världen i övrigt.
Ibland har vi i riksdagens olika partier olika upp-
fattningar om hur vi skall gå till väga, men nästan
aldrig om vad vi vill uppnå.
Historiska tillbakablickar har varit mycket vanliga
i den utrikespolitiska debatten i dag. Kanske har den
berömvärda insatsen för att få oss att minnas och
sprida kunskap och information om de ohyggligheter
som begicks mot det judiska folket under andra
världskriget varit en inspirationskälla. Det kanske blir
något slags undermedveten reflex, därför att vi tycker
att händelseförloppet går väldigt snabbt. Vi behöver
kanske titta tillbaka för att se en kontinuitet och förstå
vad som verkligen hände, för att sedan kunna gå vida-
re.
Vi har ett årtionde bakom oss som rymmer större
förändringar än vad någon hade kunnat förutspå. För
bara tio år sedan, 1988, var Tyskland fortfarande
delat. Omfattande strejker hade börjat bryta ut i Po-
len. Nelson Mandela satt fortfarande fängslad på
Robben Island medan apartheidpolitiken slet sönder
Sydafrika. Det var efter Olof Palme, men det var före
barnkonventionen och kommunismens kollaps i Eu-
ropa.
År 1988 var det år då det kalla kriget började dö
ut och det blev möjligt att sluta fred i konflikter som
pågått i decennier.
Efter sex års utdragna förhandlingar underteckna-
des i april 1988 avtal om fred i Afghanistan, och
Sovjet började sitt återtåg. Med facit i hand kan man
konstatera att det var fel att inte ta med Mujaheddin i
fredsförhandlingarna. Ockupationen följdes av ett
inbördeskrig som banade väg för talibanernas makt-
övertagande och fundamentalistiska terror.
Vi vet att landet nyligen har drabbats av en fruk-
tansvärd jordbävning, men det märkliga är att vi inte
har sett några bilder från denna jordbävning. Medier-
na har inte förmedlat någonting. Den självvalda iso-
lering som regeringen har försatt landet i är sannolikt
förödande för hjälpinsatsernas storlek.
År 1988 togs också betydelsefulla steg mot fred i
Centralamerika. Den 20 augusti samma år proklame-
rades vapenvila mellan Iran och Irak. I augusti 1988,
vidare, antogs den fredsplan för Västra Sahara som
har nämnts här i dag. Västra Sahara skall senare i år
förhoppningsvis nå framgångsrika resultat i folkom-
röstningen.
Den 22 december undertecknades det avtal som
några månader senare skulle ge Namibia frihet. Efter
åtta månader av hårt arbete som FN:s Namibiakom-
missarie omkom vår vän och landsman Bernt Carls-
son i flygplanssprängningen över Lockerbie när han
var på väg till undertecknandet av just detta avtal i
New York.
Detta och väldigt mycket mer hände 1988. I alla
de fredsuppgörelser som jag har nämnt var FN aktivt.
FN:s fredsbevarande trupper belönades det året med
Nobels fredspris.
Vi kan känna stolthet över att svenska insatser
medverkade till denna utveckling. Det var bl.a. vårt
agerande under denna period som grundlade det för-
troende som visades Sverige när vi invaldes i säker-
hetsrådet 1996.
Tio år, fru talman, är ingen lång tid. Ändå har ge-
nomgripande förändringar skett. Det är förändringar
som väsentligt har förändrat förutsättningarna för vår
utrikes- och säkerhetspolitik. Mest genomgripande är
nog förändringarna på det säkerhetspolitiska området.
Jag menar att vi i Sverige, trots den kritik som ibland
riktas mot regeringen i denna kammare, på ett kon-
struktivt och flexibelt sätt har anpassat vår säkerhets-
politik till de nya förutsättningar som råder. Vi kan
fortfarande, med samma mål för ögonen, arbeta för
fred och säkerhet här hemma och ute i världen.
EU-medlemskapet är den största enskilda händelse
av betydelse för säkerheten.
Fru talman! Fortfarande med avstamp i 1988 års
utrikespolitiska debatt vill jag ta upp två frågor, där
några avgörande framsteg tyvärr inte kan märkas trots
stora ansträngningar. Flera har också uttryckt sin oro
och sina bekymmer över just dessa frågor. Det skall
inte hindra mig. Jag tycker att det är viktigt att det
finns stor samstämmighet om var tyngdpunkten bör
ligga i våra framtida ansträngningar.
Först vill jag ta upp situationen i Mellanöstern.
År 1988 hade intifadan precis börjat. Arafat skulle
tala i generalförsamlingen den hösten. Genom en tvist
med USA fick han inte visum och blev inte insläppt,
så generalförsamlingen flyttade sin debatt till Genève.
Det var ett oerhört viktigt tal som Arafat höll. I talet
erkände han staten Israel, och han fördömde all terro-
rism. Det blev början på en fredsprocess.
Dåvarande utrikesministern Sten Andersson be-
drev en skytteldiplomati som så småningom resultera-
de i att USA inledde en dialog med PLO. Madridmö-
tet några år efteråt och Osloöverenskommelsen 1993
väckte stora förväntningar på den fortsatta fredspro-
cessen.
Men förväntningarna kom på skam. Dödsskjut-
ningen av premiärminister Rabin var också ett skott
mot fredsprocessen.
Ingrid Näslund talar om "fredsprocessen i Israel".
Jag skulle vilja påminna om att det är en fredsprocess
mellan många parter i Mellanöstern men att det vi
främst talar om kanske är fredsprocessen mellan Israel
och Palestina. Jag skulle vilja fråga: Existerar Palesti-
na som en tänkbar statsbildning för Ingrid Näslund?
Fru talman! Israels bosättningspolitik och ovilja
att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena in-
nebar ett allvarligt hot mot fredsprocessen och ett
brott mot folkrätten. Israels folk firar i år sitt 50-
årsjubileum som stat. Vi delar naturligtvis deras
glädje, och vi vill försvara deras rätt att leva i fred
inom säkra och erkända gränser. Men det palestinska
folket har samma rätt. Israel måste uppfylla Osloavta-
lets grundläggande innebörd om land för fred och
utan dröjsmål dra sig tillbaka från de ockuperade
områdena. Fredsprocessen måste åter ta sin utgångs-
punkt i resolutionerna 242 och 338, och en tvåstads-
lösning med ett israeliskt tillbakadragande till 1967
års gränser måste vara den slutliga lösningen. Pales-
tinierna måste samtidigt bringas att upphöra med allt
slags terror. Terrorism kan aldrig tolereras. Det för-
stör själva förutsättningarna för fred.
Vi socialdemokrater har alltid haft sådana relatio-
ner med arbetarpartiet i Israel att det har tålt hårda
diskussioner i Palestinafrågan. Jag vill fråga modera-
terna: Hur ser era relationer till högern i Israel ut?
Kan ni genom påtryckningar försöka påverka Neta-
nyahu att agera i enlighet med de ingångna fredsavta-
len? Har några sådana ansträngningar gjorts? Finns de
med i er international?
Fru talman! Låt mig avslutningsvis instämma i vad
som har sagts om dödsstraffet och en intensifierad
kamp mot detta. Jag gläder mig också åt att regering-
en står bakom den kampen. Hans Göran Franck, en
kollega till oss, talade enträget och envist om kampen
mot dödsstraffet i den här kammaren. För precis tio år
sedan drog han i den utrikespolitiska debatten en
parallell till fallet Karla Faye Tucker. Tyvärr har
ingenting hänt på det området. Låt oss i utrikesdebat-
ten år 2008 få höra att konfliktförebyggande arbete i
FN:s regi når resultat, att dödsstraffet är avskaffat och
att det råder fred i Mellanöstern!