Herr talman! Vänsterpartiet har accepterat folk-
omröstningen om EU-medlemskapet. Vi accepterar
därför att arbeta med EU-frågor, men hävdar fortfa-
rande att ett utträde ur EU vore önskvärt även om det
inte är möjligt att genomföra nu eller under de när-
maste åren. Men i princip är det på det sättet.
Vad gäller Irakfrågan måste vi se att det i dagslä-
get inte finns någon konstruktiv väg med att ta till
våld och vapen. Det finns ingen väg för Sverige att
ansluta till USA:s hållning och att acceptera att USA
blir världspolis och agerar som en sådan. Jag skall
bara dra en jämförelse. Vi har ju pratat om Palestina
och Mellanöstern. Gång på gång kritiserar vi Israels
överträdelser mot FN-resolutioner och mot folkrätten.
Finns det någon här som skulle vilja föreslå att vi
skulle bomba Tel Aviv eller någon annan del av Isra-
el? Självfallet inte. På samma sätt är det uteslutet att
ta till vapen mot Irak i dagsläget. Vi vet vilka som
skadas, och det är inte Saddam Hussein.
Inför framtiden - Sverige har ett år kvar i säker-
hetsrådet - tror jag att den konfliktförebyggande
profil som Sverige har velat visa är den viktigaste
frågan som Sverige kan driva. Vi måste återkomma
till Algerietfrågan. Vi hade nyligen besök här i Sveri-
ge av Salima Ghezali när hon fick Olof Palmes pris.
Hon, liksom doktor Brahimi, före detta premiärminis-
ter som vi träffade häromdagen, tog upp att Sverige
också måste se till regimen och den algeriska rege-
ringens inblandning i brott. Sverige får inte bara tala
om dialog, om att se till båda parter och om att man
inte kan avgöra vem som har gjort vad. De här väldigt
tydliga tecknen finns från många håll. Sverige måste
därför agera i säkerhetsrådet vad gäller Algeriet och
andra så kallade interna konflikter i världen.