Herr talman! Utrikesministern hyllar här sam-
stämmigheten när det gäller utrikespolitiken och det
har väl sin rättighet. Vi är överens om de stora dra-
gen. Vad jag dock tycker mig förmärka är att några
partier i en viktig fråga mäler sig ur. Det gäller då
synen på det europeiska samarbetet. Fortfarande är
det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som tvekar och
tövar i detta arbete. De känner inte riktigt för att vi är
medlemmar. De här partierna driver inte riktigt EU-
frågorna utan talar hellre om en utträdesparagraf.
Bodil Francke Ohlsson säger: Visst, länder som vill
vara med i EU skall naturligtvis få det. Det är ju gene-
röst!
På något sätt andas här ingen framtidstro och inget
hopp. Jag har funderat mycket över Miljöpartiet när
det gäller de här frågorna. Inom miljöområdet innebär
ju EU-samarbetet en unik möjlighet att förbättra mil-
jön just genom att vi kan gå in i bindande avtal. Mil-
jöproblemen är i allra högsta grad gränsöverskridan-
de. Därför borde det i stället utgöra en inspiration att
vi är med i EU-samarbetet.
Jag ställer upp på mycket av det som Eva Zetter-
berg i Irakfrågan sade om att använda våra diplomater
till förhandlingar, om att alltså använda sig av diplo-
matin. Men när diplomatin inte klarat av situationen
utan det fortfarande finns en hotbild i den här delen
av världen - fortfarande sitter ju Saddam Hussein på
förstörelsevapen som hotar grannländer och det egna
folket - kan då Eva Zetterberg i något läge stödja det
upplägg som USA nu arbetar för, eller är det uteslutet
i alla situationer? På något sätt kan man i frågan
hamna så att slutpunkten blir att det fordras en annan
typ av handling för att rädda liv.
Jag ställde en fråga till utrikesministern och fick
ett mycket tunt svar. Det gällde vad Sverige gör för
att driva på de idéer som lades fram i Carlsson-
Ramphal-rapporten när det gäller FN:s framtida roll
att hantera svåra situationer inom länder. Då säger
utrikesministern att det är svårt, säkerhetsrådet vill
inte ta upp frågan osv. Men Carlsson-Ramphal-
rapporten gick inte bara ut på att man i en speciell
situation skulle diskutera detta. Det gällde FN:s sätt
att långsiktigt arbeta för att få in i stadgarna, och
därmed få uppslutning från andra länder, att FN kan
få en annan roll än den har i dag så att man kan kom-
ma till säkerhetsrådet och säga: Vi har ju paragrafen
här, låt oss leva upp till det som vi har varit överens
om. Det är ett långsiktigt arbete som kanske tar år att
genomföra, men vi måste börja någon gång. Det finns
många bra tankar i Carlsson-Ramphal-rapporten. Ta
till er det och driv det nu när vi har chansen.
Jag skulle vilja ta upp frågan om EMU-projektet.
Utrikesministern säger att svenska folket tvekar. Ett
problem, som jag ser det, är att svenska regeringen
tvekar. Det här är också ett arbete som ligger på ett
upplysningsplan, på ett propagandaplan. Det gäller att
övertyga människor om man nu tror att det är för-
träffligt och bra, vilket tydligen utrikesministern an-
ser, för det andas i alla fall i dagens deklaration. An-
ser man att det är dåligt driver man den linje som
andra partier gör. Men vad anser regeringen? Om
regeringen kommer fram till det som står i deklaratio-
nen, driv då det, påverka opinionen, gå före, gör inte
som i EG-frågan, som jag talade om tidigare här och
där man för tio år sedan att det var omöjligt. Sedan
var det möjligt bara några år senare. Visa litet hand-
lingskraft.
Slutligen sade utrikesministern: Låt oss gärna dis-
kutera Natofrågan. Bra, bra! Bara för tre år sedan var
det omöjligt att diskutera den. När man skulle ta upp
den i Försvarsberedningen i april 1995 - för inte ens
tre år sedan - då skulle locket läggas på, det skulle
inte få diskuteras, de som ville diskutera den fick inte
vara med. Låt oss ta upp det också. Jag har slutligen
en fråga till utrikesministern på det temat: Anser utri-
kesministern att det vore bra för Sveriges säkerhet om
de baltiska staterna blev Natomedlemmar?