Herr talman! Först skall jag säga något om rege-
ringens formulering om den gemensamma valutan i
EMU-projektet. Jag blev inte klokare efter utrikes-
ministerns svar på denna fråga, om det nu var ett svar.
Om man skall stärka EMU, gör man det då genom att
Sverige står utanför eller gör man det genom att Sve-
rige går med, eller har regeringen fortfarande inte
någon uppfattning i denna fråga? Regeringen måste
väl ha en uppfattning om hur man stärker EMU om
man nu i regeringsdeklarationen säger att man skall
göra det.
När det gäller processen i höstas om den gemen-
samma förhandlingsstarten är ju sanningen, fru utri-
kesminister, att det aldrig kom något svenskt förslag
om en gemensam förhandlingsstart. Man talade
mycket om det, men det kom aldrig något. I sista
sekunden lade man några dagar före toppmötet fram
ett förslag som man gömde undan så mycket som
möjligt. Det aktualiserades aldrig på allvar. Vi hade
fullt sjå i EU-nämnden att över huvud taget få se
förslaget. Det innehöll då häpnadsväckande nog inte
förslag om en gemensam förhandlingsstart men där-
emot en uppskjutning av förhandlingsstarten till 1999.
Det finns en irritation över den svenska regeringen
inom EU. Det har märkts framför allt från Finlands
sida. Finland tyckte att det var ett oanständigt sätt att
bedriva denna process. Man uppfattade det som icke
ärligt. Den svenska regeringen motarbetade kommis-
sionens förslag och sade att det var fel och att man
skulle lägga fram ett annat förslag som man sedan inte
lade fram. Det uppfattades bara som en gimmick. När
den svenska regeringen kom till toppmötet anslöt den
sig till ett genomförande av kommissionens förslag.
Det var ju kommissionens förslag som antogs vid
toppmötet och inte något svenskt förslag. Jag tycker
att det snarare skulle finnas skäl för den svenska re-
geringen att be kommissionen om ursäkt. Regeringen
kan ju inte försöka göra gällande att det var ett
svenskt förslag som antogs i Luxemburg utan det var
kommissionens förslag fullt ut med alla dess olika
ingredienser. Det gällde ordningsföljd, hur man skulle
starta förhandlingar i Europakonferensen, m.m. Man
kan inte säga att det är den svenska regeringens för-
slag. Var och en kan ju läsa kommissionens förslag
och jämföra det med det beslut som fattades av topp-
mötet så ser man hur naken den svenska regeringen
stod i denna fråga.
Detta agerande kan ses tillsammans med EMU-
agerandet och tillsammans med agerandet när det
gäller arbetslösheten. Den svenska regeringen säger
om och om igen att den skall betona vikten av kam-
pen mot arbetslösheten, och sedan struntar den i det
på hemmaplan. Vi har inte sett något av de väsentliga
punkterna, nämligen att minska skatten på arbete och
att få en flexibel arbetsmarknad. Jag har varit med i
tre års tid nu, och ingenting har gjorts. Ingenting har
heller gjorts i detta avseende efter Luxemburgtoppmö-
tet, som tydligen var en svensk framgång. Men varför
gör den svenska regeringen ingenting? Arbetslösheten
är fortfarande hög. Sedan talar regeringen om och om
igen, år ut och år in, om hur viktigt det är att bekämpa
arbetslösheten. Men när regeringen inte gör något åt
den utan den består innebär det ju att den skjuter hela
sin trovärdighet i sank. Den är på väg att förstöra EU
om den hävdar att EU skall göra detta och sedan
struntar i de rekommendationer som man gemensamt
har kommit fram till. Det är detta som skapar den
väldiga irritationen mot den svenska regeringen inom
EU, dvs. hanteringen av arbetslösheten, att regeringen
inte har någon ståndpunkt över huvud taget om EMU.
Vi får inga svar om det är bra eller dåligt. Regeringen
säger att svenska folkets åsikt skall respekteras. Ja,
det är klart att den skall. Vi har ju allmänna val och
demokrati. Men regeringen själv måste ju ha en upp-
fattning. En regering måste ju ha en idé om vad som
är viktigt.
Låt mig när det gäller säkerhetsfrågorna säga föl-
jande. Regeringen vill ha en europeisk säkerhetsord-
ning. Det har ju riksdagen många gånger sagt. Men då
måste man ju vara med i den europeiska säkerhets-
ordning som finns. Man kan inte hitta på en alldeles
egen.
Att Nato är en väsentlig del i en europeisk säker-
hetsordning kan väl utrikesministern inte på allvar
mena - en alldeles central del tillsammans med EU,
Europarådet, OSSE och kanske också andra organi-
sationer. Om det blir en situation där vi har ett Nor-
den och ett Baltikum som ser Nato som en nordisk
säkerhetslösning, skall vi då välja en annan linje än
våra nordiska och baltiska grannländer? Vi är inte där
ännu, vilket vi från moderat håll är mycket noga med
att betona. Men om det går dithän skall Sverige
självklart fullt ut vara med.
Herr talman! Jag vill också ta upp en sak som Eva
Zetterberg berörde. Hon lyckades nämligen nämna
Kuba utan att tycka att Kuba skall bli en demokrati
men man kan väl inte diskutera Kuba utan att fördöma
förtrycket där.
Slutligen gäller det frågan om en transaktionsskatt,
som nämnts av flera talare här. Jag måste säga att här
är det feltänkt i kubik. En transaktionsskatt handlar
om att ta ut skatt på transaktioner mellan i-land och u-
land. Hela idén med att hjälpa till med utvecklingen i
u-världen är ju att den rika världens kapital skall
användas i samband med utvecklingen i u-länderna.
Bl.a. gäller det i mångt och mycket pensionsfonderna.
Denna transaktion skall alltså beskattas.
Om det hade gjorts 1997 skulle den direkta skat-
ten ha uppgått till belopp större än det svenska bi-
ståndet - pengar som u-världen skulle ha fått betala i
transaktionsskatt. Förmodligen rör det sig om mycket
mera. Det är ju inte så att pengarna överförs en gång,
utan de går fram och tillbaka. Ett stopp skulle ha
minskat kapitalflödena väsentligt och skulle då ha
hjälpt till med att minska fattigdomsavvecklingen i u-
världen, dvs. lägga en spärr på detta. Hela idén om en
transaktionsskatt handlar, precis som när det gäller
miljö- och socialklausuler, om att stänga ute u-världen
och att hindra de länderna från utveckling.